Så blev det den 24 december och Julafton igen, nummer arton i ordningen för mig. Det har varit något med december i år, kanske är det den betonggrå marken trots allt, även fast snö inte är något jag har speciellt mycket till över för, men julkänslan vill inte infinna sig, inte ett enda litet fladder i magen av förväntan trots julsånger, glitter, adventsstakar, julbak eller avslutning. Det har bara rullat på, stadigt genom lösgodis och tacos istället för pepparkakor och lutfisk och oräkneliga koppar te istället för glögg. Det är som att jag har missat allt och bara gått på som vanligt.
Men nu är det Julafton ändå, det är dagen som vi väntat på i flera veckor och jag ligger på mage i min säng med en kropp som inte vill samarbeta, julmensvärk och en julvagel i höger öga. Jag valde sovmorgon istället för tidig mysfrukost hos syster och åt julfrukost ensam halv 11 istället. Julfrukost som i samma gamla ostmackor, banan och te som varje morgon, fast med en lussebulle till. Allt i enlighet med min obefintliga julkänsla. Men jag ska klä på mig, göra mig lite fin och sen gå hem till syster där två små antagligen kommer att vara eld och lågor över att det äntligen, äntligen är jul. Och så ska jag hoppas att julkänslan ska infinna sig när jag sitter i deras soffa och trycker i mig radiokaka som om det inte fanns någon morgondag och bara mysa resten av den här storhelgen. Att det ska kännas fint och gosigt och bra istället för jobbigt och stelt och ledsamt. Att vi har det fint tillsammans idag och inte att jag sitter och oroar mig för att säga fel sak eller inte något alls eller att jag köpt en dålig julklapp eller att jag överlag bara beter mig fel och förstör julidyllen. Det är min artonde julafton och vad jag verkligen vill ha i julklapp är leenden på allas läppar, hårda kramar och ögon som inte tåras, huvuden som inte vänds bort för att dölja paniken och att slippa djupandas för att ta sig samman, att slippa kommentarer om att "allt är rasistiskt nu för tiden!!!" när den bortklippta scenen inte dyker upp på Kalle Ankas Julafton och att slippa bli dumförklarad. Och pappas köttbullar, såklart.
