Det var så länge sedan jag skrev något sist. Nyktra kvällar och fulla kvällar har passerat förbi och lämnat mig oinspirerad.
Egentligen har jag ingen inspiration nu heller, men det är en timme och 22 minuter kvar att det här dygnet och är det någon gång jag ska skriva så är det nu.
För idag firar jag sex år tillsammans med min bästa vän, och sådana saker ska man ta vara på.
Allt som får mig att må bra ska jag ta vara på.
Hon är den mest fantastiska jag vet, och hon har den mest färgstarka personlighet man kan tänka sig. Även fast jag inte tror att hon någonsin skulle beskriva sig själv som färgstark, det adjektivet skulle hon nog gärna spara åt mig, men det passar henne så löjligt bra.
Jag tror att det är mycket möjligt att hon faktiskt har ett hjärta av guld, hon tog prover för att få börja ge blod härom veckan, kanske syns det på något av provresultaten om hennes hjärta är glansigt och slätt och värt flera miljoner.
För mig är hon värd mer än alla miljoner som finns.
Sex år är en tredjedel av mitt liv, vi har alltså spenderat en tredjedels livstid tillsammans, påverkad varandra, format varandra. Jag kan bara hoppas att jag har lämnat positiva märken på henne, för jag vet att hon har gjort det på mig.
Vi är de två blommor som växte bredvid varandra, som har snurrat fast i varandra, men som slog ut och var varandras motsatser, men ändå vill vara tillsammans.
Oavsett vad våra kronblad säger så är hon inte min motsats, hon är jag. Och idag firar vi sex år tillsammans.
Det känns som den bästa tänkbara avslutningen på en underbar långhelg.
I torsdags bakade jag bullar hemma hos Erik, och det blev de bästa bullar jag någonsin bakat, oavsett hur de smakade eller såg ut.
I fredags åkte jag till Stockholm med 3 av mina favoriter och kom hem med Amanda, det är alltid en så speciell och härlig känsla att träffa någon man har saknat och längtat efter under en lång tid, speciellt Amanda eftersom att hon är så fin och bra. Hon bodde här resten av helgen och i morse åkte jag med henne in till stationen och kramade henne hej då under tunga sorgesvarta moln, resten av dagen har varit ett långt vakuum. Det känns som att solen har strålat ner på mig hela helgen, det är inte klokt vad solsken och lite värme gör med mig, men jag vill aldrig att det ska sluta. Vädret har utan tvekan dålig inverkan på mitt skolarbete, men jag är för glad för att riktigt bry mig, och när jag har det som anledning och inte sorg och olycka, då känns det helt okej ändå. Jag vill att min himmel ska bli blå nu, och att alla svarta moln ska blåsa bortom horisonten igen.
Någon gång ska jag skriva om att vara ledsen och vad som gör mig ledsen med det. Men just nu vill jag verkligen bara få vara glad. För jag förtjänar vartenda leende som kittlar mina mungipor, och det kan ingen säga emot.
