var är din tonårsdröm nu?

Stockholm var solvarmt och inbjudande, badande i gult motljus. Ingen elak vind blåste igenom både kläder och hud och kylde ner mig, istället smekte solen min kropp och värmde. Värmde. Stockholm var allt det där som Västerås inte är, nytt, spännande, lockande, vackert. En liten bit magi som aldrig försvinner, den magi som trollar mina läppar till ett leende varje gång jag kliver av tåget eller bussen.
En liten bit borta-magi.
Kontrasten mellan soliga Stockholm och skymningsgrå Västerås var på något sätt extra påtaglig idag, och återigen drabbas jag av den omilda blandning separationsångest, äventyrslystnad och framtidsrädsla  som har gnagt i mig de senaste dagarna.
Jag vill härifrån. Jag vill inte råka bli kvar här, leva mitt liv här och sen inse mitt misstag tjugo år för sent. Jag vill härifrån. Jag måste härifrån. Kosta vad det kosta vill, men jag måste ta mig ut. Innan det är försent.
Min själ skulle förtvina om jag blev kvar här, hela min person skulle dö. Men det värsta skulle vara att se triumfen i ögonen på alla de som hatar. Att behöva stå ut med alla iskalla människors iskalla blickar hela mitt liv, blickar som säger "var är din tonårsdröm nu?" när jag skamset passerar dem. Jag vill inte skämmas mer. Jag vill inte känna mig malplacerad i min egen hemstad.
Men jag är inte välkommen här, jag passar inte in här. Och det är därför jag måste härifrån, ju längre desto bättre. Ju längre bort jag är desto mindre kommer iskylan bita.
Jag vet inte vad som hände med henne, hon bara försvann
Ja, och jag skulle aldrig aldrig aldrig bry mig igen.

kval

Jag önskar att det där som knackar i bakhuvudet kunde försvinna. Jag känner mig som dag och natt, men just det där, den lilla ihärdiga viskningen, långt långt bak, den sitter kvar än.
Den som säger att jag gör fel.
Att jag inte räcker till.
Jag vill vara tillräcklig, uppskattad. Göra rätt.

Och så blir allt bara så fel.

jag tror att jag är mera kär i kärleken än i dig, hurså?

 idag lyssnar jag på winnerbäck, fotar mig själv i photobooth och går på bio med världens finaste lilla familj. ljusa morgnar och snö som droppar ner från taken är den bästa medicinen för gråt som finns.

vårlängtan

Jag vill att solen ska börja värma, och snön ska smälta bort. Jag vill vakna av fågelsång som når in i mitt av solljus upplysta rum. Jag vill slänga mig på cykeln och inte komma hem innan det har blivit mörkt. Vill känna fartvinden mot ansiktet och låta håret flyga efter mig. Utan några krav eller måsten vill jag sitta många, långa kvällar på uteserveringar, filosofera med mina vänner. Utmana varandras tankegångar och ramar, se hur långt ut vi kan sväva. Skratta höga skratt.
Jag vill bli kär igen, pussas, och rodnande berätta för andra om den fantastiska människa jag mött. Känna hjärtat rusa och slå mot bröstkorgen så där så det känns i hela kroppen.
Jag vill leva igen, just nu vill jag bara få leva igen. Lära mig att leva med mig själv, efter allt som hänt och allt jag känt. Förstå hur jag fungerar och få förklara det för någon annan.
Jag vill känna igen.