komplexa tankar, fjantiga känslor och allt vi vill är att tappa andan men jag andas så lugnt ännu

Jag har sprungit bort i mig själv igen.
Ser så många titta på mig men inte se mig, tro att de läser mig som en öppen bok när det enda de ser är omslaget.
Ser så många skratta mig rakt upp i ansiktet. Trampa på mig. Missförstå mig.
Trädtopparna slänger sig framåt och bakåt.
Jag är så rädd för er, rädd för att jag ska bli slagen i ansiktet och sparkad i magen men ändå aldrig skadad på utsidan, aldrig rörd.
Hur lyckas jag visa att jag också har rätt att få vara här. Att jag har tankar som spelar roll.
Det finns så många som inte orkar ta reda på vem jag är. Som om jag tar för mycket tid och plats.
Kanske att jag gör det, att jag brer ut mig. Jag vet inte, jag vet inte hur det skulle vara om det inte var så här.
En övervägande känsla av att vad jag än säger så kommer ni inte tro mig i alla fall. Hur skulle ni svara om jag berättade precis hur jag mår?
Precis stilla, inte ett löv rör sig.

en dialog.

- Var har du varit så länge?
- Får jag komma in?
- Jo, stig in, för all del.
- Vill du inte ha mig här?
- Jag sa, stig in, så stå nu inte där utanför.
- Jo, du sa stig in, men var det av artighet eller vilja?
- Vad spelar det dig för roll?
- Det kan väl vara väsentligt?
- För vad? Mitt hjärtas beskydd eller ditt obehag?
- Nej, du har rätt. Jag går igen.
- Ja.
- Det är fasligt kalla vindar som blåser i natt.
- De säger att vintern kommer tidigt i år.
- Det blir en kall vinter.
- Ja.
- Ja. Ja, men då går jag då.
- Gå inte, snälla.
- Jag förstår inte dina tankegångar.
- Det blir en kall natt.
- Vad menar man?
- Kom in.

rullar ihop mig till en boll och försvinner bort från allt.

Jag förstår inte, jag förstår ingenting.
Mitt porslinshjärta föll i backen.
Och bara splittret blev kvar.
Inte ens frustrationens låga brinner.
Nyfikenhetens våg dött ut.
Allt är bara dött nu.
Jag förstår inte.
Ingenting.
Jag vågar inte ens gråta.
Vågar ingenting.
Tänk om jag gör fel
igen.

och ingen kommer någonsin kunna skratta som bara hon kan

Det handlar inte om vad som hände den dagen.
Det handlar egentligen inte om vad som hänt,
någon annan dag heller.
Det handlar om Känslan.
Som att se sig själv i spegeln, att se sig själv titta tillbaka.
Hon är inte jag, och ändå så är hon det.
För vi kloner av varandra, och samtidigt två olika blommor i samma rabatt.
Det finns ingen så olik som är så identisk med mig, som hon är.
Det handlar om någon som har alla roller i mitt liv.
Hon slutade vara bara min bästa vän för längesen.
Idag är hon mer än så. Hon är allt.
Hon läser mig som en öppen bok, förstår min minsta gest.
Efter allt som hänt, alla stigar och all betong vi gått på.
Efter allt det.
Jag vore försvunnen utan henne.
För 5 år sedan idag träffade jag henne för första gången.
Idag, precis som den dagen, sken solen för henne och mig.
Den sken över tiotusen minnesbilder.
Över tårar.
Över förlåtelse.
Över skratt som ekar i evigheten.
Över oss.
Över hennes leende.
Busiga hår.
Glittrande ögon.
Hjärta av renaste guld.
Hon är skatten vid regnbågens slut.
Världens mittpunkt.
Min bästa vän.

Dansa, dansa med mig. Dansa över vidderna och genom städerna.

Vinden kryper in under taket.
Rusar upp i körsbärsträdet och kastar dansande skuggor in till mig.
Som världen, där ute dansar världen.
Badar i månsken.
Jag räknar husets ljud och mina andetag.
Ett. Två. Tre.
Det gör ont i lilla hjärtat mitt.
Körsbärsträdet dansar en långsam vals.
Fyra. Fem. Sex.
Det blir aldrig riktigt tyst, inte ens i mörkret.
Mörkret i lilla hjärtat mitt.
Jag räknar andetagen som blir tyngre.
Husets ljud blir dovare.
Härinne dansar jag.
Badar i månsken.
Sju. Åtta. Nio.
Det gör ont i lilla hjärtat mitt.
Tio.

ni vet hur det kan vara, när man inte vet vart man ska. när man tappar kompassen och månen går i moln

Snurrar. Brinner. Stannar. Slocknar. Försvinner.
Elden tog tag i mig och jag fattade eld och brann som en fackla. Som en majbrasa. Som en skogsbrand. Jag var stark och trodde att jag hade makten i min händer när jag egentligen var maktlös och bara en bricka.
Jag trodde att elden brann inne i mig, att den syntes i mina ögon och kändes i mitt handslag, men det var jag som brann, hela jag. Mitt hår stod i lågor och mina fingertoppar flammade upp som tio vaxljus. Och jag tände eld på alla runt omkring mig. Alla brann. Alla brann och sen slocknade jag. Slocknade hela världen.
Och askan regnade ner i mina vita händer. Runt mig pyrde det slött. Och så kom regnet.
Allt rann bort i de rännilar längs trottoaren som regnet bildade, och alla fontäner blev hav och alla människor blev fiskar.
Jag drunknar.
Hallå. Hallå. Hallå.
Jag ser hur mitt hår dansar runt mig och hur mina vita händer blir vitare här. Jag väger ingenting. Jag är luft. Sällsam. Nyfödd fascination.
Så slocknar världen. Och jag andas in.
Alla fiskar strömmar in i mig och jag blir tung.
Slår i botten. Begraver min ena hand i den mjuka sanden.
Blundar.
Försvinner.
Hallå. Hallå!
Hallå...?

ska jag sitta här nu, instängd i karantän, i ett sterilt slott. i ett fängelse?

Jag kom nästan hela vägen till skolan imorse, snörvlande och snyftande på min cykel. Sen bröt jag ihop.

Det är en himla tur att jag har sällskap av pappa på väg till skolan, för han såg hur dåligt jag mådde, stannade till och kramade om mig och sa att jag skulle åka hem igen. "Du får ändå inte ut något av den här dagen"

Nej, inte när jag klockan halv åtta på morgonen är så svullen om ögonen att jag knappt kan se, när jag är så tungandad att jag håller på att tuppa av. Han frågade innan om jag skulle orka, och då när vi stod där var det enda jag fick fram "ja-a-ag viiill int-e-e-ee!" 

Så jag cyklade hem igen, sköljde av mig och sov ett par timmar.

Det är så orättvist att pollensäsongen måste infalla på våren, när jag vill ut i solen och njuta. Istället sitter jag instängd här, frusen och grå.

   Jag hann med att städa en del och att läsa Röda Rummet. Min nyfunna kärlek till äldre litteratur är spännande och känns som ett steg i rätt riktning. Språket, meningarna, begreppen och uppbyggnaden är fortfarande ny, och det tar mig längre tid att läsa. Men det ger mig mer. Upplevelsen, speciellt känslan efteråt. Den är ny, och den innehåller något. Något som känns bra. Hittills har jag bara läst ungefär en fjärdedel av den, men eftersom jag inte orkar göra några skolarbeten ger jag mig själv extra tid åt läsningen. Jag hoppas att det kommer hjälpa mitt eget språk att växa och utvecklas. 

   Trots vädret så kom jag ut en stund och pratade med en vän. Andas frisk luft utan att få astma. Utan att det kliar i ögonen. Frisk vårkvällsluft. Frisk vårkväll.

Självklart hade det sitt pris, nu är jag genomfrusen och har ont i halsen, jag funderar på att göra te och läsa innan jag somnar. Det är ändå fredag, och det är en fin vårnatt ute.

   Har en gammal kentlåt på hjärnan. Så mycket känsla. Ryser av tanken, av melodin och framförallt av texten.

Jag viskar till dig, stanna. Jag tror att jag blir galen om du går. Jag lovar jag ska inte va densamma, den dåren som jag varit alla år.

   Hallå vårvind, kom och blås i mitt hjärta. Jag vill bli galen av längtan och sjuk av undran. Åtrådd och omtyckt. Kom hit, kom och blås en orkan i mig.

uppe i trädtopparna leker vindarna, klättrar upp till allra högsta grenen och kastar sig ned mot marken

God morgon!
Jag lever än, och jag kände att det var dags att ge ifrån sig ett livstecken.
Det är äntligen, äntligen vår här i min stad. Det är ljusblå himmel och sköna vindar, och jag vill springa på solvarm asfalt, cykla i medvind och dingla med benen från en brygga.
Men mest sitter jag hemma, för med solen och värmen kom även allt pollen, och mina ögon, min näsa, mina lungor och resten av mig säckar ihop och dör litegrann när jag måste vistas ute.

Jag offrade mig själv igår, och satt på en pir med en handfull fina människor. Det var en så härlig mix och jag tycker så himla mycket om alla som var där. Fantastiska, det är vad de är!
Vi såg solen gå ner, vi såg rislyktor lyfta från marken och stiga upp i den kyliga natthimlen och vi såg fyrverkerier och skymtade en och annan brasa. Det var en vacker valborgsmässoafton, det vill jag lova.
Det blev ingen sen kväll, runt ett-tiden var jag hemma igen, med rinnande ögon och näsa. Allergin skulle ha sitt förstås.

Vad som händer idag vet jag inte, hittills har jag suttit i solen och läst Röda Rummet och druckit té.

Ibland tror jag att jag lever i en fantasibubbla, och det känns helt okej.