något lånat

(mycket skulle vara lättare om jag inte var så rädd för att ge någon dåligt samvete eller vara i vägen. mycket skulle vara lättare om jag vågade sätta mig ner och säga att "jag orkar inte just nu" men min tid är liksom över, jag vågar inte be om den extra långa kramen eller gränslöst med förståelse. det behövs på annat håll, jag har redan levt på lånad tid, nu får jag klara mig själv. jag klarar mig själv.) Oroa dig inte för mig, jag sitter fortfarande ihop här och där.

vart du vill, så fort du kan (härifrån bara)

Livet är inte alls vad jag tänkte att det skulle vara nu. I elva och ett halvt år har jag fått höra att sista terminen i trean, det är upploppet, det är segervarvet. De här månaderna skulle glittra av konfetti och förväntan men det visades vara något helt annat.
   De senaste veckorna har jag skrivit och skrivit, nästan maniskt. Jag tog tillbaka det jag trodde var borta och bevisade att jag kan vara så mycket mer än ögat tror, jag klättrade upp för ett hinder och utsikten fick det att explodera i bröstkorgen av adrenalin. Planen var att göra något av det, men när jag insåg att det skulle behövas jobb runt om tröttnade jag. Lågan brann ut. Det finns ingen eld, ingen konfetti, det finns bara läxor som aldrig blev gjorda, uppgifter som aldrig lämnades in. Och så mitt i allt det, som ett tunt lager över likgiltigheten och oron, det stora leendet, det sista desperata försöket att dränka både mig och min omgivning i glitter. Det var meningen att det skulle glittra nu.
   Om mindre än 3 månader står jag i en vit klänning och en vit mössa och ingenting glittrar. Så många har tittat på mig med spår av glitter i ögonen och med nästan vördnad i rösten sagt "nu är det inte många månader kvar...!"och jag kan inte ens låtsas vara förväntansfull längre. Det ringer i mina öron och det enda jag tänker på är hur jag kommer vakna dagen efter, utslängd från säkerheten, arbetslös och värdelös. Hur jag kommer få höra det. Och hur jag kommer att veta att det är sant. Hur jag kommer att vara så pinsamt, plågsamt medveten om att det är mitt och bara mitt fel att det är sant. Hur jag önskar att jag var någon annan, någon som inte med flit missade att ansöka om sommarjobb, någon som istället för att ringa arbetsplatser och lämna CV förnekar att problemet ens existerar. Häller glitter över "arbetslös" skrattar hysteriskt och frågar om någon vill träffa mig, umgås med mig, få mig att glömma alla bekymmer som håller mig vaken sent på nätterna och väcker mig tidigt om morgnarna. Umgås med mig. Dränk mig i glitter, för jag har fått höra att den här tiden skulle vara dans dans dans (det är en så jävla lång väg ner)

jag är dåren som rusat in

Det känns som att något som en gång var mitt har tagits ifrån mig, slitits ur mina händer av tusen hungrande själar. Det känns som att en bit av mig har blivit uppäten. Det känns som att något fattas, jag har varken lust, förmåga, ork eller viljan att skriva längre. Jag vill inte. Det känns smutsigt, gammalt, använt men framförallt känns det inte längre som mitt. Det är ett påtvingat arv, precis som min näsa, mina höfter och färgen på mina ögon. Det är inte mitt. Det har tagits ifrån mig.
   "Men ska du inte skriva något snart"
   Nej, jag ska inte skriva mer. Jag vill inte. Det som en gång gjorde mig så speciell gör mig ingenting längre, det tar mig ingenstans. Jag lämnade ut för mycket och för många åt för girigt ur mina händer och nu finns inget kvar. Så nej, jag ska inte skriva något snart. Jag ska växa upp. Det är så det fungerar i det här livet. Man växer upp.
   Den här julen gav mig ingen julmagi. Nu är den undanstoppad, bortstädad och noggrant nerpackad i lådor, inga julstjärnor lyser i fönstren och inga små tomtar står på fönsterblecken. Det är slut nu och nästa stopp är min födelsedag.
   Sällan har jag längtat så lite till något. Om 10 dagar är den redan över. Det kanske ger en gnutta tröst i den nu obarmhärtigt mörka vinternatten, även om tidens framrusande ger föga tröst i det här obarmhärtigt mörka livet. Allt tas ifrån mig.
   Jag vill bara hitta något eget. Hitta mig.

julafton

Så blev det den 24 december och Julafton igen, nummer arton i ordningen för mig. Det har varit något med december i år, kanske är det den betonggrå marken trots allt, även fast snö inte är något jag har speciellt mycket till över för, men julkänslan vill inte infinna sig, inte ett enda litet fladder i magen av förväntan trots julsånger, glitter, adventsstakar, julbak eller avslutning. Det har bara rullat på, stadigt genom lösgodis och tacos istället för pepparkakor och lutfisk och oräkneliga koppar te istället för glögg. Det är som att jag har missat allt och bara gått på som vanligt.
   Men nu är det Julafton ändå, det är dagen som vi väntat på i flera veckor och jag ligger på mage i min säng med en kropp som inte vill samarbeta, julmensvärk och en julvagel i höger öga. Jag valde sovmorgon istället för tidig mysfrukost hos syster och åt julfrukost ensam halv 11 istället. Julfrukost som i samma gamla ostmackor, banan och te som varje morgon, fast med en lussebulle till. Allt i enlighet med min obefintliga julkänsla. Men jag ska klä på mig, göra mig lite fin och sen gå hem till syster där två små antagligen kommer att vara eld och lågor över att det äntligen, äntligen är jul. Och så ska jag hoppas att julkänslan ska infinna sig när jag sitter i deras soffa och trycker i mig radiokaka som om det inte fanns någon morgondag och bara mysa resten av den här storhelgen. Att det ska kännas fint och gosigt och bra istället för jobbigt och stelt och ledsamt. Att vi har det fint tillsammans idag och inte att jag sitter och oroar mig för att säga fel sak eller inte något alls eller att jag köpt en dålig julklapp eller att jag överlag bara beter mig fel och förstör julidyllen. Det är min artonde julafton och vad jag verkligen vill ha i julklapp är leenden på allas läppar, hårda kramar och ögon som inte tåras, huvuden som inte vänds bort för att dölja paniken och att slippa djupandas för att ta sig samman, att slippa kommentarer om att "allt är rasistiskt nu för tiden!!!" när den bortklippta scenen inte dyker upp på Kalle Ankas Julafton och att slippa bli dumförklarad. Och pappas köttbullar, såklart.

hemkommen och bortkommen

Västerås låg nedkyld under ett tjockt dimtäcke och min hemkomst blev långt ifrån vad jag förväntat mig. En tapper skara av vackra människor tog emot mig och tog med mig ut, hjärtat var varmt och luften kall och fåfängan större än förnuftet när jag bestämde mig för att vit magtröja visar min nybrända hud bäst.
  Lovet är slut, det är slut med att leva på låtsas, tryggt på andra sidan medelhavet, där det är okej att sova 16 h om dagen och distansera sig från sociala mediers trivialitet. Imorgon börjar det riktiga livet igen, med väckarklocka och standardfrukost, skoluppgifter som pockar men inte blir gjorda, ett gymnasiearbete som kraschlandat mitt ute i öknen och sjunkande resultat, med vänner som skaffar jobb och tar ansvar, vänner som kämpar och lyckas och åstadkommer så mycket bra, med tjocka halsdukar och 5 djupa andetag för att inte börja gråta. Imorgon börjar det riktiga livet igen, med lika delar besvikelse som desperation över att ingenting går som det ska.
  Imorgon börjar 5 djupa andetag och 2 stängda ögon och 1 malande tanke, att jag måste göra det här utifrån mina förutsättningar och inte ska jämföra mig med högpresterare. Imorgon börjar loppet genom tjock lera, mjuk sand och djupt vatten, loppet genom vinterhalvåret. Och när träden får nya blad, när dimman lättar och kylan släpper, då är livet som jag hittills känt till det oåterkalleligt slut och till ända. Ingen tanke har varit mer skrämmande eller lika nära.

en språkeleven mindre under solen

Det är ett jävla hån att min spanskbok heter Alegría. Algería betyder glädje och glädje är nog det jag känner allra minst varje gång jag måste öppna spanskboken. Den och alla andra skolböcker man måste öppna utan att känna någon glädje. Måste.
Så jag klickar på min snabblänk "glosmaskin" och försöker bli glad över att jag vet vad mardröm heter på spanska och försöker att inte fnysa cyniskt åt det faktum att förhoppning heter ilusión, jag misslyckas med att lära mig vad fången heter och belönar mig med att slösurfa en halvtimme.
Öppnar ett påbörjat worddokument och försöker beskriva en miljö genom att använda kontraster. Det borde vara roligt, jag borde verkligen tycka att det var en rolig uppgift, men när jag är inne på mitt tredje försök utan att ha lyckats följa instruktionerna belönar jag mig själv med en till paus. Jag kanske borde se över mitt belöningssystem.
Jag försöker lära mig några fler glosor men inser att jag borde lära mig böja verb istället, gör en halvhjärtad ansats att hämta mina lektionsanteckningar tills jag förstår att en halvtimmes låtsasplugg inte kommer hjälpa någon, jag kommer inte klara provet bättre för det. Jag lägger mer tid på att försöka acceptera att nästa gång jag får ett betygsdokument i min hand är det utan samma enorma stolthet som jag hade i somras än att försöka jobba upp mig. Lägger mer tid att begråta det här jävla skolåret än att göra något åt det. Känns det igen?
Slänger en blick på Alegría och känner fortfarande ingen glädje. Känner mig fortfarande helt tom. Den knalligt lila färgen på omslaget försöker säga åt mig att ta mig samman och lära mig böja verb i  konditionalis och sluta posta för självutlämnande texter på internet. Jag kastar iväg den, precis som jag har kastat iväg allt annat som försöker säga åt mig att göra något vettigt. Precis som jag kommer att kasta iväg resten av mina böcker, resten av mitt liv.
Alegría. Vad är det för skitnamn på en kursbok egentligen?
Jag är så trött på kurslitteratur, gloslistor och verbböjning.
Jag är så trött på att gå i skolan.
Men jag vill inte sluta. Aldrig någonsin vill jag behöva sluta.

aldrig aldrig aldrig mer hade jag ju sagt

Jag ska aldrig skriva igen.
Aldrig.
Inte så länge datorn står på en hög av oläst kurslitteratur.
Aldrig.
Inte så länge min kalender är små noteringar som aldrig blev gjorda.
"Läxa
Spanska
Glosor kapitel 1"
Nej.
Jag ska aldrig skriva igen.
Aldrig.
Inte så länge livet är en nedåtgående spiral.
Aldrig.
Inte så länge alla runt mig sliter med sina liv, sina problem, och jag sitter i mitten med händerna för öron och ögon. Demonstrativt.
Inte så länge jag inte orkar lyssna på någon annan för att det bor en bisvärm i mig som surrar dag och natt. Bygger bo i mitt huvud och min mage. Sticker mig i hjärtat. Tar sönder.
Jag förtjänar inte att spotta ur mig ord om jag inte kan ta in någon annans.
Inte när mina ord bara är för mig och inte för andra.
Eller så ska jag skriva, nu.
Skriva allt jag någonsin velat skriva.
Ta med mig vartenda ord på väg ner genom spiralen, varenda bokstav jag kan greppa.
För längst ner finns inga ord. Inte ett enda.
Och då kan jag inte skriva igen.
Då har jag inget val.

my america

"Håll i det här nu" är allt jag tänker och kramar min klänning precis över hjärtat. Klockan är strax efter tio, jag sparkar på gruset på väg hem från busshållplatsen. Varför ligger det grus på gatan i september? Jag går planlöst, utan mål. Så där som jag alltid går, tveksamt. Men jag har ett mål, den här gången har jag ett mål, jag ska hem. Jag vill hem och skriva. För första gången på flera veckor, månader så vill jag hem och skriva. Det finns inga ord, det finns inga tankar det finns bara ett envist stickande i hjärtat. Det finns bara ett behov.
"Håll i det här nu" tänker jag när jag öppnar dörren, stänger den, låser.
"Håll i det" tänker jag när jag tvättar bort min eyeliner som har lagt sig i smutssvarta stråk under ögonen, så där som den alltid gör trots att jag har försökt med allt för att få den att sitta hela dagen. En av tusen saker på listan över mina estetiska tillkortakommanden.
"Håll i det" tänker jag inte när jag lägger mig i soffan och halvtittar på film.
Det har hänt igen.
Behovet som var nära att äta upp mig fick inte följa med in. Lusten ligger kvar på trappen utanför, tillsammans med några mynt och min nyckelknippa, som om den ramlade ur väskan innan jag öppnade dörren.
Utan några tankar på att skriva något alls ikväll berättar jag för en vän hur kärlek är mitt Amerika, en vit fläck på min karta. Jag har sett hur det ser ut på film, och jag vill uppleva det innan jag dör. Men det är lättare att flyga över atlanten än att bli kär.
Amerika har aldrig känts närmare än ikväll. Och kärlek har aldrig känts lika avlägset.
"Håll i det här nu" tänker mitt äventyrliga jag. "Kanske att du kan fånga in Amerika med ett lasso och dra det ända hit"
Men jag inser tyst att Amerika kommer finnas kvar långt efter att min ungdom har tagit slut.
Och finns mina ord i Amerika eller ligger de kvar utanför min dörr?
Varför ligger det grus på vägen i september? Varför kan ensamhet vara så vasst?

Blixtar och dunder

Det är varmt och svettigt och den kvava luften lägger sig runt mig som flera lager varma kläder, trots att jag gått runt i en tunn klänning hela dagen. Som en av många känsloparadoxer.
Jag har redan duschat en gång idag, men tanken på att duscha igen känns inte alls främmande eller otrevlig. Antagligen är det sådana här kvällar man ska bada, kanske att jag faktiskt gör det också, liksom fångar sommarlovsessensen i det här lågtrycket som tycks pressa samman luften så den blir extra kompakt och svårandad, som om jag inte hade tillräckligt svårt att få luft redan, mitt bristfälliga liv kväver mig nog.
Jag läser en gammal bok och gungar i hängstolarna, doppar färska jordgubbar i choklad och dricker cola för att dämpa vätskebristen, det finns för mycket tid. Det finns alldeles för mycket tid att tänka på allt, det står stilla både i luften och i livet. En ny sorts tom ensamhet trycker sig på precis som molnen, helt nya känslor som fyller mig till bredden och tömmer mig helt, på samma gång. Förvirrar. De ska inte vara här, inte nu, inte på det här viset. Jag känner mig obehagligt svettklibbig både på utsidan och insidan men inga kvällsdopp eller maniska duschar i världen kan tvätta bort känslan av obehag.
De största molnen är orosmolnen och de bor inne i mig och jag inser att det kommer behövas ett ordentligt åskoväder för att alla himlar ska kunna klarna och luften bli lättare att andas igen, men jag är rädd för var jag kommer befinna mig när blixten slår ner.

sommarnätter

Händerna lägger sig över tangentbordet och jag drar fingrarna över tangenterna, så där nästan överdrivet. Andas in. Jag har velat det här så länge. Har velat skriva något så länge.
Natten är tyst och ljus och finns precis utanför mitt fönster, det fönster jag inte vill täcka över med rullgardinen, inte riktigt än i alla fall. Den lockar, natten, det gör den alltid. Den ropar på mig, vill att jag ska komma ut och andas in den, dra ner den djupt, djupt i mina lungor och svepa den runt mig. Men i natt får den klara sig utan mig, i natt får den locka någon annan. Vara någon annans äventyr.
Min kropp behöver vila, de senaste dagarna har jag har mindre och mindre energi, gått på reservbatterier och vilja. Jag är matt och mina ögonlock är tunga, som om hela natthimlen vilade på dem.
Samma natthimmel jag har dansat under så mycket jag kunnat den senaste veckan. Kanske mer, kanske mindre. Det gick snabbare än jag trodde att förlora känsla för tid, jag har ingen aning om hur många dagar som har gått, det känns som en evighet. Jag vet att jag har sett solen gå ner och gå upp innan jag har somnat, jag vet att jag har varit full, mycket och ofta, och dansat tills jag trott att fötterna ska ramla av, eller i alla fall hoppats. Jag vet att de flesta jag känner antingen är bortresta eller jobbar men jag vet inte vilka som faktiskt är i stan. Jag vet inte hur jag har lyckats umgås så mycket. Eller med vilka, alla gånger.
Jag är arbetslös och den här veckan har jag knappt sålt något alls på tradera, som är mer eller mindre min inkomst nu. Jag borde oroa mig för min ekonomi. Jag borde oroa mig för mitt körkort, som jag aldrig kommer komma till skott med. Jag borde oroa mig för vänner jag försummar och jag borde oroa mig för min fasad som börjat krackelera trots att jag lovade mig själv att det aldrig skulle hända. Men mina ögonlock är tomma, för natthimlen har lagt sig att vila på dem, och mina händer är svullna och tunga, och i mitt huvud sväller universum, breder ut sig ännu lite till, så det enda jag kan göra nu är att somna under den blekgrå himlen som dovt skiner ner på mig.