tvåtusentolv.

Efter en höst som bara försvann och efter en vintermånad som snöade in och landade tyst och vit på marken så inser jag att 2012 snart är över. Året som började som ett segervarv för att sluta i en kraschlandning.

Jag har hunnit med en massa saker i år. Jag har hunnit se Hjärtats Prins och Lilla Hjärtat bli ett år äldre. Jag har hunnit gå fler spelningar än jag någonsin gjort förut. Har hunnit åka swebus till Stockholm för flera tusen kronor. Jag har hunnit spendera flera timmar i second handaffärer. Hunnit spela gitarr tillsammans med Sleepy Ellen. Hunnit färga håret rosa både en och två gånger, hunnit lära mig hantera människor som reagerar på så banala saker som rosa hår. Åkt på morgonsafari den 1a januari. Varit utomlands 4 gånger. Fyllt 17, gjort en spellista som passade dit, lyssnat på den och sen tröttnat på den. Jag har hunnit åka på min första festival. Hunnit lära känna många nya ansikten och hunnit tappa ännu fler längs vägen. Hunnit slarva bort människor jag älskar och hunnit börja snickra ihop det igen. Jag har hunnit gå ut första året på gymnasiet. Hunnit påbörja mitt andra och har snart kommit halvvägs genom gymnasietiden. Hunnit ha mitt första riktiga sommarjobb. Hunnit se min syster flytta till ett hus nära mig. Hunnit fylla min garderob med klänningar, hunnit slita ut oräkneligt många svarta strumpbyxor. Hunnit bli kär och hunnit komma över det, flera gånger om. Hunnit köpa rosa dr Martens. Hunnit hitta ny musik att lyssna på, hunnit glömma bort gammal musik. Hunnit bli ett vrak. Hunnit bli ännu mer osäker. Hunnit se människor runt mig titta på mig med osäkerhet och undran, oro. Hunnit svika många. Hunnit göra pappa stolt. Hunnit bli sviken, och besviken. Hunnit med ett par dagar i en fin sommarstuga med en fin vän. Hunnit tro att jag tycker saker jag inte tycker. Hunnit bygga en självbild som rasade ihop och inte alls stämde. Hunnit fundera på mina val jag gjort, varit millimeter från att lägga ner allt. Millimeter från att lämna min fantastiska klass. Jag har hunnit skriva tiotusen ord, hunnit skriva min första sonett. Hunnit få lägsta betyget och högsta betyget i prov och ämnen. Hunnit fira midsommar tillsammans med massa vackra. Hunnit dricka litervis med vin. Hunnit bli allt från fnittrigt berusad till dödspackad. Hunnit stirra upp på månen och skrattat och gråtit. Hunnit fira av ett sommarlov på ett av de finast tänkbara sätten. Hunnit skrapa två nya länder på min scratchmap. Hunnit göra dumma saker, hunnit ångra mig. Hunnit göra rätt då och då. Hunnit sakna gamla år, hunnit sakna dansen. Hunnit stå på loppis och gå på loppis. Hunnit vara pollenallergisk. Hunnit skriva dikter. Hunnit skjuta upp i skyn och sen börjat dala. Hunnit bli sjuk, hunnit få hjälp. Men inte hunnit bli frisk, stark och glad igen.

Ett fel blev flera.

Tiden går, morgon blir till dag blir till kväll blir till natt.
Måndag blir till helg blir till måndag blir till helg.
Om och om.
En vecka blev en månad, blev flera.
Lite trött och lite sur blev en katastrof, blev för stort. Sprack.
Vill prata om allt som hänt och allt som händer, men inte här. Inte någon annanstans heller kanske.
Vill, och vill inte.
Vill låtsas som att allt är bra nu, som att mitt leende alltid når ögonen och livet är jämfotahopp och strössel.
Vill inte prata om allt det där som händer nu.
Om hur rädd jag är för att morgon blir kväll och natt blir dag i rasande fart när allt känns lika tomt och ihåligt i mig som förra timmen, förra dagen, förra veckan, förra månaden. Man ska inte prata om bakslag, man ska prata om framsteg. Har jag hört.
Jag gör väl framsteg också. Morgon blir till dag och jag går i skolan. Dag blir till kväll och jag kanske till och med gör ett arbete eller pluggar. Men kväll hinner aldrig bli natt innan jag tacksamt stänger ögonen och kroppen och faller i djup sömn, faller utan stopp. Ett fall blev flera.
En vecka blev månader och det finns många jag saknar, som jag tårögt tänker på eller iakttar på avstånd. Många som jag vill krama om och bli kramad av, men som jag fortfarande inte hittar energin att höra av mig till. En dålig ursäkt blev flera, blev ett dåligt liv.
En dålig ursäkt blev en dålig dag, blev flera, blev ett dåligt liv.
Blev ett år gammal igen och ser mina nära klappa händer åt stapplande steg. Det rimmar illa med att vilja stå på egna ben och leva ett eget liv. Svaga ben, svagt liv.
Jag tänkte att jag hade växt ifrån det här, vika ner blicken, skratta tyst, rodna. Skrika, gråta, riva, slåss. Trodde att det var en period. En period blev flera, blev ett liv?
Det ska inte vara så här.
Ett fel blev flera. Blev för mycket för mig.

skammen, alltid skammen.

Ni måste försöka förstå.
Det kommer inte bli bra över en natt. Det kommer inte lösa sig på en gång.
Snälla, förstå.
All min energi går åt till att klara av att leva ett nästan helt normalt liv.
Jag har inte råd med människor som äter min energi, jag menar, jag har knappt råd eller tid eller ork med människor jag älskar så innerligt att hjärtat vill spricka.
Hela jag vill spricka när jag tänker på hur många jag har försummat på grund av det här.
Men, snälla förstå. Snälla.
Jag orkar ingenting just nu.
Och bara den vetskapen äter så mycket energi att jag vill falla till marken och aldrig resa mig igen.
Som jag skäms över det här, över att vara den inte som inte kan, som inte vill. Som inte orkar. Inte klarar av.
Skammen, alltid skammen, som äter på mig. Snälla, förstå.

Mitt hemliga gömställe

Jag bakar och pysslar och städar och plockar och går ut och går och gör små ärenden och tittar på film och blir kramad och sover middag.
Lever ett låtsasliv, mest för att jag inte orkar leva på riktigt.

När man ramlar ner till botten och sen ramlar lite till.

Det har gått in i ett nytt skede nu. Det innebär att jag gömmer mig på skoltoaletterna och trycker pappersservetter mot kinderna för att torka bort tårar, att jag inte orkar någonting utan nu tar mig upp på morgnarna endast genom rutin.
Jag börjar ge upp, lossa i kanterna. Det är som att gå genom lera nu, jag vet inte hur jag ska ta mig upp för överallt omkring finns samma lera som räcker mig upp till knäna. Allt jag kan göra är att långsamt gå framåt och hoppas att det kommer fastland. Tar jag mig till skolan och hem är det en bragd. Läxor, initiativ, umgänge, hygien, allt annat blir lidande.
Skolan och hem.
Det är det enda.
Skolan och hem och mer smink så ingen ska se rödkantade ögon mörka ringar. Skolan och hem.
Ingen runt mig ser, jag har lyckats göra mig osynlig nu.
Bara jag skrattar och ler så har det inte hänt något, så finns det inget monster. Skolan, skratta och hem.
Jag har blivit en rosa elefant. Alla vet vad som händer men ingen vågar titta på det. Alla kanske inte ens kan se det förresten. Skratta och le. Jag letar väl bara efter samma sorts uppmärksamhet som alla andra, tyck synd om mig, se mig se mig se mig.
Nej. Klart att jag inte är på riktigt.
På låtsas.
Snart kommer det hända någonting. Det blir värre för varje dag. Jag är rädd för mig själv och trots mina försök att stänga in det läskiga någonstans långt inne i mig är det allt oftare som det som brukade vara den bestämda delen av mig sitter där istället. Jag håller på att bli mitt monster. Bli allas monster.
Men jag är osynlig än så länge. Osynlig, skratta le, allt är bra så le och skratta och le le le.
Förut brukade jag släppa allt på nätterna, gråta och skrika och trilla allra längst ner. Nu gör jag inte det längre, jag vågar inte.
Jag behöver hjälp. Jag är så rädd.

Svart, svart, svart.

Det känns så oklart varifrån jag kommer, och vart jag är på väg.
Vill helst bara stanna här, sluta finnas och ätas upp av det mörker som redan gnager i mig.

Alla mina tårar gråter jag för dig

Vad betyder nya skor när någon annan får nya behandlingar?
Vad betyder mina skavsår när någon annan får fler biverkningar än vad varken du eller jag kan tänka oss.
Vad betyder mina tårar när någon annan håller på att gå under?
Vad spelar min ensamhet för roll när någon annan står på randen till undergång?
Kvittar inte min oro över framtiden, när någon annan oroar sig över tillgång på framtid överhuvudtaget?
Är inte livet bra fyndigt, när det är vi små människor som gråter mest, men de stora människorna som får ta de hårdaste slagen?
Kanske är det därför vi gråter.
När jag inte gråter över ensamhet, osäkerhet eller utmattning.
Då gråter jag för dig.

Jag vill kunna skriva så, säga så

Hon sjunger kärlekssånger för min hud
Hennes tunga skriver mjuka melodier
på ett ungt bröst där håret börjat växa
först nu

Ännu är det vinter
och den stora vita björnen ligger kvar
den har lagt sig över asfalten och husen
Jag hoppas att den inte ger sig av
Så vi kan ligga kvar

Vi pratar om varandra
Jag låter mina tankar vandra
Hon är tyst och bara andas
i ett litet ögonblick

Hon bläddrar förstrött bland mina skivor
ler och sätter på "Here comes the sun"
Det enda som rört sig här är tiden
Och klockan klämtar för vårt ide

Någon spelar på ett piano ovanför
en haltande, klumpig Für Elise
Hon dansar runt som för att visa att hon hör
Jag älskar allt hon gör

Vi pratar om varandra
Jag låter mina tankar vandra
Hon är tyst och bara andas
i ett litet ögonblick


Kent - Vintervila

År 2

Det här året handlar om överlevnad.
Det handlar om att ta sig ur sängen, ta sig i kragen och att ta sig härifrån.
"Härifrån" som i där mitt psyke är nu. Istället för att jag sakta pendlar mellan avgrund och himmel kastas jag nu istället upp och ner till takten av mina hjärtslag.
Uppe
Nere
Fantastiskt
Fruktansvärt
Himmel
Helvete
Uppe
Nere
Om och om igen.
Ingen hanterar mig längre, inte ens jag själv. Jag är en vind som tilltar i styrka och mitt sansade jag sitter inlåst någonstans längst in, darrandes av skräck för vem eller vad jag kommer blåsa ner i min framfart.
Jag försöker trycka ner blåsten, bygger vindskydd eller flyttar mig bort. Tar en dag i taget som en annan dödssjuk. Dricker frukostte, tar mig till skolan, tar mig kanske någon annanstans, tar mig hem. Städar och läser och pluggar och försöker att göra allt det där ofarliga, vardagliga med sådan fokus att jag ska somna utmattad varje kväll, trött av ansträngningen att duka bordet eller vika tvätt. För trött för att orka gråta eller skrika eller ens grubbla.
Ta mig ur sängen, ta mig i kragen, ta mig härifrån.

då och nu

Nu har i-väntan-på-livet-livet börjat igen, och jag tänker på hur det är nu och hur det var då och ler lite för mig själv varenda gång.

Idag kom jag till skolan som ett vrak, fortfarande utmattad efter gårdagens konsert och nattens brist på sömn.

Då kom jag till skolan efter flera timmars sminkning och val av kläder.

Idag cyklade jag dit och kom fram med svettdroppar i hela ansiktet.

Då tog jag bussen för att inte förstöra någon del av utseendet.

Idag gick jag in i ljushallen och satte mig bland ett halvt dussin människor jag älskar.

Då kom jag in i ljushallen och satte mig helt ensam.

Idag skrattade jag och flamsade under välkomsttalet.

Då satt jag på nålar.

Idag skrek jag när jag kom in i klassrummet, av glädje för att se alla igen.

Då gick jag in med huvudet sänkt.

Idag sprang jag fram till världens bästa lärare och kramade om honom.

Då tog jag i hand och log utan att egentligen le.

Idag satt jag där jag alltid sitter, flamsade och fånade mig.

Då satt jag stelt där det fanns en plats, knäpptyst.

Idag, glad och sprallig.

Då, en av de värsta dagarna i mitt liv.

Är så glad och tacksam över det valet jag gjorde. Över att jag stannade kvar här trots ont i magen, huvudvärk och ångest.

Bästa, finaste HU11.

åh du älskade vän utan röst eller drag, kom hit jag behöver dig

Åh, snälla håll mig om midjan, vem du nu än är.
Dra mig mot dig och håll fast mig där.
Låt mig luta mitt huvud mot ditt bröst, och känna mig liten och trygg.
Lyft upp mitt ansikte och kyss mig.
Kyss mig.
Snälla du, var du än är, släpp aldrig taget om mig.
Låt mig aldrig gå och säg att det kommer att bli bra.
Och när allt är som allra värst, håll om mig hårt.
Vidrör mina läppar med dina.
Stryk mig över håret och torka bort alla saltavlagringar på mina kinder.
Låt mig tro på att det blir bra.
Vad som än händer, vem du än är,
Snälla, kyss mig.
Håll mig nära.

älskling jag måste åka iväg ett tag

Tidigt imorgon lyfter flygplanet som tar mig ner till Medelhavet och Solen.
En vecka får jag försvinna och låtsas som att allt är bra när det egentligen bara blir värre och värre.
Vi ses.

jag vet inte vad det kallas eller ens vad det är

Tittar upp i taket, mest för att jag inte har ork nog att titta bort.
Är behagligt tom inuti, känslohavet är stilla.
Jag tror att det bara är mitt skal som ligger här, i mina tankar är jag långt bort. Någonstans i en värld där man blir kramad bakifrån, överraskad och får kärleksbrev. I en annan värld.
Kanske i en värld av klyschor, ganska säkert en värld av klyschor.
Men jag har alltid varit fäst vid klyschor.
Vad vet jag, nej, precis ingenting alls.
Ovetandes om både klyschor och verklighet och det där mitt i mellan som jag lever i.
Ikväll tar mina tankar en tur till rosaskimrande fantasier, hänger kvar bland moln.
Flyger vidare och kraschlandar.
För det finns inga moln att hänga i.

vi måste sluta dansa runt varandra och låtsas som om världen var vår

Jag vet inte var du är på väg. Eller var jag är på väg.
Jag vet inte om du vill ha mig med eller om du ska någonstans på egen hand.
Eller med någon annan.
Allt du säger rör till det och nu förstår jag ingenting längre.
Klarspråk. Jag vill ha klarspråk.
Tala om för mig vad du tänker på.
Vem du är.
För ju mer jag tänker på det
Ju mer frågande blir jag.
Inser att jag inte har någon som helst aning.
Berätta för mig.
Låt mig få vara tyst. Låt mig få vara lyssnaren.
Låt mig få en chans att förstå.

men stäng ögonen en sekund och tänk på solen och kallt vatten på fötterna

Oroar mig över saker som inte borde oroa mig.
Får ont i magen över allt det där lilla.
Igen.
Ont i magen över att jag fortfarande inte är godkänd i ett ämne, och att jag har skjutit 7 veckor på att åtgärda det. Nu har jag bara 3 veckor kvar.
Ont i magen över att jag inte kan spela gitarr än. Att de bara står där och tittar på mig och jag har låtit tomma timmar passera utan att ta upp dem. Att jag troligtvis kommer vara en ännu större besvikelse nu. Nästa vecka kommer vi repa igen för första gången på hela sommaren. Ont i magen för allt det. Ont i magen för att jag vill men inte kan och inte har vett nog att lära mig. Ont i magen för att jag är dålig. Sämre.
Ont i magen över att pengarna är slut och lönen inte kommer på länge än. Ont i magen över att jag inte ens kan sköta det jag ska. Att mitt rum ser förjävligt ut igen. Och att jag gör det likaså.
Ont i magen över att jag varken är snygg, smal eller smart längre. Ont i magen över att jag har tappat allt som jag har identifierat som mitt.
Ont i magen över allt som hänt.
Ont i magen över allt som inte hänt.
Ont i magen över allt som kommer hända.
Ont i magen över oförmågan att uppskatta något.
Ont i magen över feghet, rädsla, blyghet och allt det där som hindrar mig.

JÄVLA ONT I MAGEN HELA TIDEN. 

Har haft en fin helg med en fin vän någonstans där internet knappt fanns och solen lyste. Har badat, promenerat och skrattat tusen skratt. Inte ont i magen över helgen. 

långa nätter. långa dagar. korta år och tappade minuter.

Jag har funderat. På mig, och mitt liv.
På att andra måste leva det också.
Funderat och kommit fram till att jag måste vara otroligt svår att ha tätt inpå.
Att människor runt mig måste förstå att det kommer vara mer ner än upp med mig. Att jag kommer kastas mellan hysteriska skratt och elaka ord och envisa tårar om och om och om igen.
Att det kommer vara så många dåliga dagar som följer en enda bra. Och att jag sällan eller aldrig kommer lyckas få alla ord som trängs i mitt huvud att lämna mina läppar.
Förlåt.
Förlåt för allt som jag utsätter er för. Förlåt för att jag visar hur jag mår långt mycket mer än jag borde. Långt mycket mer än ni förtjänar. Förlåt för att ni inte kan hjälpa. För att ni också måste lida. För att ni blir utestängda.
Under den lugna ytan stormar ett vilt hav, och det kommer komma vågor som skvätter upp, inte bara på stranden utan på klippor och båtar och öar. Och er.
Förlåt.
Tusen.
Tiotusen.
Hundratusen gånger förlåt.
Förlåt för att jag har gråtit och gråtit och aldrig kunnat säga varför.
Förlåt för att jag har sagt varför men aldrig kunnat gråta.
Förlåt för de gånger jag varken har pratat eller gråtit.
Förlåt för att jag är så knepig.
Någonstans försvann min manual, beskrivningen på hur jag fungerar.
Och nu står både ni och jag undrande.
Vi undrar hur. Och vi undrar när. När ska det ta slut?
Mest av alla undrar jag.
För jag vill inte mer.

bloglovin?

Follow my blog with Bloglovin

dyk inte ner i någon du inte bottnar i. ta inte längre steg än du har ben, kära vän.

Funderar på vad det är som betyder något. Och på vem jag är.
Jag har inte kommit fram till något svar på någon av frågorna. Knappt ens orkat ställa fler.
Det flyger upp och ner i mitt huvud och jag vet varken in eller ut.
Från skratt till tårar.
Från tårar till skratt.
Och tillbaka igen.
Trots att kroppen ligger helt still tar jag tvära kast mellan säkerhet och förtvivlan.
Får höra att jag saknar rutin, men jag tror att det är rutinen som saknar mig. Att jag borde strukturera upp mig. Mitt liv. Att den struktur som jag har nu inte räknas. Inte är av rätt sort.
Nej, men det är inte jag heller. Det har jag aldrig varit.
Inte rätt. Men inte rätt fel heller. Bara fel. Passar varken in här eller där.
Bara flyger runt och landar kortare stunder på olika platser. Någon kanske skulle kalla mig en fjäder, men jag känner mig som en tom, kvarlämnad plastpåse. Omöjlig för naturen att ta hand om, slängd i en buske, i grälla färger. På låtsas. En produkt av min samtid. Kanske. Eller en produkt av en själ som borde ha fått vila istället för att ligga här under sommarmånen och fundera på vad som betyder något.
Under månen intet nytt.
Här betyder ingen något.
Här är alla av plast.
Jag har fastnat i gamla hjulspår, som en konsekvens av en lerig sommar. Tillbaka i gamla avtryck, och inser att den här ångesten svider mycket elakare i magen än vad den andra gjorde.
Trött på att bli missförstådd, trött på att bli utstirrad. Men alltid mycket tröttare på att inte ens bli sedd.

Här kommer galningen. Se mig. Jag är bortom all räddning och kontroll.

saker som kanske aldrig ens händer eller händer hela tiden. saker man märker eller aldrig ger en extra tanke.

Det rusar till i mitt hjärta, och det snurrar långsamt i mitt huvud.
Jag sitter ihop med hjälp av plåster och smuts.
Kroppen släpar sig fram och tillbaka här, men i tanken har jag inte lämnat det än. Där går jag runt i ett evigt rus, i svettiga kläder och i mitt bredaste leende.
Det sitter en liten knut runt hjärtat och jag undrar om den tänker dra åt sig och bli olösbar. Jag tänker på varma, ljusa nätter med svarta ögon och ett hål i magen.
Jag vill inte dit än. Jag vill stanna här, i mitt rus och sus om så bara några dagar till.
I tanken har kroppen ont men sinnet strålar. Än är det så här i verkligheten också.
I tanken är jag smutsig men ren, trasig men hel.
Här i verkligheten håller jag bara på att gå sönder igen.

skuggan av det som varit blev grunden till ett annat liv

Vad kan det vara?
Vad kan det vara som gör mig så liten och ynklig?
Istället för att modigt stampa fötterna i marken så kryper jag ihop och blundar hårt. hårt. hårt.
Jag är inte rak i ryggen och jag lyfter aldrig blicken från marken.
Hur kom jag hit?
Hur blev jag en spricka i fasaden?
Jag är skuggan, huvudvärken, klumpen i magen och ett hundra elaka tårar.
Livrädd, jag är så fruktansvärt livrädd.
Tänk om jag inte längre står nära ensamheten.
Tänk om jag har blivit ensamheten?

ty kärlek ska ges till dem som behöver och förtjänar den bäst

Jag är så bottenlöst tacksam för att hon väntade på mig i över 10 år.
För att hon såg mig växa upp, för att jag fick ta min tid.
För att hon stod där den dagen jag var klar.
För att hon står där än idag.

natthjärtat dunkar och slår, jag drunknar och kvävs.

Korta nätter, långa nätter
Nyktra nätter, fulla nätter.
Hemska nätter, bättre nätter
Alla nätter. Alla.
Vill jag kasta mig i hans armar, gråta och snyfta och berätta för honom hur fin han är.
Hur bra han är.
Hur jag önskar att jag hatade honom men är lika förälskad än.
Alla nätter handlar om honom.
Ensamma nätter. Nätter i sällskap.
Pigga nätter. Trötta nätter.
Alla nätter.
Kanske för att det är svart om natten, svart som hålet i min mage som blev kvar när han försvann igen.
Kanske för att då, då när allt var fint. Då var nätterna våra.
Åh, att någon kan vara så långt borta men kännas så nära.
Alla nätter handlar om dig.

vill jag leva, vill jag dö i Norden

Grattis Sverige
Vi har aldrig kommit överens du och jag, inte ens tyckt om varandra.
Jag har baktalat dig och du har behandlat mig som en skadeinsekt.
Men det är trots allt din dag idag, och jag ska var större än så,
Så Grattis, återigen grattis.
Jag hoppas att vi slipper varandra om några år,
Att vi kan distansera oss och kanske till och med få sakna varandra.
Längta tillbaka till varandra.
Tyvärr så håller du mycket som jag håller kärt.
Och även vår relation har sina ljusa sidor.
Som alla midsommaraftnar i mormor och morfars sommarstuga och alla platser där ikring.
Som när vi cyklar hem mitt i sommarnatten.
Som när vi sparkar i färgglada lövhögar på hösten.
När vi ser de första vitsipporna titta fram på våren.
När snön börjar smälta undan.
När det kommer ett sommarregn.
Jag hatar dig inte Sverige.
Jag känner bara att vi skulle behöva komma ifrån varandra.
Det kan finnas någon där ute i vida världen som jag tycker bättre om.

sådant man vet, sådant man anar, sådant man aldrig får ett svar på av någon annan än sig själv.

Jag vet inte om det är vädret och vinden eller någon som slår på något. Jag vet att det dunsar och låter.
Jag vet inte vad framtiden har för mig. Men jag vet att jag är rädd.
Jag vet inte vad jag borde tycka och känna nu. Jag vet att jag är ledsen, så oändligt och bottenlöst ledsen.
Jag vet att jag inte vill någonting längre, att jag gråter ofta och att jag inte skulle lämna mig säng om jag fick välja.
Men jag vet inte varför.
Jag vet att han har gjort mig bräcklig och tunn och utsliten. Jag vet att jag inte borde bry mig. Jag vet inte varför jag lät allt komma mig så nära.
Jag vet att skolan har hållit mig så hårt att jag nästan kvävts. Jag vet att jag klarade mitt första år. Men jag vet inte till vilket pris.
Jag vet inte om saker har blivit bättre. Eller ännu sämre.
Jag vet att jag borde vara glad.
Men jag vet inte om jag kan längre.

komplexa tankar, fjantiga känslor och allt vi vill är att tappa andan men jag andas så lugnt ännu

Jag har sprungit bort i mig själv igen.
Ser så många titta på mig men inte se mig, tro att de läser mig som en öppen bok när det enda de ser är omslaget.
Ser så många skratta mig rakt upp i ansiktet. Trampa på mig. Missförstå mig.
Trädtopparna slänger sig framåt och bakåt.
Jag är så rädd för er, rädd för att jag ska bli slagen i ansiktet och sparkad i magen men ändå aldrig skadad på utsidan, aldrig rörd.
Hur lyckas jag visa att jag också har rätt att få vara här. Att jag har tankar som spelar roll.
Det finns så många som inte orkar ta reda på vem jag är. Som om jag tar för mycket tid och plats.
Kanske att jag gör det, att jag brer ut mig. Jag vet inte, jag vet inte hur det skulle vara om det inte var så här.
En övervägande känsla av att vad jag än säger så kommer ni inte tro mig i alla fall. Hur skulle ni svara om jag berättade precis hur jag mår?
Precis stilla, inte ett löv rör sig.

en dialog.

- Var har du varit så länge?
- Får jag komma in?
- Jo, stig in, för all del.
- Vill du inte ha mig här?
- Jag sa, stig in, så stå nu inte där utanför.
- Jo, du sa stig in, men var det av artighet eller vilja?
- Vad spelar det dig för roll?
- Det kan väl vara väsentligt?
- För vad? Mitt hjärtas beskydd eller ditt obehag?
- Nej, du har rätt. Jag går igen.
- Ja.
- Det är fasligt kalla vindar som blåser i natt.
- De säger att vintern kommer tidigt i år.
- Det blir en kall vinter.
- Ja.
- Ja. Ja, men då går jag då.
- Gå inte, snälla.
- Jag förstår inte dina tankegångar.
- Det blir en kall natt.
- Vad menar man?
- Kom in.

rullar ihop mig till en boll och försvinner bort från allt.

Jag förstår inte, jag förstår ingenting.
Mitt porslinshjärta föll i backen.
Och bara splittret blev kvar.
Inte ens frustrationens låga brinner.
Nyfikenhetens våg dött ut.
Allt är bara dött nu.
Jag förstår inte.
Ingenting.
Jag vågar inte ens gråta.
Vågar ingenting.
Tänk om jag gör fel
igen.

och ingen kommer någonsin kunna skratta som bara hon kan

Det handlar inte om vad som hände den dagen.
Det handlar egentligen inte om vad som hänt,
någon annan dag heller.
Det handlar om Känslan.
Som att se sig själv i spegeln, att se sig själv titta tillbaka.
Hon är inte jag, och ändå så är hon det.
För vi kloner av varandra, och samtidigt två olika blommor i samma rabatt.
Det finns ingen så olik som är så identisk med mig, som hon är.
Det handlar om någon som har alla roller i mitt liv.
Hon slutade vara bara min bästa vän för längesen.
Idag är hon mer än så. Hon är allt.
Hon läser mig som en öppen bok, förstår min minsta gest.
Efter allt som hänt, alla stigar och all betong vi gått på.
Efter allt det.
Jag vore försvunnen utan henne.
För 5 år sedan idag träffade jag henne för första gången.
Idag, precis som den dagen, sken solen för henne och mig.
Den sken över tiotusen minnesbilder.
Över tårar.
Över förlåtelse.
Över skratt som ekar i evigheten.
Över oss.
Över hennes leende.
Busiga hår.
Glittrande ögon.
Hjärta av renaste guld.
Hon är skatten vid regnbågens slut.
Världens mittpunkt.
Min bästa vän.

Dansa, dansa med mig. Dansa över vidderna och genom städerna.

Vinden kryper in under taket.
Rusar upp i körsbärsträdet och kastar dansande skuggor in till mig.
Som världen, där ute dansar världen.
Badar i månsken.
Jag räknar husets ljud och mina andetag.
Ett. Två. Tre.
Det gör ont i lilla hjärtat mitt.
Körsbärsträdet dansar en långsam vals.
Fyra. Fem. Sex.
Det blir aldrig riktigt tyst, inte ens i mörkret.
Mörkret i lilla hjärtat mitt.
Jag räknar andetagen som blir tyngre.
Husets ljud blir dovare.
Härinne dansar jag.
Badar i månsken.
Sju. Åtta. Nio.
Det gör ont i lilla hjärtat mitt.
Tio.

ni vet hur det kan vara, när man inte vet vart man ska. när man tappar kompassen och månen går i moln

Snurrar. Brinner. Stannar. Slocknar. Försvinner.
Elden tog tag i mig och jag fattade eld och brann som en fackla. Som en majbrasa. Som en skogsbrand. Jag var stark och trodde att jag hade makten i min händer när jag egentligen var maktlös och bara en bricka.
Jag trodde att elden brann inne i mig, att den syntes i mina ögon och kändes i mitt handslag, men det var jag som brann, hela jag. Mitt hår stod i lågor och mina fingertoppar flammade upp som tio vaxljus. Och jag tände eld på alla runt omkring mig. Alla brann. Alla brann och sen slocknade jag. Slocknade hela världen.
Och askan regnade ner i mina vita händer. Runt mig pyrde det slött. Och så kom regnet.
Allt rann bort i de rännilar längs trottoaren som regnet bildade, och alla fontäner blev hav och alla människor blev fiskar.
Jag drunknar.
Hallå. Hallå. Hallå.
Jag ser hur mitt hår dansar runt mig och hur mina vita händer blir vitare här. Jag väger ingenting. Jag är luft. Sällsam. Nyfödd fascination.
Så slocknar världen. Och jag andas in.
Alla fiskar strömmar in i mig och jag blir tung.
Slår i botten. Begraver min ena hand i den mjuka sanden.
Blundar.
Försvinner.
Hallå. Hallå!
Hallå...?

ska jag sitta här nu, instängd i karantän, i ett sterilt slott. i ett fängelse?

Jag kom nästan hela vägen till skolan imorse, snörvlande och snyftande på min cykel. Sen bröt jag ihop.

Det är en himla tur att jag har sällskap av pappa på väg till skolan, för han såg hur dåligt jag mådde, stannade till och kramade om mig och sa att jag skulle åka hem igen. "Du får ändå inte ut något av den här dagen"

Nej, inte när jag klockan halv åtta på morgonen är så svullen om ögonen att jag knappt kan se, när jag är så tungandad att jag håller på att tuppa av. Han frågade innan om jag skulle orka, och då när vi stod där var det enda jag fick fram "ja-a-ag viiill int-e-e-ee!" 

Så jag cyklade hem igen, sköljde av mig och sov ett par timmar.

Det är så orättvist att pollensäsongen måste infalla på våren, när jag vill ut i solen och njuta. Istället sitter jag instängd här, frusen och grå.

   Jag hann med att städa en del och att läsa Röda Rummet. Min nyfunna kärlek till äldre litteratur är spännande och känns som ett steg i rätt riktning. Språket, meningarna, begreppen och uppbyggnaden är fortfarande ny, och det tar mig längre tid att läsa. Men det ger mig mer. Upplevelsen, speciellt känslan efteråt. Den är ny, och den innehåller något. Något som känns bra. Hittills har jag bara läst ungefär en fjärdedel av den, men eftersom jag inte orkar göra några skolarbeten ger jag mig själv extra tid åt läsningen. Jag hoppas att det kommer hjälpa mitt eget språk att växa och utvecklas. 

   Trots vädret så kom jag ut en stund och pratade med en vän. Andas frisk luft utan att få astma. Utan att det kliar i ögonen. Frisk vårkvällsluft. Frisk vårkväll.

Självklart hade det sitt pris, nu är jag genomfrusen och har ont i halsen, jag funderar på att göra te och läsa innan jag somnar. Det är ändå fredag, och det är en fin vårnatt ute.

   Har en gammal kentlåt på hjärnan. Så mycket känsla. Ryser av tanken, av melodin och framförallt av texten.

Jag viskar till dig, stanna. Jag tror att jag blir galen om du går. Jag lovar jag ska inte va densamma, den dåren som jag varit alla år.

   Hallå vårvind, kom och blås i mitt hjärta. Jag vill bli galen av längtan och sjuk av undran. Åtrådd och omtyckt. Kom hit, kom och blås en orkan i mig.

uppe i trädtopparna leker vindarna, klättrar upp till allra högsta grenen och kastar sig ned mot marken

God morgon!
Jag lever än, och jag kände att det var dags att ge ifrån sig ett livstecken.
Det är äntligen, äntligen vår här i min stad. Det är ljusblå himmel och sköna vindar, och jag vill springa på solvarm asfalt, cykla i medvind och dingla med benen från en brygga.
Men mest sitter jag hemma, för med solen och värmen kom även allt pollen, och mina ögon, min näsa, mina lungor och resten av mig säckar ihop och dör litegrann när jag måste vistas ute.

Jag offrade mig själv igår, och satt på en pir med en handfull fina människor. Det var en så härlig mix och jag tycker så himla mycket om alla som var där. Fantastiska, det är vad de är!
Vi såg solen gå ner, vi såg rislyktor lyfta från marken och stiga upp i den kyliga natthimlen och vi såg fyrverkerier och skymtade en och annan brasa. Det var en vacker valborgsmässoafton, det vill jag lova.
Det blev ingen sen kväll, runt ett-tiden var jag hemma igen, med rinnande ögon och näsa. Allergin skulle ha sitt förstås.

Vad som händer idag vet jag inte, hittills har jag suttit i solen och läst Röda Rummet och druckit té.

Ibland tror jag att jag lever i en fantasibubbla, och det känns helt okej.

what if i'll drown? what if i'll panic? maybe i should stay at home

Åh, den dagen jag åker härifrån. När jag kramar om alla och får "lycka till" och "ha det så bra" och "ta hand om dig" och lämnar alla gråtnätter, långa eftermiddagar och svarta morgnar bakom mig. Ett tag i alla fall.
Den dagen när jag ger upp mitt liv som jag hittills känner till.
När jag slutar vara en stor fisk i en liten pöl, och blir ett plankton i Stilla Havet.
Vara en av alla andra, men samtidigt bara vara sin egen. Att leva i sig själv, fullkomligt.

Kanske drunknar jag, kanske är Stilla Havet för djupt. Jag är dålig på att simma och flyter nästan inte alls.
Jag tar den risken, för jag drunknar hellre i ett hav än ramlar huvudstupa i pölen och kvävs av vatten som knappt räcker mig till fotknölarna.
Var i världen jag passar in vet jag inte. Jag vet att här har jag ett hus, en familj och en väldigt liten kille som helst av allt vill ha på sig en lite för stor t-shirt med rockbandet Kiss på. Här finns mina tillhörigheter, minnen och upptäckter.

Men livet slutar inte vid Centralstationen. Det slutar inte på Stora Gatan där jag går av bussen. Det slutar inte ens på andra sidan stan där vi repar.
Jag vet inte var det kommer sluta. Kanske slutar det här, där det började.
Om det ens har börjat än.

swirling, twirling, dancing in the wind

Idag har varit en fin dag, även fast jag började 8 för första gången den här veckan, även fast björkpollenet trivs i min näsa och gillar att jävlas med mig.
Cyklade till skolan och åh, det är så fint att cykla den korta biten genom Mälarparken nu, men blåsippor i överflöd och vitsipporna som börjar titta fram mellan träden. Jag känner att någonstans inne i mig, spirar lite hopp. Hopp om något. Kanske en sommar, kanske lycka. Kanske bara hopp på livet. Eller så är jag pandoras ask, och det jag känner är hoppet som faktiskt packar ihop sitt för att lämna mig.
Nej.

En kort dag, hann med att lägga upp ett skolarbete och att köpa nya skor efter skolan. Hängde på stan med hummisarna och köpte sockervadd. (Att äta sockervadd i samma nyans som sitt hår är ingen hit, då jag inte kunde skilja på hår och socker och fick massor med hår i munnen)
Lyckades med konsten att slå huvudet i en stålkant, och har en bula som pryder mitt bakhuvud och en huvudvärk som håller i sig av hjärtans lust.
Träffade på Isabelle och han byta några ord med henne, spontanmöten med vänner, det är fint.

Passade på att våldgästa Lovis också, drack lite kaffe och pratade om människor, resor, minnen, planer. Livet.
Sen gick vi ut, och jag fick agera modell. Det är nog tur att jag var en sådan linslus när jag var liten, med tanke på att jag har en bästis som inte bara är fantastiskt duktig på att fota utan älskar att göra det också. Hon fick upp mig i ett träd, vilket förvånar mig i efterhand med tanke på att 1, jag kan inte klättra för fem öre, 2, jag hade kjol och strumpisar på mig (strumpisarna dog bli-skrapad-mot-bark-döden) 3, jag har en bula i bakhuvudet och en läskig huvudvärk.
Men det blev ett gäng bilder, och ungefär så här ser det ut. Finaste Lovis.

Har inte mycket annat att säga, ska sova snart och hoppas att jag vaknar utan bula, huvudvärk och illamående.
Planerad Stockholmstrip och myskväll på lördag. Kommer hinna med att umgås med nästan alla mina fina på en dag. Bäst.

Ha en fin kväll, och ut och skrik in våren. PUSS!

you make me sing those stupid songs i listened to ages ago

Jag tror att det är mörkare ute ikväll än det har varit på flera veckor. Men jag tror att jag har fel.
Det enda som är mörkare är jag.
Någonting händer och jag kan inte greppa det. Jag finner min största trygghet i min ensamhet, det har jag alltid gjort. Det har alltid varit ett hinder för alla mina relationer, vän som älskare. För hur förklarar man för någon som vill vara i ständig tvåsamhet att jag behöver få vara ifred för att orka med mig själv? Att jag inte klarar av att gå igenom saker, bena ut och sortera mitt lilla ömkliga liv i närheten av någon annan.
Det är orättvist att ställa sådana krav. Från båda håll.
För jag kan inte kräva min ensamhet, och han kan inte kräva att vara tillsammans hela tiden.

Jag är så fruktansvärt rädd för relationer. All den rädslan dränker varenda liten dröm och förhoppning om att få somna bredvid någon, att få ha lakan som luktar som någon, att bli kramad och pussad av någon som en stor flodvåg. Hur klarar man av att släppa in någon så mycket?
Mitt liv, och framförallt mitt inre, öppnar sig som en gammal dörr. Först svänger den upp halvvägs utan att man knappt ens petar på den. Sen knarrar det till och stannar. Man får dra in magen och gå sidled för att komma igenom. Varför vet jag inte. Jag vill att människor ska komma nära, men blir livrädd när de helt plötsligt står där innerst inne och bara vet saker.
Det finns en person som jag har kunnat släppa in hela vägen, och det är min bästa vän. Men hon är också den enda.
Jag gör det inte av elakhet, utan av oförmåga.
Förlåt att du måste stå där, halvt utanför, och inte förstå någonting. Att du kan se att jag är ledsen men inte får något svar när du frågar varför. Jag vill inte lämna dig där, men jag tror att jag måste.
En ocean av ord och meningar kan ligga i min hals, men tar sig aldrig över tungspetsen och ut i luften. Det bara. Fastnar där. Och ingen anar hur många gånger jag verkligen har velat säga någonting men inte kunnat. Mina ord är vacuumförpackade och sparas för någon annan gång. Hitintills har de aldrig varit på min sida när de verkligen har behövts. Kanske väntar de på det mest livsavgörande av ögonblick. Eller så kommer det talade ordet aldrig vara vän med mig.

Jag är inte gjord för att prata, aldrig någonsin. Jag känner det i tankarna, i fingrarna, i stämbanden att mina ord vill skrivas och inte talas. De vill ut på ett papper, få trängas och vara omaka men sammanhållna och i symbios. Orden jag säger är utan värde och kunde många gånger vara osagda. Jag är så handfallen när det kommer till att prata. Jag vet inte var min förmåga att kunna svara på tilltal gick förlorad. Men jag saknar den idag, jag tror att den kan vara relevant i vuxenlivet. Annars kommer jag nog vara så här missanpassad så länge jag lever.

Kanske. Om jag tänker på det. Så skulle jag må bäst av att alltid vara ensam. Det kanske är det jag vill, egentligen. Det kanske är bra för mig.
Vad som helst, om jag bara slapp mina "kanske". Om jag bara slapp mina tvivel och hittade något att brinna för.
Genom livet har alla eldar slocknat och nu vet jag inte var jag ska tända en ny. Och det tär i mig.

what i have been listening to on repeat on cold mornings, cold afternoons and cold nights

en fantastiskt fin sång.

A love struck Romeo, sings the streets a serenade

Laying everybody low, with a love song that he made

He finds the street light, steps out of the shade

'n' says something like, "You and me babe, how about it?"

Juliet says, "Hey it's Romeo, you nearly gave me a heart attack"

He's underneath the window, she's singing, 'Hey la, my boyfriend's back

You shouldn't come around here, singing up at people like that'

Anyway, what you gonna do about it?

Juliet, the dice was loaded from the start,

And I bet, then you exploded in my heart,

And I forget, I forget, the movie song

When you gonna realize, it was just that the time was wrong, Juliet?

Come up on different streets, they both were streets of shame,

Both dirty, both mean, yes, and the dream was just the same,

And I dreamed your dream for you, and now your dream is real

How can you look at me as if I was just another one of your deals?

You can fall for chains of silver, you can fall for chains of gold

You can fall for pretty strangers and the promises they hold

You promised me everything, you promised me thick and thin, yeah

Now you just say, "Oh Romeo, yeah, you know I used to have a scene with him"

Juliet, when we made love you used to cry

I said "I love you like the stars above, I'll love you till I die"

And there's a place for us, you know the movie song

When you gonna realize, it was just that the time was wrong, Juliet?

I can't do the talks, like they talk on the TV

And I can't do a love song, like the way it's meant to be

I can't do everything, but I'll do anything for you

I can't do anything 'cept be in love with you

And all I do is miss you and the way we used to be

And all I do is keep the beat, 'n the band company

And all I do is kiss you, through the bars of a rhyme

Juliet, I'd do the stars with you, anytime

Juliet, when we made love you used to cry

I said "I love you like the stars above, I'll love you till I die"

And there's a place for us, you know the movie song

When you gonna realize, it was just that the time was wrong, Juliet?

And a love struck Romeo, sings the streets a serenade,

Laying everybody low, with a love song that he made

He finds a convenient street light, steps out of the shade

'n' says something like, "You and me babe, how about it?"

i'll probably feel bad for not taking the train but you'll say it's in the country and it's raining

Jag har ingenting att säga egentligen.
Det är ljusgrått ute och det blåser kallt. Här inne i min fristad är det halvdunkelt och instängt. Jag längtar tills sommaren kommer så att jag kan vädra ut all misär. Men när det finns arga åskmoln och var och varannan vindby innehåller pollen måste jag hålla stängt. Jag borde nog alltid hålla stängt.

Har inte åstadkommit mycket den här veckan. Jag har haft mitt första nationella prov i svenska. Så nu har den karusellen tagit fart. Om bara sommaren ville göra detsamma. Fick många fina saker sagda om mitt tal, och jag är väl egentligen rätt nöjd. Jo, över att jag vågade. Det gör mig nöjd. Annars är jag nog aldrig nöjd. Jag valde i alla fall prata om min relation till ensamheten. Det var lågmält och trevande, som jag.

Fått "nej tack" från två olika jobb i veckan också. Inser plötsligt hur kämpigt det kommer bli sen. Sen när det faktiskt är dags för att det där på riktigt. Jag vill inte växa upp. Inte åldras. Men inte heller stanna här.
Så nu stryker jag ett alternativ från listan av möjliga sommarjobb. En chans kvar. Och så har jag en sak till som jag ska ta mod till mig att göra. Jag ska.

Mod annars. Jag saknar det, och har alltid gjort. Jag trodde att jag var modig idag. Det visade sig att jag bara satte upp en snara som jag själv trampade i. Föll tvåhundratusen meter ner under marken, och vill inte klättra upp. För en sekund så trodde jag att jag hade någonting bra. Något att tycka om. Men när man tar för stora kliv och klättrar för högt upp kommer det brista. Det är bättre att hålla sig nere på sin nivå. Det enda som hände nu var att jag gjorde bort mig, sårade mig själv och satte någon annan i en jobbig situation. Jag har dåligt samvete för hens skull, men som vanligt spelar mitt eget svarta hjärta faktiskt ingen större roll. Mitt svarta hjärta, det slog lite mer för dig. I den här världen ska man ha ett hjärta av stål. Och mitt var av porslin. Är man dum och naiv så förtjänar man att gråta, så är det.
Kanske om jag inte var så fruktansvärt löjlig att livet skulle vara lite lättare. Att jag har en sådan naiv och oskuldsfull syn på allt, det förvånar mig lika mycket varje gång. När ska jag lära mig att inget är helt? Hade Jocke sagt. Bra sagt Jocke.

Att börja ett blogginlägg med att säga att man inte har något att säga och sen skriva ofantligt mycket mer än man själv trodde.
Jag tror att jag behöver en kram.

may i please be yours? can you, please please, let me in? could you make this night our night?

Trodde att jag skulle ligga i min säng hela dagen, se solen gå upp och gå ner.
Men jag tog mig spontant till en nyöppnad biograf. Såg Hungergames. Grät mig igenom hela filmen.

Vad som händer nu vet jag inte. Väntar på middagen, mest för att det är min enda kvällsplan. Mår illa efter påskgodis och biopopcorn.

Vill helst svepa in mig i varma kläder, sitta vid vattnet och titta ut över den stad som håller mig fången. Sitta där tills händerna blir vita och stela av köld. Tills benen blir stumma och hela kroppen slutar fungera. Dra en filt om dig och mig, halvsova och se solen kika fram och sprida ljus över den här förbannade staden igen.
Men det blir en ensam natt. En ensam natt i min rosa dröm till flickrum. Mitt egen lilla cell i det här fängelset till stad.

En dag blir jag fri.
En dag.
Det jag gör nu, är att invänta sommaren. Är att invänta livet.

there are no songs about you anymore

 Och det finns ingen som jag, när jag pratar med dig. Du är bortom speciell och din personlighet strålar som den allra största av stjärnor. Som min egen polstjärna. Snälla, försvinn inte in i något svart hål. Jag behöver dig nu. Jag behöver att du behöver mig. Jag vill vara din Supernova. Din satellit i omlopp kring ditt väsen. 

Firat påsk med familjen.
Fyra sjövilda ungar, en skogsdunge fylld med påskägg, en mystisk påskhare och massor utav mat och dryck och godis.
Desserten stod jag för, den godaste cheesecaken jag åstadkommit i hela mitt liv tror jag.

Ikväll blir det brudmys med tre grymma.

Nu: andingspaus.

and the bluebird whistle hymnslike

Jag inser att jag är så himla rädd för att lämna vissa saker. Inte för att jag är rädd för det okända. Utan för att jag är rädd för att inte längre vara behövd.

this is a very dark night but it will be a sunny morning

Den här dagen har varit så himla jobbig.
Jag hade satt klockan en timme för långt fram och försov mig alldeles förskräckligt länge, vilket resulterade i att jag blev jättestressad, knuffade pappa i bröstet, slängde i dörrar och började gråta. Gjorde sådant som jag egentligen inte gör.
Gjorde frukost, klädde på mig, åt frukost och sminkade mig samtidigt. Och grät lite till.
Sen tog vi oss iväg till jobbet.
Jobbet gick bra, jobbade från 8 till 17 men förmiddagen rusade förbi och eftermiddagen bara hackade på. Hade förväntat mig det värsta men det var riktigt skönt att bara göra något. På torsdag är det jobbdag igen, och sen när lönen kommer, då känns det ju ännu bättre.
När jag kom hem var jag rödrosig om kinderna, hade bultande fötter, ömma höfter, värkande rygg och var så trött. Typiska första-dagen-på-jobbetsyndrom.
Åt en lätt middag med mamma, pappa kom hem mitt i maten och gjorde oss sällskap vid matbordet.
Sen dess har jag krashlandat i sängen, legat och tittat i taket och lyssnat på Lars Winnerbäck. Det var längesen nu, och de flesta skulle nog ifrågasätta mitt vårlyssnande på Winnerbäck, men det känns helt rätt.
Har tänkt på massa saker. Varit arg, ledsen, besviken, rädd, glad, arg och ledsen igen. Men nu känns det helt okej.

Imorgon ska jag till Stockholm, ska på spelning på Grill. Blir en sen kväll och på torsdag ska jag upp och jobba.
Det är så att bli vuxen och bara vara vänner.
"You only live once" som de flesta hade kontrat med.
"Ingen förstår min ensamhet som min 120 gånger 200 centimeters himmelrike till säng" säger jag som svar.

Låter håret vara och tycker synd om alla som följer mig på Instagram efter mina fotobomber.

there is so much beauty and then there is me

Fenomenet söndagsångest har släppt något så otroligt sen jag började på gymnasiet. Måndagar börjar med sovmorgon och i skolan finns min underbart supermysiga klass.
Men de bästa söndagarna är fortfarande de när man vet att man är ledig dagen efter. Och idag var en extra fin dag, jag hade massor med tid, ni vet. Ljus och stor tid. Jag hann med massa "måsten" och träning. Åt brunch och fick besök mitt i av mina bästa vän, den finaste av alla på hela jorden.
Hon följde med mig och mamma till Hälla, vi fördrev tid och jag köpte lite sånt som behövs. Beroende på hur man definierar behov.
Vi åt tidig middag på Pizza Hut. Pratade om att prata om andra saker. Att vi har bytt ut skvaller mot politik och skvaller mot funderingar och känslor. Att tiden går och vi med den.
Finns ingen som känner mig som hon, min stora trygghet.

Imorgon ska jag repa, träffa min fantastiskt duktiga syster och mot kvällen träffa en gammal vän. På tisdag ska jag jobba, vill ju självklart helst bara sova bort det här lovet. Men cash is king.

Nu: sova.
PUSS!

the sun rises in another world

Är vaken mest för att se värmeljusen brinna ut. Och för att jag ligger med bara ben i nya lakan, och det är så skönt.
Har haft en jättefin kväll ikväll, fick besök av tre fina tjejer. Det börjar nästan bli obligatoriskt, de här träffarna varje helg, i någons sovrum. Som gruppfilosofi, att gå igenom precis allt som rör sig i huvudet, där inget är för stort eller litet. Så kravlöst och befriande och roligt.
Ikväll var det bara vi, bandet minus Ellen. Andra gånger har det varit människor som inte egentligen rör sig i samma kretsar, men som har mig som minsta gemensamma nämnare. Förra veckan var det så, och det blev jättemysigt!

Det är så tyst här, så tyst att bilvägar långt bort hörs. Ingen människa rör sig här utanför vid den här tiden på dygnet, och ingen väg ligger utanför fönstret. Jag önskar att jag bodde i ett höghus idag, mitt i en riktig stad. Att jag kunde luta mig ut genom mitt fönster och titta på bilar och människor som rör sig. Att jag kunde se hela stadens skyline. En del av mig önskar att jag var i en stuga i skogen, och få bli sövd av vajande trätoppar och husknutar som knäpper.
Jag vet faktiskt inte vart jag vill i livet. Ibland blir jag så förvirrad att det känns lika bra att bara stanna här.
Men jag ska härifrån en dag. Kanske för alltid. Kanske kommer jag tillbaka.
Det finns så mycket otalt mellan mig och den här staden, samtidigt som den håller så mycket jag älskar.
Vad ska jag hitta på andra sidan jorden, när Hjärtats Prins somnar i en säng här, och Lovisa går på de här gatorna?

Med tiden kommer allt att klarna. Just nu är jag fast, inte bara i mitt hus utan i vanmakten. Fångad i en utbildning och i omyndighet och i inkomstlöshet.
Ett steg i taget, just nu är jag kvar här.
Och så är det med den saken.

Det är bara två ljus som fortfarande brinner, och det är helt tyst nu.
God natt.

98 things you don't even care about

1. Tre namn jag lyssnar till:
Emelie, Mimmi och Momo

2. Någonting jag tycker om med mig själv:
Alla bottenlösa tankar och djupa resonemang, eventuellt. 

Min humor brukar jag annars stoltsera med.

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv:
Precis allting annat.

4. Detta är jag rädd för: Mig själv. Riktiga känslor. Smärta.

5. Tre saker jag vill ha varje dag: Närhet. Distans. Size 0.

6. Tre saker jag absolut inte kan göra: Delge mina tankar till andra. Ta initiativ till Första Kyssen. Föra ett normalt samtal med någon jag inte känner.

7. Detta tycker jag om att göra: Umgås. Pussas. Skratta. Skriva. Hoppa i sängen.

8. Detta vill jag göra just nu: Gå ner i vikt. Hitta skrivlusten.

9. Bästa känslan: Äkta glädje. Bra samvete. Förlåtelse.

10. Värsta känslan: Skuld. Osäkerhet. Ångest. Att alltid, alltid, alltid bli missförstådd.

11. Egenskap jag gärna vill att min partner har: Acceptans och tålamod.

12. Är jag kär just nu? Jag önskar att jag var det, att hela världen gungade och brann. Men det glöder inte ens i askhögen längre.

13. Jag vill gifta mig: Ja. Om jag är i ett förhållande där det känns rätt.

14. Följande saker vill jag göra innan jag dör: Veta vad lycka är. Bli mer än 'okej' på gitarr. Bli älskad. Älskad. Resa jorden runt. Skriva en bok.

15. Min käraste ägodel: Min iPod. Det är något visst.

16. Något jag vill ha i present: Lycka och kärlek.

Upplevelser, laserbehandling för att få bort hårväxt, en ny TV.

17. Detta har jag på mig just nu: Pyjamasbyxor, smutsigt linne och en rosa velourtröja.

18. Favoritkläder: På mig vet jag inte, men på andra tycker jag om kjolar och klänningar. Finns så många som har så underbara stilar.

19. Favoritdjur: Katter. Tycker nog egentligen om de flesta djuren.

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest: Vet inte om jag kan sätta in mig i en stil. Vet att jag lyssnar nästan uteslutande på svensk musik, men inte så mycket mer. Om man placerar sig i ett fack blir någon alltid upprörd och vill säga emot.

21. Favoritlåt just nu: Berg och Dalvana kommer alltid alltid alltid finnas i toppen. Annars 999 kanske.

22. Roligaste ämne i skolan: Människans Språk i inlärningssyfte. Svenska ur kreativ vinkel.

23. Tråkigaste ämne i skolan: Vet inte om något ämne är tråkigt egentligen. Men har så mycket problem i skolan överlag just nu. Engelskan går väl inte så strålande, men släpar efter i nästan alla ämnen.

24. En bok jag gillar: Som jag önskar att jag kunde skriva något intressant här.

25. En film jag älskar: Har nog inte befogenhet att uttala mig med tanke på att jag tittar på Big Brother på kvällarna.

26. Favorit tv-program? Just nu Scrubs. 

27. Favoritdoft: Som det luktar i vårt garage. Som det luktade i mormor och morfars sommarstuga. Så som Lovis luktar.

28. Detta äter jag gärna: Antar allt. Har en smoothieförälskelse nu dock.

29. Dricker helst: Rödvin.

30. Favoritgodis: Inget slår plockgodis.

31. Hit vill jag gärna åka på semester: Sydamerika. Asien. Var som helst, finns miljoner platser jag vill se.

32. Färg på mina ögon: Melerade, skiftar efter ljus och klädsel. Brukar säga gröna mest för att jag tycker att gröna ögon är så fantastiskt.

33. Min längd: 165.

34. Jag tror på: Jag vill tro på kärleken. Jag måste tro på den. Om något, så det.

35. Jag spelar: Delvis gitarr. Men mest spelar jag bara glad.

36. Person jag beundrar: Lovisa. Min syster. Fridah. Finns något beundransvärt i alla.

37. Så här bor jag: I ett litet hus på landet utan trappor och utan inspiration.

38. Antal döda krukväxter i hemmet: Trodde att min garderobsblomma var död, men det verkar ha återhämtat sig. Så 0.

39. Det här tänder mig: Närhet. Kyssar. Jag vet inte egentligen.

40. Det här gör mig avtänd: Arrogans. Yta. Brist på personlighet. Jag själv.

41. Favoritfärg: Rosa, som den objektifierade kvinnan tillika dåliga feminist jag är.

42. Favoritcitat:For diamonds do appear to be just like broken glass to me

alternativt

Tid, du är dig inte lik 

43. En hemlighet jag vet: Ifrågasätter värdet i den här frågan. Vad jag vet är väl i så fall mellan mig och den som berättade hemligheten.

44. Bästa present jag fått: En rosa bil med Orlando Bloom, mig själv och vårt kärleksbarn i. För hundra år sen blev jag även glad över mina första hårextensions.

45. Senast köpta skiva: Köper aldrig skivor. Men ska köpa Röd, En Plats i Solen och Jag är Inte Rädd För Mörkret. Sen någon gång.

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är: Mina ögon tror jag. De är det enda jag har fått uppriktiga komplimanger för.

47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är: Precis. Allt. Annat.

48. Udda förmåga/egenskap: My breasts can always tell when it's gonna rain.

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara: Överkörd.

50. Vad lyssnar du på just nu? Engelska Hagnesta Hill.

51. Vad har du gjort/ska du göra idag? Hängt i skolan, varit på föreläsning, gråtit vid matbordet.

52. Var är dina föräldrar födda? Elsewhere.

53. Vad är det senaste du installerade på datorn? Jag vet inte. Någon app antar jag.

54. Vilket är ditt favoritcafé? Kalle.

55. När badade du i en pool senast? Någon vecka sen på badhuset.

56. Har du varit med i någon skolpjäs? För hundra år sen, ja.

57. Hur många barn vill du ha? Jag vet inte om jag kommer skaffa barn. Troligtvis. Men den tanken gör mig så illamående nu. Jag kan inte ta hand om eller uppfostra någon. Jag är inte lämpad för att vara förebild.

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om? De som inte har någon musikstil utan bara vill passa in i någon sorts form. Det förekommer på flera plan, och gör mig illa till mods.

59. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet? Nej, men jag önskar att jag visste. Det känns fruktansvärt barnsligt att inte ha en politisk åsikt. Men jag har så svårt för politik, det är det nya religion. Jag vill nog vara något jag inte är. Vissa människor äcklar mig, och tanken på att dela politisk åsikt med dessa äcklar mig lika mycket.

60. Vad har du för TV-kanaler? 57 kanalar, satelliter i en ring. 

61. Har du åkt moped någon gång? Ja, det var det coolaste mitt 15-åriga jag var med om tror jag. När han som jag blev så kär i skjutsade mig på sin moped, trots att mina kompisar tjatade om att få åka.

62. Har du busringt någon gång? Ja.

63. Har du fått felparkeringsböter? Har inte körkort och har aldrig suttit framför en ratt. Men jag antar att jag parkerar som en gudinna.

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm? Fallskärm kanske. Jag är ingen adrelinsökare men skulle nog kunna göra det.

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt? Kenya. Vill så otroligt mycket längre bort.

66. Har du en egen trädgård? Egen. Nej.

67. Vilken är din favorit bland tecknade/animerade serier? Kärleken för Sailor Moon sitter kvar från barnsben. Men det är inte speciellt bra alls.

68. Kan du alla orden i nationalsången? Jag tror inte det. Men man får ju inte sjunga den i alla fall, så det kvittar.

69. Badkar eller duschkabin? Badkar. Jag älskar att bada.

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden? Jag har inte sett så mycket film den senaste månaden. Och de jag har sett har varit nattfilmer i American Pie-nivå. Säger tillräckligt.

71. Favoritpizza? Tropicana, men ananas, banan och curry på.

72. Chips eller popcorn? Det beror på humöret.

73. Vilken färg på läppstift använder du? Allt från brunt till rosa till svart.

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång? Går det ens? Eller snarare, vad vill man uppnå med det?

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling? Nej, jag är inte modellmaterial. Så att säga.

76. Apelsin- eller äppeljuice? Det varierar.

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni? Slynet tror jag, på Pizza Hut i Stockholm.

78. Favoritchoklad? Vanlig Marabou Mjölkchoklad. Den är alltid bäst.

79. När röstade du senast? Jag är ju bara 17 så jag kan ju inte ha någon åsikt i alla fall.

80. När åt du en hemodlad tomat sist? I somras.

81. Har du vunnit en prispokal någon gång? Nej, aldrig någon pokal. Vann en novelltävling när jag gick i fyran. Så mycket större bravader har jag aldrig lyckats med.

82. Är du bra på matlagning? Nej. Jag kan laga mat. Knappt.

83. Klarar du att tanka själv? Det vet jag inte.

84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på tv?Nej.

85. Pepsi eller Coca Cola? Coca-Cola. Men hällde nyss ut 1,5 liter cola i vasken.

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb? Inte uniform, men arbetskläder.

87. Vad var det senaste du handlade? En smoothie på Squeezed Up.

88. Har du kräkts offentligt: Ja, när jag gick i sjuan en gång. Och på ett bröllop.

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken? Vet inte vad som är mest orimligt.

90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Ja det tror jag.

91. Har du ringt något betalnummer?Jo, det har jag säkert.

92. Kan man vara vän med sitt ex?Nja. Kan kan man väl, men jag tycker att det blir en knepig vänskap.

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast? Jag vet inte.

94. Hade du mycket hår som liten bebis? Jag tror inte det. Inte utöver det vanliga i alla fall.

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar? Två gamla vänner som jag inte har pratat med på över ett halvår. Jag borde byta.

96. Vad har du i din väska? Ibland har jag allt jag behöver, men ibland har jag ingenting. Ofta har jag datorn, pengar, pennor, nycklar, ipod, mobil eventuellt en tändare. Men de brukar försvinna.

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig: Boar in mig i en hög av täcken och kuddar. Ibland ler jag tills jag somnar, det är det bästa som finns tror jag.

98. Vad är du tacksam för idag? För mycket. För att det finns människor som VILL vara med mig. För att det finns lite hopp för mänskligheten. Jag borde vara tacksam för mitt eget liv. Men det finns inget jag är så respektlös mot som mig själv. Jag är tacksam för all bra musik. För min skola. För alla spännande människor och platser jag sett.

För att sommaren hägrar i horisonten. För att det är lov.

För att jag slipper ställa väckarklockan imorgon och för att jag får arbeta (och i förlägning tjäna pengar) i veckan. För att jag inte blir utkickad ur bandet. 

För att någonstans ligger Hjärtats Prins och Lilla Hjärtat och sover och drömmer vad jag hoppas är vackra drömmar. För att jag inte behöver vakna alls imorgon om jag inte vill.

#vifinnsvibehövs

Idag har jag suttit i en källare med en handfull av mina klasskamrater. Det var en ganska brokig blandning, lite från varje hörn.
Anledningen var planering av vårt eget lilla uppror, vår film.
För uppenbarligen räcker vi inte till. Det är för få sökande till Humanistiska programmet (13 stycken hade de lyckats få ihop i år) och det blir inte ekonomiskt rimligt att fortsätta driva programmet då.
Vi kommer helt enkelt att kosta för mycket pengar.
Det här är så himla synd på så många plan. Delvis är vi de första humanisterna, det är ett av två program som återinfördes vid "gymnasiereformen" det vill säga, programmet har inte ens funnits i ett år än.
Delvis är vår skola den enda i hela Västmanland som erbjuder Hum, det märks i vår klass, det är många som pendlar, och det är väldigt starkt gjort av en 16-åring att ta sig fram och tillbaka till en skola i en annan stad varje dag, men de gör det bravur.
Och om de nu skulle lägga ner Hum, vad händer då med oss? Vad ska vi 33 göra? Ta oss igenom våra 3 år på skolans smulor? För vem kan, allvarligt, vilja investera i en enda klass?
Alla de kurser och resor vi blev lovade kommer inte bli av, för det kommer bli för kostsamt.
Men nedläggningen av Humanistiska kan komma att kosta så himla mycket om man ser det ur ett framtidsperspektiv.

Det är nästan larvigt hur upprörd jag blir över detta. Men jag tror att ni skulle känna samma sak, om ni sett hur alla individer i min klass kommit till liv under de här en och en halv terminerna som gått. Många har haft en högstadietid som inte varit fantastisk och jag vet inte, men jag gissar att de upplever klassen som en befrielse från kränkningar och nedtryckningar. Gymnasiet är en så stor vändning i mångas liv, och jag kan ju visserligen bara tala för mig själv, men jisses vad långt jag kommit på ett år.
Jag vill ju att fler ska få uppleva det här. Jag vill att fler ska få upp ögonen för språk och allt där omkring. Jag vill att fler ska förstå vad det innebär att gå Humanistiska.

Är det helt orimligt att få behålla vårt program? Är det helt åt skogen att lägga lite mer pengar på oss? Vi är 33 stycken 16- och 17-åringar som inte tycker det.
Är inte språk en fantastisk nyckel till framtiden?
Är det inte vårt främsta redskap för att nå ut till världen? Hela världen?
Så, politiker, kom och häng med oss en dag. Kom och SE hur makalöst fantastiskt det är. Kom och se detta mirakel till klass.
Ta inte bort oss, snälla.
Se möjligheterna istället för problemen.
För det är det vi är, vi är möjligheter. Inte problem.

Varför har det inte gjorts reklam för programmet för? Alls?
Vet ni vad som är bra reklam?
Nöjda elever.
Och vet ni?
Vi är nöjda.

Vi finns. Vi behövs.

(Så, under kommande veckor kommer vi prata om det här på twitter, om varför vi är så viktiga. För det är vi. Vår hashtag är #vifinnsvibehövs. För det gör vi. Och vi är så. jävla. viktiga.)

reach a new kind of high

Undviker att gå in på bloggen när jag vet att jag för en gångs skull har ett viktigt inlägg att skriva. Har skrivkramp för tillfället och har tappat all inspiration.
Från att sitta och slå med pennan i bordet och titta ut i luften till att öppna alla garderober och vända upp och ner på dem innan jag hittar något att ha på mig.
Livet stakar sig framåt helt enkelt.
Men det finns fina stunder. Som igår, när jag låg med linne i solen och fick röda överarmar, var och pratade med och om bandet och saker där ikring och avslutade med ett par timmar i hamnen med en grönhårig vän till mig som jag håller av väldigt mycket.
Det var en fin söndag.
Idag hade jag matteprov och jag orkade inte ens bli nervös. Det säger en del.

Lever för solen nu. För annalkande lov och för studiebidraget som dimper in på kontot om 2 dagar, efter en månads bankrutt.
Kommer eventuellt, förhoppningsvis att på ett eller annat sätt jobba i påsk, har inte någon superfenomenal arbetsmoral, men jag tar vilket jobb som helst och får det gjort. Tycker jag. Och pengar är pengar, och jag vet få personer som är på pengakåta som jag.
Glömmer bort att ta medicin och avslutar alla dagar med rödsprängda ögon och kliande näsgångar. Jävla pollenallergi.

Nu ska jag titta på tv en stund och sen sova, god natt och, trots att det låter klyshigt, så fånga dagen. För solen skiner och det gör ni också.
PUSS!

every day, every night

Idag blir den vackraste på jorden 17 år, det finns ingen som jag älskar så som jag älskar henne.

GRATTIS min finaste av alla fina!

With every breath that I am worth

Here on earth

I'm sending all my love to you

So if you dare to second guess

You can rest assured

That all my love's for you

up and down to

Så, på senare tid har min blogg varit väldigt tyst bortsett från att varit avlopp för envisa tankar.
Vad har jag gjort egentligen?
Alltså. Egentligen. Så gör jag ju inte så mycket, det är mycket skola, skolångest, plugg eller pluggbrist som balanserar efter tycke och smak under veckorna.
Någonstans i huvudet är jag fortfarande lite kvar i London, efter att ha blivit kastad tillbaka hem från en completely amazing week har tankarna snurrat ihop sig lite mer än vanligt.
Men nu har det gått två veckor.
Förra veckan handlade om vänner, i tisdags var det tre år sen jag och min bästa vän fnittrande köpte likadana ringar och gifte oss. En sådan typisk sak som de flesta fjortonåriga tjejerna gör, men vi är nog ett av de paren som hållit ihop längst efter det. Fast vi uppmärksammar det nog inte mycket mer än den 6 mars varje år. Förutom den gången i höstas när allting var mörkt och svårt och pappa sa "men ni är ju gifta, eller hur? och man lämnar inte någon man är gift med, då måste man gå igenom en skilsmässa först"
I onsdags förra veckan fyllde Bella år, och jag visste det men höll ändå på att göra en tabbe, det känns ganska typiskt mig att vara socialt klumpig, men det vet ju å andra sidan hon. Förhoppningsvis var det ingen fara skedd. Spontant drog jag med mig Celina och Angie hem till mig för "plugg". Jag öppnade inte en enda bok men en lyxlunch, det blev det.
Torsdagen förflöt i sin alldeles speciella takt, och jag blev ihoptussad med tre andra tjejer i klassen och sen fick vi titta på ekologiskt och ickeekologiskt kött på Konsum. Jag var trött och rastlös och ville inte alls titta på kött, jag vill plugga till ett omprov. Så när alla andra gick hem stannade jag och gick igenom monohybrid klyvning, mitos, meios och pedigree. Och det lönade sig. När jag kom hem spenderade jag hela kvällen med att göra en golvskiva fin, klistra 12 chokladkakor på den och gömma 12 lappar bakom dem.
Födelsedag nummer 2 inföll förra fredagen. Det var Angies tur att bli young and sweet, only seventeen. Jag åkte VL-buss med den tidagare omtalade golvskiva, som nu såg ut mer som något roligt/festligt (fast det visste ingen av mina medresenärer, då jag hade lagt den i en svart sopsäck för att kunna frakta den)
Det var den dagen jag skrev två omprov och hade sällskap i aulan av alla möjliga olika fina. Som belöning, och eftersom A fyllde år, begav vi oss till Kalles för födelsedagsfika deluxe. Det är ju helt galet mysigt där, och det var mini-reuinion efter London. Det var vi, halvfriska humanister och ett par av hennes andra vänner, men riktigt mysigt.
Hade dessutom en engagerad konversation om fredagsmat med pappa (det vill säga vad vi skulle äta) och det blev kebab med bröd. Så som jag attackerade den kebaben, det är nästan så att jag blir lite rädd för mig själv.
På lördagsmorgonen var jag uppe i gryningen. Inte riktigt, men nästan. Åt en halvdan frukost och cyklade iväg till Kristiansborgsbadet för bad och bus och skoj med Karlssons. Elsa är nog en av de tuffaste prinsessorna jag vet! När jag var nästan tre vågade jag inte bada i den största bassängen, åka vattenrutchbana och vara så modig som hon är. Albin var duktig han också, speciellt efter att ha hört hur läskigt han tyckte det var med badhus sist. Han plaskade omkring och simmade och hoppade från kanten. Min fina, fina kille!
Från Kristiansborg ner på stan, klädd som en hemlös och med fuktiga toppar. Mötte upp med Bella och hängde en timme eller så på Stadsbiblioteket. Det var soligt och varmt så fikat avklarade vi utomhus, en så fin dag.
Tog en omväg via hamnen hem, såg solen och vattnet och en skymt av Framnäsbadet och kunde nästan, nästan, nästan snudda med fingertopparna på sommaren.
Jag beslagtog vardagsrummet när kvällen kom, och fem så himla. fina. tjejer. kom hit och umgicks. Vi avverkade melodifestivalsfinalen med egna poäng och vinnare och sen pratade vi igenom varenda minne och person från högstadiet fram till nu. Det fanns mängder med chips, godis och läsk och överlag var det bara en mysig lördagkväll. Halv 2 sa jag hejdå till de sista, städade upp och somnade.
Hade på det en riktig söndag. Jag sov nästan hela dagen, städade lite och var ute och gick med mamma. Mina gå-skor har alltid känts bra men jag tror att mina fötter är lite för vana vid platta skor, fick så ont i hålfoten på höger fot att jag blev halt, det känns fortfarande.
På kvällen fick jag besök av Adam, jag berättade om London, fick beröm för mitt välstädade rum, och så tittade vi på denna svenska skam Big Brother. När han hade gått gick jag och la mig ganska direkt. Pratade med en eller två fina personer, tänkte på vad kärlek egentligen är och hur det är att vara riktigt kär i någon. Att det vore kul att få bli kär, speciellt nu när vårsolen bara ler sitt stora leende från morgon till kväll. Det vore fint att få dela vårsolen med någon.

Den här veckan har rusat förbi. I måndags var det måbra-väder gånger tiotusenmiljoner, vi satt utanför en av byggnaderna på skolan i solen under den långa historielektionen och lyssnade på sommarmusik. Jag och Angie poppade Håkan, Angie och Celina lyssnade på Wombats. Vad jag och Celina lyssnade på minns jag inte, men jag kan tänka mig att det hade sitt ursprung i Borlängetrakten.
I tisdags lunchade vi (eh handfull humtjejer) på Asian Sushi Bar, vi satt länge och gosade i källaren, åt sushi, drack té, pratade om sociolingvistik av hjärtans lust och när de övriga lunchgästerna började kasta lite väl hatiska blickar åt vårt håll gick vi.
Igår hade jag en riktigt dålig dag. Solen log och strålade, men jag vände bara ner huvudet. Vid lunch började det vända något. På förmiddagen fick jag vara en av de sex eleverna i klassen som pratade med några politiker. Vi försökte ta upp allting med dem som skolpersonal säger sig vara maktlösa över. Att vi vill kunna läsa mycket språk, att vi vill kunna genomföra resor som vi mer eller mindre blivit lovade och framförallt att vi inte vill bli förbisedda eller behandlas sämre bara för att det är ett program som tydligen inte är speciellt efterfrågat (förhoppningsvis kommer fler söka humanist som några år, än är det så nytt) men svaren var medelmåttiga, något riktigt engagemang fanns inte.
Kom tillbaka till spanskan, halvpluggade inför prov.
När vi slutade gick vi ner till stan, fikade på Espresso House, väntade på Julia, pratade lite om bandet, om planer och vad vi vill och önskar göra. När Julia kom tog vi bussen till Bäckby för att repa, jag var nervös och inte alls på humör egentligen. Hade haft en dålig dag och att sitta och skämmas i ett litet rum och önska att jag hade ett musiköra, även om ett var ett dåligt sådant. Men det flöt på helt okej, vi spelade igenom våra låtar, började knåpa på en ny och så kass var jag inte, det lättade lite. Det var i princip sista gången som Julia var där och hjälpte oss, det var lite tråkigt för det är ju hon som mer eller mindre har lärt mig spela gitarr, det lilla jag nu kan. Dock har vi kommit så pass långt, och Ellen är så duktig, så nu klarar vi oss nästan själva.
Fick även spelningshintar och något hoppade till i mig. Livrädd för det, självförtroendet är i höjd med mina skor, men samtidigt. En annan känsla också. Dels, en längtan efter att stå på scen, det jag har saknat sen jag slutade dansa. Dels, en vilja att faktiskt visa upp bandet, mest för att jag tycker så himla mycket om oss. Och i sommar. Kanske. Kanske att något har hänt, att poletten har trillat ner och att jag tror lite mer på mig själv, att det låter renare och är i takt. Kanske.

Nu börjar pollensäsongen, och jag nyser och snörvlar och ögonen svider och rinner. Men det betyder också att det blir vår på riktigt.
Har så mycket att göra egentligen, men vill skriva hela natten. Och eventuellt leka med gitarren.
Åh, som jag ska göra sådant i sommar.
PUSS!

frames from the past

Känns så kluvet att skriva som jag gjorde igår. Det var så välbehövligt då, orden sprängde lika mycket som tårarna gjorde, men känslan idag är kluven. Jag mår inte bättre nu, och nu känner jag mig bara uppmärksamhetskåt istället.
Försöker tänka att det är faktiskt min blogg och här kan jag skriva hur sällan eller ofta, tråkigt, roligt, stelt eller jättepersonligt som jag vill. Men det lättar faktiskt inte, för det ser så illa ut för utomstående.
Det känns inte ens likt mig att bry mig så mycket om åsikter från andra, att vara så beroende av åsikter. Det är en skam i det också.
Samtidigt vill jag inte ta bort inlägget för jag går gärna tillbaka i bloggen och läser.

Nej. Det är mycket känslor som flyger omkring just nu. Och mitt i allt har jag en hög med skoluppgifter att ta tag i igen.

Har precis sett säsongspremiären av Svenska Dialektmysterier, nu ska jag försöka renskriva lite på en historiauppsats.
PUSS!

[time truth hearts]

Jag har precis en sådan kväll som jag inte ville ha. Som ingen vill ha.
När allt får mig att kröka på ryggen, vända ner ansiktet och gråta. Allt.
Dagen hade inte de bästa förutsättningarna heller, det var ganska givet att det skulle bli en dålig dag. Jag har trots allt räknat ner till den här dagen med fruktan i flera månader, skämts och gråtit och legat vaken så många nätter. Försökt skoja om det till andra, gjort ett stort skämt av det för att slippa visa att det är precis motsatsen.

Ibland kopplar man in reservresurserna, ungefär som att växla till en parallell del av sig själv, så att man kan ta sig framåt och överleva dagen. Så jag kopplade om, och pratade och skrattade och betedde mig lika illa som jag alltid göra. Trampar ner andra och låter mig trampas på gång på gång. Jag blir så jävla trött på allt.
Det är inte för ens nu som jag kan koppla tillbaka. Nu kan jag gå igenom allting, ungefär som att bläddra igenom en bunt fotografier. Inte för att jag vill det, jag vill bränna upp hela dagen. Hela världen. Hela mig. Slippa.
Utan mer för att hjärnan gör så, ungefär som ett barn som berättar om sin dag, i oordning och utan att lämna klarhet. Bara massa ord.

Ingenting går min väg, jag vet inte var jag är, vem jag är, varför jag är. Jag vet inte ens vart jag är på väg. Det är knappt jag vet varifrån jag kommer. Alla andra är ju så himla klara med allting och har sådan koll. Alla andras planer är så bra och så accepterade.
Varför är det aldrig jag som är bra eller accepterad? Varför måste alltid jag vara fel?
Mina planer duger inte. Inte jag heller. Det enda jag duger till är att bli dumförklarad, men det är också det enda.
Det finns ingenting kvar nu, inte ens viljan.
Jag har bara gett upp, för jag hittar ingen gnista längre, det finns ingen glöd kvar. Det finns vissa saker jag måste göra, som att gå upp varje morgon och ta mig till skolan. Hade inte pressen varit nästan ohållbar hade jag slutat vakna på morgonen, jag hade bara öppnat ögonen, stängt de igen och somnat om.
Hade det inte varit så att jag inte törs missa skolan för att tempot är så högt och jag är så dålig så hade jag slutat gå dit.
Jag hade slutat höra av mig till folk. Slutat prata med andra över huvudtaget.
Sluppit försöka passa in. För jag är så fruktansvärt trött på att aldrig kunna slappna av. Minns inte längre när jag sist trivdes med mitt beteende. För varje dag som går blir jag bara värre och värre. Har jag någonsin haft en psykiskt välmående så är det borta nu. Allt som var jag är borta.
Jag vet inte ens vad som är kvar.
Varför jag skriver det här.
Varför jag överhuvudtaget skriver.
Hur människor orkar med mig, för jag gör det inte själv.

Och nej. Jag vill inte prata om det. För det finns ingenting att prata om. Och vill jag prata om ingenting kan jag lika gärna föra vilket samtal som helst.

love

Hej!
Det är måndag, solen skiner, jag och tre fina fina sitter i solskenet bakom skolan, jag poppar Panic! at the disco från datorn.
Jag lever och just precis nu mår jag till och med bra. Livet har sina stunder, och den här har bokstavligt inte ett enda moln.
Långt borta i horisonten hägrar sommarlovet, det smyger närmare varje dag. Det om något värmer i hjärtat.
PUSS!

snow can wait i forgot my mittens

Sitter i solljus, läser om Kambodja och önskar att någon berättade för mig istället. Är alltid mycket lättare att intressera sig för något om det kommer från en god berättare eller intressant bok än från wikipedia.
Oh well, ska återgå till Wiki nu, kanske att skolarbetet går lite bättre nu när Facebook ligger nere?
PUSS!

pink hair

tryck på bilden för att få den att röra sig

Mitt hår är jätterosa. Och jättefint.
PUSS!

6/3

Hej!

Har min andra och sista lektion, och det är favoritämnet. Svenska.

Orkade inte alls upp ur sängen imorse, så jag ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig, är jättemysig och har min nya 7uptröja. Gos.

Ska leka med min Lovis idag

PUSS!

back to how its always been

HAHAHHAA, så himla fierce jag är.

Hej!
Så drog en skolvecka igång, en helt vanlig skolvecka, men inte riktigt, en inställd lektion idag och halvstudiedag imorgon. Så skönt.
Har min nya jacka på mig, vintagefynd direkt från Londres. Det är hur hardcore som helst och tjockleken på axelvaddarna är. Huge. Måste ta ut dem så jag kan ha på mig jackan utan att få mansaxlar.
Nu ska vi ha handledning, människans språk och sen ska jag cykla hem. Det är kallt ute, men sol.
Jag är konstigt glad och ledsen.
Det är trots allt vår i luften och en hög med nya kläder hemma på mitt golv.
PUSS!