När man ramlar ner till botten och sen ramlar lite till.

Det har gått in i ett nytt skede nu. Det innebär att jag gömmer mig på skoltoaletterna och trycker pappersservetter mot kinderna för att torka bort tårar, att jag inte orkar någonting utan nu tar mig upp på morgnarna endast genom rutin.
Jag börjar ge upp, lossa i kanterna. Det är som att gå genom lera nu, jag vet inte hur jag ska ta mig upp för överallt omkring finns samma lera som räcker mig upp till knäna. Allt jag kan göra är att långsamt gå framåt och hoppas att det kommer fastland. Tar jag mig till skolan och hem är det en bragd. Läxor, initiativ, umgänge, hygien, allt annat blir lidande.
Skolan och hem.
Det är det enda.
Skolan och hem och mer smink så ingen ska se rödkantade ögon mörka ringar. Skolan och hem.
Ingen runt mig ser, jag har lyckats göra mig osynlig nu.
Bara jag skrattar och ler så har det inte hänt något, så finns det inget monster. Skolan, skratta och hem.
Jag har blivit en rosa elefant. Alla vet vad som händer men ingen vågar titta på det. Alla kanske inte ens kan se det förresten. Skratta och le. Jag letar väl bara efter samma sorts uppmärksamhet som alla andra, tyck synd om mig, se mig se mig se mig.
Nej. Klart att jag inte är på riktigt.
På låtsas.
Snart kommer det hända någonting. Det blir värre för varje dag. Jag är rädd för mig själv och trots mina försök att stänga in det läskiga någonstans långt inne i mig är det allt oftare som det som brukade vara den bestämda delen av mig sitter där istället. Jag håller på att bli mitt monster. Bli allas monster.
Men jag är osynlig än så länge. Osynlig, skratta le, allt är bra så le och skratta och le le le.
Förut brukade jag släppa allt på nätterna, gråta och skrika och trilla allra längst ner. Nu gör jag inte det längre, jag vågar inte.
Jag behöver hjälp. Jag är så rädd.

Svart, svart, svart.

Det känns så oklart varifrån jag kommer, och vart jag är på väg.
Vill helst bara stanna här, sluta finnas och ätas upp av det mörker som redan gnager i mig.

Alla mina tårar gråter jag för dig

Vad betyder nya skor när någon annan får nya behandlingar?
Vad betyder mina skavsår när någon annan får fler biverkningar än vad varken du eller jag kan tänka oss.
Vad betyder mina tårar när någon annan håller på att gå under?
Vad spelar min ensamhet för roll när någon annan står på randen till undergång?
Kvittar inte min oro över framtiden, när någon annan oroar sig över tillgång på framtid överhuvudtaget?
Är inte livet bra fyndigt, när det är vi små människor som gråter mest, men de stora människorna som får ta de hårdaste slagen?
Kanske är det därför vi gråter.
När jag inte gråter över ensamhet, osäkerhet eller utmattning.
Då gråter jag för dig.

Jag vill kunna skriva så, säga så

Hon sjunger kärlekssånger för min hud
Hennes tunga skriver mjuka melodier
på ett ungt bröst där håret börjat växa
först nu

Ännu är det vinter
och den stora vita björnen ligger kvar
den har lagt sig över asfalten och husen
Jag hoppas att den inte ger sig av
Så vi kan ligga kvar

Vi pratar om varandra
Jag låter mina tankar vandra
Hon är tyst och bara andas
i ett litet ögonblick

Hon bläddrar förstrött bland mina skivor
ler och sätter på "Here comes the sun"
Det enda som rört sig här är tiden
Och klockan klämtar för vårt ide

Någon spelar på ett piano ovanför
en haltande, klumpig Für Elise
Hon dansar runt som för att visa att hon hör
Jag älskar allt hon gör

Vi pratar om varandra
Jag låter mina tankar vandra
Hon är tyst och bara andas
i ett litet ögonblick


Kent - Vintervila

År 2

Det här året handlar om överlevnad.
Det handlar om att ta sig ur sängen, ta sig i kragen och att ta sig härifrån.
"Härifrån" som i där mitt psyke är nu. Istället för att jag sakta pendlar mellan avgrund och himmel kastas jag nu istället upp och ner till takten av mina hjärtslag.
Uppe
Nere
Fantastiskt
Fruktansvärt
Himmel
Helvete
Uppe
Nere
Om och om igen.
Ingen hanterar mig längre, inte ens jag själv. Jag är en vind som tilltar i styrka och mitt sansade jag sitter inlåst någonstans längst in, darrandes av skräck för vem eller vad jag kommer blåsa ner i min framfart.
Jag försöker trycka ner blåsten, bygger vindskydd eller flyttar mig bort. Tar en dag i taget som en annan dödssjuk. Dricker frukostte, tar mig till skolan, tar mig kanske någon annanstans, tar mig hem. Städar och läser och pluggar och försöker att göra allt det där ofarliga, vardagliga med sådan fokus att jag ska somna utmattad varje kväll, trött av ansträngningen att duka bordet eller vika tvätt. För trött för att orka gråta eller skrika eller ens grubbla.
Ta mig ur sängen, ta mig i kragen, ta mig härifrån.