Gråter och skriker och river och slänger.
Tappar fokus, allt blir suddigt. Stänger ögonen.
Blundar.
Andas.
Tystnar.
Pressar samman käkarna så hårt jag bara kan, så där så det ilar ända upp mot tinningen. Då slutar alla tårar envist rinna.
Det enda som är kvar är tystnaden. Lugnet och den tryckande huvudvärken.
Dunk, dunk
dunk
dunk.
Blundar igen. Andas djupare.
1.2.3.
Andas in.
Andas ut.
4.
Jag har fattat pennan fler gånger än jag minns de senaste månaderna, men inte lyckats skriva ett enda ord. Ingenting har jag fått ur mig. Men efter allt skrik, all gråt och all dunkande huvudvärk har jag någonstans insett att är det något jag verkligen vill göra, så är det precis det här. Finns det något jag vill få att brinna igen så är det just det här. Skrivandet. Jag vill ha det kvar hos mig, göra det till mitt. Fånga det och hålla det stängt mellan mina händer. Känna det, andas det, smaka det.
Jag vill skratta det och gråta det men jag vill inte tappa det igen.
För nu vet jag inte var jag ska börja leta efter det igen.
