aldrig aldrig aldrig mer hade jag ju sagt

Jag ska aldrig skriva igen.
Aldrig.
Inte så länge datorn står på en hög av oläst kurslitteratur.
Aldrig.
Inte så länge min kalender är små noteringar som aldrig blev gjorda.
"Läxa
Spanska
Glosor kapitel 1"
Nej.
Jag ska aldrig skriva igen.
Aldrig.
Inte så länge livet är en nedåtgående spiral.
Aldrig.
Inte så länge alla runt mig sliter med sina liv, sina problem, och jag sitter i mitten med händerna för öron och ögon. Demonstrativt.
Inte så länge jag inte orkar lyssna på någon annan för att det bor en bisvärm i mig som surrar dag och natt. Bygger bo i mitt huvud och min mage. Sticker mig i hjärtat. Tar sönder.
Jag förtjänar inte att spotta ur mig ord om jag inte kan ta in någon annans.
Inte när mina ord bara är för mig och inte för andra.
Eller så ska jag skriva, nu.
Skriva allt jag någonsin velat skriva.
Ta med mig vartenda ord på väg ner genom spiralen, varenda bokstav jag kan greppa.
För längst ner finns inga ord. Inte ett enda.
Och då kan jag inte skriva igen.
Då har jag inget val.