Tiden går, morgon blir till dag blir till kväll blir till natt.
Måndag blir till helg blir till måndag blir till helg.
Om och om.
En vecka blev en månad, blev flera.
Lite trött och lite sur blev en katastrof, blev för stort. Sprack.
Vill prata om allt som hänt och allt som händer, men inte här. Inte någon annanstans heller kanske.
Vill, och vill inte.
Vill låtsas som att allt är bra nu, som att mitt leende alltid når ögonen och livet är jämfotahopp och strössel.
Vill inte prata om allt det där som händer nu.
Om hur rädd jag är för att morgon blir kväll och natt blir dag i rasande fart när allt känns lika tomt och ihåligt i mig som förra timmen, förra dagen, förra veckan, förra månaden. Man ska inte prata om bakslag, man ska prata om framsteg. Har jag hört.
Jag gör väl framsteg också. Morgon blir till dag och jag går i skolan. Dag blir till kväll och jag kanske till och med gör ett arbete eller pluggar. Men kväll hinner aldrig bli natt innan jag tacksamt stänger ögonen och kroppen och faller i djup sömn, faller utan stopp. Ett fall blev flera.
En vecka blev månader och det finns många jag saknar, som jag tårögt tänker på eller iakttar på avstånd. Många som jag vill krama om och bli kramad av, men som jag fortfarande inte hittar energin att höra av mig till. En dålig ursäkt blev flera, blev ett dåligt liv.
En dålig ursäkt blev en dålig dag, blev flera, blev ett dåligt liv.
Blev ett år gammal igen och ser mina nära klappa händer åt stapplande steg. Det rimmar illa med att vilja stå på egna ben och leva ett eget liv. Svaga ben, svagt liv.
Jag tänkte att jag hade växt ifrån det här, vika ner blicken, skratta tyst, rodna. Skrika, gråta, riva, slåss. Trodde att det var en period. En period blev flera, blev ett liv?
Det ska inte vara så här.
Ett fel blev flera. Blev för mycket för mig.
