aldrig aldrig aldrig mer hade jag ju sagt

Jag ska aldrig skriva igen.
Aldrig.
Inte så länge datorn står på en hög av oläst kurslitteratur.
Aldrig.
Inte så länge min kalender är små noteringar som aldrig blev gjorda.
"Läxa
Spanska
Glosor kapitel 1"
Nej.
Jag ska aldrig skriva igen.
Aldrig.
Inte så länge livet är en nedåtgående spiral.
Aldrig.
Inte så länge alla runt mig sliter med sina liv, sina problem, och jag sitter i mitten med händerna för öron och ögon. Demonstrativt.
Inte så länge jag inte orkar lyssna på någon annan för att det bor en bisvärm i mig som surrar dag och natt. Bygger bo i mitt huvud och min mage. Sticker mig i hjärtat. Tar sönder.
Jag förtjänar inte att spotta ur mig ord om jag inte kan ta in någon annans.
Inte när mina ord bara är för mig och inte för andra.
Eller så ska jag skriva, nu.
Skriva allt jag någonsin velat skriva.
Ta med mig vartenda ord på väg ner genom spiralen, varenda bokstav jag kan greppa.
För längst ner finns inga ord. Inte ett enda.
Och då kan jag inte skriva igen.
Då har jag inget val.

my america

"Håll i det här nu" är allt jag tänker och kramar min klänning precis över hjärtat. Klockan är strax efter tio, jag sparkar på gruset på väg hem från busshållplatsen. Varför ligger det grus på gatan i september? Jag går planlöst, utan mål. Så där som jag alltid går, tveksamt. Men jag har ett mål, den här gången har jag ett mål, jag ska hem. Jag vill hem och skriva. För första gången på flera veckor, månader så vill jag hem och skriva. Det finns inga ord, det finns inga tankar det finns bara ett envist stickande i hjärtat. Det finns bara ett behov.
"Håll i det här nu" tänker jag när jag öppnar dörren, stänger den, låser.
"Håll i det" tänker jag när jag tvättar bort min eyeliner som har lagt sig i smutssvarta stråk under ögonen, så där som den alltid gör trots att jag har försökt med allt för att få den att sitta hela dagen. En av tusen saker på listan över mina estetiska tillkortakommanden.
"Håll i det" tänker jag inte när jag lägger mig i soffan och halvtittar på film.
Det har hänt igen.
Behovet som var nära att äta upp mig fick inte följa med in. Lusten ligger kvar på trappen utanför, tillsammans med några mynt och min nyckelknippa, som om den ramlade ur väskan innan jag öppnade dörren.
Utan några tankar på att skriva något alls ikväll berättar jag för en vän hur kärlek är mitt Amerika, en vit fläck på min karta. Jag har sett hur det ser ut på film, och jag vill uppleva det innan jag dör. Men det är lättare att flyga över atlanten än att bli kär.
Amerika har aldrig känts närmare än ikväll. Och kärlek har aldrig känts lika avlägset.
"Håll i det här nu" tänker mitt äventyrliga jag. "Kanske att du kan fånga in Amerika med ett lasso och dra det ända hit"
Men jag inser tyst att Amerika kommer finnas kvar långt efter att min ungdom har tagit slut.
Och finns mina ord i Amerika eller ligger de kvar utanför min dörr?
Varför ligger det grus på vägen i september? Varför kan ensamhet vara så vasst?