vi måste sluta dansa runt varandra och låtsas som om världen var vår

Jag vet inte var du är på väg. Eller var jag är på väg.
Jag vet inte om du vill ha mig med eller om du ska någonstans på egen hand.
Eller med någon annan.
Allt du säger rör till det och nu förstår jag ingenting längre.
Klarspråk. Jag vill ha klarspråk.
Tala om för mig vad du tänker på.
Vem du är.
För ju mer jag tänker på det
Ju mer frågande blir jag.
Inser att jag inte har någon som helst aning.
Berätta för mig.
Låt mig få vara tyst. Låt mig få vara lyssnaren.
Låt mig få en chans att förstå.

men stäng ögonen en sekund och tänk på solen och kallt vatten på fötterna

Oroar mig över saker som inte borde oroa mig.
Får ont i magen över allt det där lilla.
Igen.
Ont i magen över att jag fortfarande inte är godkänd i ett ämne, och att jag har skjutit 7 veckor på att åtgärda det. Nu har jag bara 3 veckor kvar.
Ont i magen över att jag inte kan spela gitarr än. Att de bara står där och tittar på mig och jag har låtit tomma timmar passera utan att ta upp dem. Att jag troligtvis kommer vara en ännu större besvikelse nu. Nästa vecka kommer vi repa igen för första gången på hela sommaren. Ont i magen för allt det. Ont i magen för att jag vill men inte kan och inte har vett nog att lära mig. Ont i magen för att jag är dålig. Sämre.
Ont i magen över att pengarna är slut och lönen inte kommer på länge än. Ont i magen över att jag inte ens kan sköta det jag ska. Att mitt rum ser förjävligt ut igen. Och att jag gör det likaså.
Ont i magen över att jag varken är snygg, smal eller smart längre. Ont i magen över att jag har tappat allt som jag har identifierat som mitt.
Ont i magen över allt som hänt.
Ont i magen över allt som inte hänt.
Ont i magen över allt som kommer hända.
Ont i magen över oförmågan att uppskatta något.
Ont i magen över feghet, rädsla, blyghet och allt det där som hindrar mig.

JÄVLA ONT I MAGEN HELA TIDEN. 

Har haft en fin helg med en fin vän någonstans där internet knappt fanns och solen lyste. Har badat, promenerat och skrattat tusen skratt. Inte ont i magen över helgen. 

långa nätter. långa dagar. korta år och tappade minuter.

Jag har funderat. På mig, och mitt liv.
På att andra måste leva det också.
Funderat och kommit fram till att jag måste vara otroligt svår att ha tätt inpå.
Att människor runt mig måste förstå att det kommer vara mer ner än upp med mig. Att jag kommer kastas mellan hysteriska skratt och elaka ord och envisa tårar om och om och om igen.
Att det kommer vara så många dåliga dagar som följer en enda bra. Och att jag sällan eller aldrig kommer lyckas få alla ord som trängs i mitt huvud att lämna mina läppar.
Förlåt.
Förlåt för allt som jag utsätter er för. Förlåt för att jag visar hur jag mår långt mycket mer än jag borde. Långt mycket mer än ni förtjänar. Förlåt för att ni inte kan hjälpa. För att ni också måste lida. För att ni blir utestängda.
Under den lugna ytan stormar ett vilt hav, och det kommer komma vågor som skvätter upp, inte bara på stranden utan på klippor och båtar och öar. Och er.
Förlåt.
Tusen.
Tiotusen.
Hundratusen gånger förlåt.
Förlåt för att jag har gråtit och gråtit och aldrig kunnat säga varför.
Förlåt för att jag har sagt varför men aldrig kunnat gråta.
Förlåt för de gånger jag varken har pratat eller gråtit.
Förlåt för att jag är så knepig.
Någonstans försvann min manual, beskrivningen på hur jag fungerar.
Och nu står både ni och jag undrande.
Vi undrar hur. Och vi undrar när. När ska det ta slut?
Mest av alla undrar jag.
För jag vill inte mer.

bloglovin?

Follow my blog with Bloglovin

dyk inte ner i någon du inte bottnar i. ta inte längre steg än du har ben, kära vän.

Funderar på vad det är som betyder något. Och på vem jag är.
Jag har inte kommit fram till något svar på någon av frågorna. Knappt ens orkat ställa fler.
Det flyger upp och ner i mitt huvud och jag vet varken in eller ut.
Från skratt till tårar.
Från tårar till skratt.
Och tillbaka igen.
Trots att kroppen ligger helt still tar jag tvära kast mellan säkerhet och förtvivlan.
Får höra att jag saknar rutin, men jag tror att det är rutinen som saknar mig. Att jag borde strukturera upp mig. Mitt liv. Att den struktur som jag har nu inte räknas. Inte är av rätt sort.
Nej, men det är inte jag heller. Det har jag aldrig varit.
Inte rätt. Men inte rätt fel heller. Bara fel. Passar varken in här eller där.
Bara flyger runt och landar kortare stunder på olika platser. Någon kanske skulle kalla mig en fjäder, men jag känner mig som en tom, kvarlämnad plastpåse. Omöjlig för naturen att ta hand om, slängd i en buske, i grälla färger. På låtsas. En produkt av min samtid. Kanske. Eller en produkt av en själ som borde ha fått vila istället för att ligga här under sommarmånen och fundera på vad som betyder något.
Under månen intet nytt.
Här betyder ingen något.
Här är alla av plast.
Jag har fastnat i gamla hjulspår, som en konsekvens av en lerig sommar. Tillbaka i gamla avtryck, och inser att den här ångesten svider mycket elakare i magen än vad den andra gjorde.
Trött på att bli missförstådd, trött på att bli utstirrad. Men alltid mycket tröttare på att inte ens bli sedd.

Här kommer galningen. Se mig. Jag är bortom all räddning och kontroll.

saker som kanske aldrig ens händer eller händer hela tiden. saker man märker eller aldrig ger en extra tanke.

Det rusar till i mitt hjärta, och det snurrar långsamt i mitt huvud.
Jag sitter ihop med hjälp av plåster och smuts.
Kroppen släpar sig fram och tillbaka här, men i tanken har jag inte lämnat det än. Där går jag runt i ett evigt rus, i svettiga kläder och i mitt bredaste leende.
Det sitter en liten knut runt hjärtat och jag undrar om den tänker dra åt sig och bli olösbar. Jag tänker på varma, ljusa nätter med svarta ögon och ett hål i magen.
Jag vill inte dit än. Jag vill stanna här, i mitt rus och sus om så bara några dagar till.
I tanken har kroppen ont men sinnet strålar. Än är det så här i verkligheten också.
I tanken är jag smutsig men ren, trasig men hel.
Här i verkligheten håller jag bara på att gå sönder igen.