Blixtar och dunder

Det är varmt och svettigt och den kvava luften lägger sig runt mig som flera lager varma kläder, trots att jag gått runt i en tunn klänning hela dagen. Som en av många känsloparadoxer.
Jag har redan duschat en gång idag, men tanken på att duscha igen känns inte alls främmande eller otrevlig. Antagligen är det sådana här kvällar man ska bada, kanske att jag faktiskt gör det också, liksom fångar sommarlovsessensen i det här lågtrycket som tycks pressa samman luften så den blir extra kompakt och svårandad, som om jag inte hade tillräckligt svårt att få luft redan, mitt bristfälliga liv kväver mig nog.
Jag läser en gammal bok och gungar i hängstolarna, doppar färska jordgubbar i choklad och dricker cola för att dämpa vätskebristen, det finns för mycket tid. Det finns alldeles för mycket tid att tänka på allt, det står stilla både i luften och i livet. En ny sorts tom ensamhet trycker sig på precis som molnen, helt nya känslor som fyller mig till bredden och tömmer mig helt, på samma gång. Förvirrar. De ska inte vara här, inte nu, inte på det här viset. Jag känner mig obehagligt svettklibbig både på utsidan och insidan men inga kvällsdopp eller maniska duschar i världen kan tvätta bort känslan av obehag.
De största molnen är orosmolnen och de bor inne i mig och jag inser att det kommer behövas ett ordentligt åskoväder för att alla himlar ska kunna klarna och luften bli lättare att andas igen, men jag är rädd för var jag kommer befinna mig när blixten slår ner.

sommarnätter

Händerna lägger sig över tangentbordet och jag drar fingrarna över tangenterna, så där nästan överdrivet. Andas in. Jag har velat det här så länge. Har velat skriva något så länge.
Natten är tyst och ljus och finns precis utanför mitt fönster, det fönster jag inte vill täcka över med rullgardinen, inte riktigt än i alla fall. Den lockar, natten, det gör den alltid. Den ropar på mig, vill att jag ska komma ut och andas in den, dra ner den djupt, djupt i mina lungor och svepa den runt mig. Men i natt får den klara sig utan mig, i natt får den locka någon annan. Vara någon annans äventyr.
Min kropp behöver vila, de senaste dagarna har jag har mindre och mindre energi, gått på reservbatterier och vilja. Jag är matt och mina ögonlock är tunga, som om hela natthimlen vilade på dem.
Samma natthimmel jag har dansat under så mycket jag kunnat den senaste veckan. Kanske mer, kanske mindre. Det gick snabbare än jag trodde att förlora känsla för tid, jag har ingen aning om hur många dagar som har gått, det känns som en evighet. Jag vet att jag har sett solen gå ner och gå upp innan jag har somnat, jag vet att jag har varit full, mycket och ofta, och dansat tills jag trott att fötterna ska ramla av, eller i alla fall hoppats. Jag vet att de flesta jag känner antingen är bortresta eller jobbar men jag vet inte vilka som faktiskt är i stan. Jag vet inte hur jag har lyckats umgås så mycket. Eller med vilka, alla gånger.
Jag är arbetslös och den här veckan har jag knappt sålt något alls på tradera, som är mer eller mindre min inkomst nu. Jag borde oroa mig för min ekonomi. Jag borde oroa mig för mitt körkort, som jag aldrig kommer komma till skott med. Jag borde oroa mig för vänner jag försummar och jag borde oroa mig för min fasad som börjat krackelera trots att jag lovade mig själv att det aldrig skulle hända. Men mina ögonlock är tomma, för natthimlen har lagt sig att vila på dem, och mina händer är svullna och tunga, och i mitt huvud sväller universum, breder ut sig ännu lite till, så det enda jag kan göra nu är att somna under den blekgrå himlen som dovt skiner ner på mig.