julafton

Så blev det den 24 december och Julafton igen, nummer arton i ordningen för mig. Det har varit något med december i år, kanske är det den betonggrå marken trots allt, även fast snö inte är något jag har speciellt mycket till över för, men julkänslan vill inte infinna sig, inte ett enda litet fladder i magen av förväntan trots julsånger, glitter, adventsstakar, julbak eller avslutning. Det har bara rullat på, stadigt genom lösgodis och tacos istället för pepparkakor och lutfisk och oräkneliga koppar te istället för glögg. Det är som att jag har missat allt och bara gått på som vanligt.
   Men nu är det Julafton ändå, det är dagen som vi väntat på i flera veckor och jag ligger på mage i min säng med en kropp som inte vill samarbeta, julmensvärk och en julvagel i höger öga. Jag valde sovmorgon istället för tidig mysfrukost hos syster och åt julfrukost ensam halv 11 istället. Julfrukost som i samma gamla ostmackor, banan och te som varje morgon, fast med en lussebulle till. Allt i enlighet med min obefintliga julkänsla. Men jag ska klä på mig, göra mig lite fin och sen gå hem till syster där två små antagligen kommer att vara eld och lågor över att det äntligen, äntligen är jul. Och så ska jag hoppas att julkänslan ska infinna sig när jag sitter i deras soffa och trycker i mig radiokaka som om det inte fanns någon morgondag och bara mysa resten av den här storhelgen. Att det ska kännas fint och gosigt och bra istället för jobbigt och stelt och ledsamt. Att vi har det fint tillsammans idag och inte att jag sitter och oroar mig för att säga fel sak eller inte något alls eller att jag köpt en dålig julklapp eller att jag överlag bara beter mig fel och förstör julidyllen. Det är min artonde julafton och vad jag verkligen vill ha i julklapp är leenden på allas läppar, hårda kramar och ögon som inte tåras, huvuden som inte vänds bort för att dölja paniken och att slippa djupandas för att ta sig samman, att slippa kommentarer om att "allt är rasistiskt nu för tiden!!!" när den bortklippta scenen inte dyker upp på Kalle Ankas Julafton och att slippa bli dumförklarad. Och pappas köttbullar, såklart.

hemkommen och bortkommen

Västerås låg nedkyld under ett tjockt dimtäcke och min hemkomst blev långt ifrån vad jag förväntat mig. En tapper skara av vackra människor tog emot mig och tog med mig ut, hjärtat var varmt och luften kall och fåfängan större än förnuftet när jag bestämde mig för att vit magtröja visar min nybrända hud bäst.
  Lovet är slut, det är slut med att leva på låtsas, tryggt på andra sidan medelhavet, där det är okej att sova 16 h om dagen och distansera sig från sociala mediers trivialitet. Imorgon börjar det riktiga livet igen, med väckarklocka och standardfrukost, skoluppgifter som pockar men inte blir gjorda, ett gymnasiearbete som kraschlandat mitt ute i öknen och sjunkande resultat, med vänner som skaffar jobb och tar ansvar, vänner som kämpar och lyckas och åstadkommer så mycket bra, med tjocka halsdukar och 5 djupa andetag för att inte börja gråta. Imorgon börjar det riktiga livet igen, med lika delar besvikelse som desperation över att ingenting går som det ska.
  Imorgon börjar 5 djupa andetag och 2 stängda ögon och 1 malande tanke, att jag måste göra det här utifrån mina förutsättningar och inte ska jämföra mig med högpresterare. Imorgon börjar loppet genom tjock lera, mjuk sand och djupt vatten, loppet genom vinterhalvåret. Och när träden får nya blad, när dimman lättar och kylan släpper, då är livet som jag hittills känt till det oåterkalleligt slut och till ända. Ingen tanke har varit mer skrämmande eller lika nära.

en språkeleven mindre under solen

Det är ett jävla hån att min spanskbok heter Alegría. Algería betyder glädje och glädje är nog det jag känner allra minst varje gång jag måste öppna spanskboken. Den och alla andra skolböcker man måste öppna utan att känna någon glädje. Måste.
Så jag klickar på min snabblänk "glosmaskin" och försöker bli glad över att jag vet vad mardröm heter på spanska och försöker att inte fnysa cyniskt åt det faktum att förhoppning heter ilusión, jag misslyckas med att lära mig vad fången heter och belönar mig med att slösurfa en halvtimme.
Öppnar ett påbörjat worddokument och försöker beskriva en miljö genom att använda kontraster. Det borde vara roligt, jag borde verkligen tycka att det var en rolig uppgift, men när jag är inne på mitt tredje försök utan att ha lyckats följa instruktionerna belönar jag mig själv med en till paus. Jag kanske borde se över mitt belöningssystem.
Jag försöker lära mig några fler glosor men inser att jag borde lära mig böja verb istället, gör en halvhjärtad ansats att hämta mina lektionsanteckningar tills jag förstår att en halvtimmes låtsasplugg inte kommer hjälpa någon, jag kommer inte klara provet bättre för det. Jag lägger mer tid på att försöka acceptera att nästa gång jag får ett betygsdokument i min hand är det utan samma enorma stolthet som jag hade i somras än att försöka jobba upp mig. Lägger mer tid att begråta det här jävla skolåret än att göra något åt det. Känns det igen?
Slänger en blick på Alegría och känner fortfarande ingen glädje. Känner mig fortfarande helt tom. Den knalligt lila färgen på omslaget försöker säga åt mig att ta mig samman och lära mig böja verb i  konditionalis och sluta posta för självutlämnande texter på internet. Jag kastar iväg den, precis som jag har kastat iväg allt annat som försöker säga åt mig att göra något vettigt. Precis som jag kommer att kasta iväg resten av mina böcker, resten av mitt liv.
Alegría. Vad är det för skitnamn på en kursbok egentligen?
Jag är så trött på kurslitteratur, gloslistor och verbböjning.
Jag är så trött på att gå i skolan.
Men jag vill inte sluta. Aldrig någonsin vill jag behöva sluta.

aldrig aldrig aldrig mer hade jag ju sagt

Jag ska aldrig skriva igen.
Aldrig.
Inte så länge datorn står på en hög av oläst kurslitteratur.
Aldrig.
Inte så länge min kalender är små noteringar som aldrig blev gjorda.
"Läxa
Spanska
Glosor kapitel 1"
Nej.
Jag ska aldrig skriva igen.
Aldrig.
Inte så länge livet är en nedåtgående spiral.
Aldrig.
Inte så länge alla runt mig sliter med sina liv, sina problem, och jag sitter i mitten med händerna för öron och ögon. Demonstrativt.
Inte så länge jag inte orkar lyssna på någon annan för att det bor en bisvärm i mig som surrar dag och natt. Bygger bo i mitt huvud och min mage. Sticker mig i hjärtat. Tar sönder.
Jag förtjänar inte att spotta ur mig ord om jag inte kan ta in någon annans.
Inte när mina ord bara är för mig och inte för andra.
Eller så ska jag skriva, nu.
Skriva allt jag någonsin velat skriva.
Ta med mig vartenda ord på väg ner genom spiralen, varenda bokstav jag kan greppa.
För längst ner finns inga ord. Inte ett enda.
Och då kan jag inte skriva igen.
Då har jag inget val.

my america

"Håll i det här nu" är allt jag tänker och kramar min klänning precis över hjärtat. Klockan är strax efter tio, jag sparkar på gruset på väg hem från busshållplatsen. Varför ligger det grus på gatan i september? Jag går planlöst, utan mål. Så där som jag alltid går, tveksamt. Men jag har ett mål, den här gången har jag ett mål, jag ska hem. Jag vill hem och skriva. För första gången på flera veckor, månader så vill jag hem och skriva. Det finns inga ord, det finns inga tankar det finns bara ett envist stickande i hjärtat. Det finns bara ett behov.
"Håll i det här nu" tänker jag när jag öppnar dörren, stänger den, låser.
"Håll i det" tänker jag när jag tvättar bort min eyeliner som har lagt sig i smutssvarta stråk under ögonen, så där som den alltid gör trots att jag har försökt med allt för att få den att sitta hela dagen. En av tusen saker på listan över mina estetiska tillkortakommanden.
"Håll i det" tänker jag inte när jag lägger mig i soffan och halvtittar på film.
Det har hänt igen.
Behovet som var nära att äta upp mig fick inte följa med in. Lusten ligger kvar på trappen utanför, tillsammans med några mynt och min nyckelknippa, som om den ramlade ur väskan innan jag öppnade dörren.
Utan några tankar på att skriva något alls ikväll berättar jag för en vän hur kärlek är mitt Amerika, en vit fläck på min karta. Jag har sett hur det ser ut på film, och jag vill uppleva det innan jag dör. Men det är lättare att flyga över atlanten än att bli kär.
Amerika har aldrig känts närmare än ikväll. Och kärlek har aldrig känts lika avlägset.
"Håll i det här nu" tänker mitt äventyrliga jag. "Kanske att du kan fånga in Amerika med ett lasso och dra det ända hit"
Men jag inser tyst att Amerika kommer finnas kvar långt efter att min ungdom har tagit slut.
Och finns mina ord i Amerika eller ligger de kvar utanför min dörr?
Varför ligger det grus på vägen i september? Varför kan ensamhet vara så vasst?

Blixtar och dunder

Det är varmt och svettigt och den kvava luften lägger sig runt mig som flera lager varma kläder, trots att jag gått runt i en tunn klänning hela dagen. Som en av många känsloparadoxer.
Jag har redan duschat en gång idag, men tanken på att duscha igen känns inte alls främmande eller otrevlig. Antagligen är det sådana här kvällar man ska bada, kanske att jag faktiskt gör det också, liksom fångar sommarlovsessensen i det här lågtrycket som tycks pressa samman luften så den blir extra kompakt och svårandad, som om jag inte hade tillräckligt svårt att få luft redan, mitt bristfälliga liv kväver mig nog.
Jag läser en gammal bok och gungar i hängstolarna, doppar färska jordgubbar i choklad och dricker cola för att dämpa vätskebristen, det finns för mycket tid. Det finns alldeles för mycket tid att tänka på allt, det står stilla både i luften och i livet. En ny sorts tom ensamhet trycker sig på precis som molnen, helt nya känslor som fyller mig till bredden och tömmer mig helt, på samma gång. Förvirrar. De ska inte vara här, inte nu, inte på det här viset. Jag känner mig obehagligt svettklibbig både på utsidan och insidan men inga kvällsdopp eller maniska duschar i världen kan tvätta bort känslan av obehag.
De största molnen är orosmolnen och de bor inne i mig och jag inser att det kommer behövas ett ordentligt åskoväder för att alla himlar ska kunna klarna och luften bli lättare att andas igen, men jag är rädd för var jag kommer befinna mig när blixten slår ner.

sommarnätter

Händerna lägger sig över tangentbordet och jag drar fingrarna över tangenterna, så där nästan överdrivet. Andas in. Jag har velat det här så länge. Har velat skriva något så länge.
Natten är tyst och ljus och finns precis utanför mitt fönster, det fönster jag inte vill täcka över med rullgardinen, inte riktigt än i alla fall. Den lockar, natten, det gör den alltid. Den ropar på mig, vill att jag ska komma ut och andas in den, dra ner den djupt, djupt i mina lungor och svepa den runt mig. Men i natt får den klara sig utan mig, i natt får den locka någon annan. Vara någon annans äventyr.
Min kropp behöver vila, de senaste dagarna har jag har mindre och mindre energi, gått på reservbatterier och vilja. Jag är matt och mina ögonlock är tunga, som om hela natthimlen vilade på dem.
Samma natthimmel jag har dansat under så mycket jag kunnat den senaste veckan. Kanske mer, kanske mindre. Det gick snabbare än jag trodde att förlora känsla för tid, jag har ingen aning om hur många dagar som har gått, det känns som en evighet. Jag vet att jag har sett solen gå ner och gå upp innan jag har somnat, jag vet att jag har varit full, mycket och ofta, och dansat tills jag trott att fötterna ska ramla av, eller i alla fall hoppats. Jag vet att de flesta jag känner antingen är bortresta eller jobbar men jag vet inte vilka som faktiskt är i stan. Jag vet inte hur jag har lyckats umgås så mycket. Eller med vilka, alla gånger.
Jag är arbetslös och den här veckan har jag knappt sålt något alls på tradera, som är mer eller mindre min inkomst nu. Jag borde oroa mig för min ekonomi. Jag borde oroa mig för mitt körkort, som jag aldrig kommer komma till skott med. Jag borde oroa mig för vänner jag försummar och jag borde oroa mig för min fasad som börjat krackelera trots att jag lovade mig själv att det aldrig skulle hända. Men mina ögonlock är tomma, för natthimlen har lagt sig att vila på dem, och mina händer är svullna och tunga, och i mitt huvud sväller universum, breder ut sig ännu lite till, så det enda jag kan göra nu är att somna under den blekgrå himlen som dovt skiner ner på mig.

Som ett gammalt grattiskort

Det är mulet och grått och jag har inte riktigt vaknat på hela dagen. Inte ens Spice Girls fick mig att peppa till, men nu ska jag snart hem till min finaste syster och hennes fina familj och sen hem till Ellen, som jag saknar så jag nästan spricker.
När dagarna är så grå som den här tänker jag att för 3 dagar sen infriade jag min födelsedagspresent till min bästa, solen sken och Gröna Lund visade sig från sin allra allra bästa sida och när vi stod inklämda i folkhavet samma kväll tänkte jag att det här är den bästa present jag någonsin fått ge någon och precis allt i hela världen var perfekt, för hon förtjänar det bästa av allt och jag kunde ge henne en liten bit av det.

det var år sen vi var små

Det var så länge sedan jag skrev något sist. Nyktra kvällar och fulla kvällar har passerat förbi och lämnat mig oinspirerad.
Egentligen har jag ingen inspiration nu heller, men det är en timme och 22 minuter kvar att det här dygnet och är det någon gång jag ska skriva så är det nu.
För idag firar jag sex år tillsammans med min bästa vän, och sådana saker ska man ta vara på.
Allt som får mig att må bra ska jag ta vara på.
Hon är den mest fantastiska jag vet, och hon har den mest färgstarka personlighet man kan tänka sig. Även fast jag inte tror att hon någonsin skulle beskriva sig själv som färgstark, det adjektivet skulle hon nog gärna spara åt mig, men det passar henne så löjligt bra.
Jag tror att det är mycket möjligt att hon faktiskt har ett hjärta av guld, hon tog prover för att få börja ge blod härom veckan, kanske syns det på något av provresultaten om hennes hjärta är glansigt och slätt och värt flera miljoner.
För mig är hon värd mer än alla miljoner som finns.
Sex år är en tredjedel av mitt liv, vi har alltså spenderat en tredjedels livstid tillsammans, påverkad varandra, format varandra. Jag kan bara hoppas att jag har lämnat positiva märken på henne, för jag vet att hon har gjort det på mig.
Vi är de två blommor som växte bredvid varandra, som har snurrat fast i varandra, men som slog ut och var varandras motsatser, men ändå vill vara tillsammans.
Oavsett vad våra kronblad säger så är hon inte min motsats, hon är jag. Och idag firar vi sex år tillsammans.

Det känns som den bästa tänkbara avslutningen på en underbar långhelg.
I torsdags bakade jag bullar hemma hos Erik, och det blev de bästa bullar jag någonsin bakat, oavsett hur de smakade eller såg ut.
I fredags åkte jag till Stockholm med 3 av mina favoriter och kom hem med Amanda, det är alltid en så speciell och härlig känsla att träffa någon man har saknat och längtat efter under en lång tid, speciellt Amanda eftersom att hon är så fin och bra. Hon bodde här resten av helgen och i morse åkte jag med henne in till stationen och kramade henne hej då under tunga sorgesvarta moln, resten av dagen har varit ett långt vakuum. Det känns som att solen har strålat ner på mig hela helgen, det är inte klokt vad solsken och lite värme gör med mig, men jag vill aldrig att det ska sluta. Vädret har utan tvekan dålig inverkan på mitt skolarbete, men jag är för glad för att riktigt bry mig, och när jag har det som anledning och inte sorg och olycka, då känns det helt okej ändå. Jag vill att min himmel ska bli blå nu, och att alla svarta moln ska blåsa bortom horisonten igen.
Någon gång ska jag skriva om att vara ledsen och vad som gör mig ledsen med det. Men just nu vill jag verkligen bara få vara glad. För jag förtjänar vartenda leende som kittlar mina mungipor, och det kan ingen säga emot.

jag bara undrar, och undrar, och undrar

Och borta var allt det som en gång varit.
De senaste dagarna (veckorna) har jag inte skrivit alls, inte ett ord. Det har varit ovanligt, obehagligt, tyst i mitt huvud, där det annars trängs ord och formuleringar som vill ut, som vill skrivas ner och kommas ihåg. Kanske är det för att jag tänker att jag borde skriva om Berlin, om hur roligt det var, om hur en stad kan vara så vacker fast den är grå, fyrkantig och full av träd utan blad och rabatter utan blommor. Om hur kär man kan bli i en atmosfär, en känsla och hur äventyrlig jag kände mig från det att vi gick på planet på Arlanda till det att vi gick av ett annat plan en knapp vecka senare. Om hur de långa nätterna trollband mig och om känslan av att sitta på en tunnelbana kvart över 4 på morgonen när solen börjar kika fram. Om alla långa gator vi gick på, och om en stad som helt stänger ner under påskhelgen. Om kicken när vi kom in allihop på Suicide Circus sista kvällen, och om Garage som säljer underbara second hand-kläder till kilopris. Om tusen och åter tusen saker jag sett. Men orden når aldrig ända fram, jag skulle aldrig göra Berlin rättvisa om jag skrev en hel text om det nu. Och därför skriver jag inget alls.
Det finns två saker kvar i mig från Tyskland, det ena är förkylningen som jag förnekade så länge vi var där, för att den skulle kunna blomma ut i all sin verkande, snoriga prakt så fort jag steg innanför ytterdörren hemma igen, och det andra är känslan av äventyrslust, jag vill leva. Jag vill se varenda gryning innan jag går och lägger mig från och med idag tills jag dör. Jag vill stå tillsammans med mina vänner och kikna av skratt någonstans långt utanför stan och frusta fram "men gud, var är vi ens någonstans?" Jag vill dansa och skratta i timmar, jag vill berusat ramla in i någons armar och skrattandes snurra runt runt runt. Men jag kan inte göra det här, för jag har aldrig lyckats passa in här. Här är fest undantagstillstånd och vardagen övermäktig, en fruktansvärd tyrann till diktator och jag är bara en liten, obetydlig invånare. Och jag är så trött på det, trött på att aldrig välja att vara hemma, utan bli tvingad till det. Trött på ensamheten och instängdheten.
Här om dagen fick jag en fin idé av en fantastisk människa, hon tyckte att jag borde anordna en fest, en fest för att jag mår bättre nu. För det är trots allt en av de finaste sakerna man kan fira. Och det är som att det inte vill försvinna ur mig, utan tanken stannar envist kvar. Ja, jag vill faktiskt det här. Jag vill att solen ska börja värma mer, och stanna uppe lite längre, och så vill jag samla ihop alla som någonsin fått mig att le, alla som jag tycker om och trivs med, oavsett om det är mina absolut närmaste vänner eller sådana som jag bara pratar med ibland, men önskar att jag pratade mycket, mycket mer med. I mina tankar är det årets finaste kväll, alla är glada och vinfnittriga och har hittat några att prata med, skratta med, och trots att det är olika typer av personligheter så är stämningen fin och avslappnad och alla trivs, ingen ångrar att de kom, jag är inte alls stressad utan går bara omkring och pratar med alla fina människor, alla som ville komma och fira att jag är gladare igen och att våren äntligen är här.
Det vore så fantastiskt, att av ren egoism få samla ihop alla vackra människor som finns här, och ha dem på en och samma plats. Och kanske är det därför som tanken inte vill försvinna, utan sitter kvar som ett gammalt tuggummi i mig.
Det känns som att det är så mycket som händer, både i mig och i livet just nu, och jag hoppas att alla mina bra, glada, positiva känslor stannar kvar och att det jobbiga, svåra, ledsna blir mindre, blir tillräckligt litet för att jag ska sluta vara rädd och orolig för det och kan hantera det istället.
Jag vill att något händer, och Rapunzel säger det så himla bra i Trassel:
Jag bara undrar, och undrar och, undrar: när börjar livet, egentligen?

svarta bollar, svarta nätter, svarta tankar

Det händer så himla mycket i mig just nu. I mitt huvud. Jag vet inte hur jag ska hantera hälften av det, allt bara hopar sig till stora svarta bollar som gör ont. En boll i magen, en boll i ansiktet, i huvudet, på tårna, på fingerspetsarna. Det gör ont.
Vissa saker gör inte ont, men lägger istället en apatisk dimma runt hela mig. Jag skärmar av, svävar iväg, allt oftare. Försvinner, fast jag är kvar. Säger inget, hör inget, ser inget, känner inget. Bara sitter där, som ett skal. Då är det nästan bättre med de svarta bollarna.
Jag försöker spara allt som inte är jobbigt eller läskigt eller ledsamt, och lägga det i en fin ask. En sådan med ett litet utsirat lås på. Där har jag lagt Berlin, och så ofta jag kan öppnar jag asken och tittar på Berlin, och på alla förhoppningar som det ligger nedbäddat med, som rosa vadd. Ibland måste jag slå igen locket för att någon försöker kasta en svart boll ner i min fina ask, eller blåsa apativind i den. Det hör inte hemma där.
Under Berlin ligger alla fina dansfester, ett luddigt minne av vaniljvodka och dansdansdans. Där ligger Kalle-fikor och de där få men värdefulla gångerna jag de senaste veckorna har kunnat luta huvudet mot solen och känt den värma. Under Berlin ligger Hjärtats Prins och Lilla Hjärtat och ler sina allra gladaste leenden, och där ligger storasyster också. Där ligger en fin vän jag trodde att jag hade tappat bort, men som jag har hittat igen, och nu med största vördnad lagt ner i min ask, och det känns så bra i hjärtat att hon ligger där.
Det finns saker som borde ligga i asken men som inte ligger där. Framtiden ligger inte där. Framtiden ligger någonstans i magtrakten och ser ut som en svart, hård boll och gör sig jobbigt påmind med jämna och allt tätare mellanrum. Framtiden är förknippad med ont i magen och rädsla, inte rosa vadd och utsirade lås.
Alla äventyr som varit och alla äventyr som kommer vill jag lägga i asken, och spara på. Skratta åt, skratta med, minnas. Jag vill vara speciell, och samtidigt få andra att känna sig speciella. Glada.
Men ibland känns det som jag gör mer skada än nytta här. Och det känns som att få en basketboll rätt över näsan att känna så.

det är alltid jag, jag, jag med mig

Vill vara samma bra kompis som mina kompisar har varit för mig, men jag klarar bara av andra människor när de är glada och bekymmerslösa. 

Det är inte så många människor som alltid är glada och bekymmerslösa. De är väldigt få, om de ens finns. 

I och för sig klarar jag bara av mig själv när jag är glad och bekymmerslös, och det är nästan aldrig.

Jag är världens mest egoistiska person.

fina kvällar 2.0

Igår stod återigen födelsedagskalas på schemat, och det känns som att hela mars är ett enda långt firande, som en glittrig serpentin i senvinterkylan. Det var dubbelt upp med firande, jag slutar aldrig förundras över att det faktiskt kan hända mer än en sak åt gången i mitt annars så tysta, trötta liv. Det är som att jag vaknar ur en dvala för att frenetiskt flaxa med mina vingar, för att få upp värmen och få igång blodcirkulationen, men sen somnar igen.
Redan klockan fem var jag kalasklar och redo att åka, det blev en lång kväll. Först ut var min guddotter, det går så snabbt och det känns så konstigt att hon är fem år gammal nu, jag känner mig så vuxet mossig när de i mina ögon fortfarande är småbarn allihop men Hjärtats Prins börjar förskoleklass i höst. Det är sådana saker som gör mig rädd, att de har vuxit så mycket, men vad har hänt med mig?
Efter pannkakskalas och små armar runt min hals åkte jag genom halva stan i jakt på mynta, svor över kyla, vinter och dåligt utbud, hittade rätt, och hittade hem till Angie.
Det var ett bord fullt av cupcakes, ballonger på väggar och tak och fina kjolar, från ett kalas till ett annat. Fest med mina hummisar är alltid de bästa festerna, det är bra stämning, glada miner, bra musik, dans och skratt i natten. Omgiven av alkoholdimma kastade vi upp armarna i luften och slängde med våra huvuden, tumlade in i varandra och skrattande föll i varandras ostadiga famnar. Och skratt, skratt skratt.
Jag är så tacksam att jag har hamnat i just den klicken, att jag är en del av just den blandningen av den finaste sortens människor, något som jag ölsnurrig reflekterade över igår, ståendes i ett kök. Jag tror inte att jag fick fram det jag ville få sagt, jag tror inte ens att jag hade någon poäng att komma till, men det var ord som ville ut, som ville berätta hur omtyckta alla där var, hur tacksam jag är, hur innerligt jävla glad jag är. Allt det där.
Det blev inte en jättesen kväll, vi åkte med nattbussen hem, och jag fick sällskap av en av mina bästa, och tyst försökte vi göra oss klara, byta om och dricka vatten, men vi bröt mest ihop i utmattat fnitter innan vi föll ihop i min säng och sov som om det var vi som hade fyllt fem den dagen.
Alla dessa fina kvällar är den bästa medicinen mot ont i magen och tryck över bröstkorgen. Vinsnurriga danser och skratt snurrar rätt in i mitt hjärta, och blir minnen som lockar leenden långt efter just den kvällen.
Fler fina kvällar kommer, och någonstans, långt långt bakom tio-minus-morgnarna och envis rimfrost, står sommaren i startgroparna. Så länge tänker jag ställa mig i solen, blunda och hålla för ögonen och känna hur den helt lätt värmer strumpbyxkalla ben och låtsas att all snö har smält och att den här vintern är slut.

fina kvällar

Tog mig ut ur prinsessrummet igår, ut på gatorna, hem till en vän. Planen för kvällen var födelsedagsfirande, jag och ett gäng tjejer till, tjejer som jag bara träffat ett par gånger tidigare, och så bästa vännen och födelsedagsbarnet, förstås. Det var fint, en fin kväll, fint umgänge, fint att våga ta sig utanför sin komfortzon för en gångs skull, fint att se att det finns hopp för den här staden, att när jag går så finns det människor kvar som kommer att lyfta den. Firade kvinnodagen på bästa sätt, tillsammans med bra kvinnor, som det ska vara.
Ibland är gatorna här inte lika kalla och hotfulla, ibland glittrar det till. Ibland får man skrattas och kramas med sin bästa vän, vinsnurriga och rödrosiga. Vissa kvällar räcker inte till, är alldeles för korta. Igår var en sådan kväll, en fin kväll.
Jag hoppas att det kommer fler sådana kvällar den här månaden, mars har fantastiska förutsättningar att bli årets hittills bästa månad.

gamla visor i gamla hem

(publicerat dokument från tidig januari)

Jag har bestämt mig för att låtsas som att ingenting har hänt. Att den här hösten inte gick i överljudshastighet men ändå aldrig tog slut. Som att den inte var en resa som innehåll fler, och många oväntade, stopp än jag trott. Att den inte bestod av flera dagar hemma, isolerad från omvärlden. Låtsas som att jag inte gick på autopilot, till skolan, i skolan, hem. Jag tänker ignorera att jag har tappat kontakten med alla som inte finns i min omedelbara närhet. Tänker låtsas som att de förspillda relationerna inte tär på mig. Alla tårar jag har gråtit i höst ska jag torka upp och hälla ut i vasken. Allt svart ska jag sopa under mattan och bestämt sätta mig på den. Jag tänker bara låtsas som att allt har varit frid och fröjd hela tiden. Att det gångna året inte på något sätt har varit jobbigt, tärande och läskigt. Jag tänker knuffa bort rädslan som gnager i mig nu, rädslan att det här bara är en tillfällig uppgång innan allt faller ner igen. Allt är ju precis som det ska och som det alltid varit, ju. Alltså finns det inget att vara rädd för. Allt är bra. Jag är frisk nu, jag skrattar och går i skolan och jag gör saker. Alltså måste jag ju vara glad, och således frisk. Det måste ju ha blivit bra nu. Jag hoppade ju aldrig av skolan. Jag går ju kvar i min klass. Jag ska fortsätta med det också. Jag mår ju bra nu. Jag måste må bra nu.
    Men om jag mår bra. Varför är trycket över bröstet kvar och varför har jag fortfarande tårfyllda ögon?

var är din tonårsdröm nu?

Stockholm var solvarmt och inbjudande, badande i gult motljus. Ingen elak vind blåste igenom både kläder och hud och kylde ner mig, istället smekte solen min kropp och värmde. Värmde. Stockholm var allt det där som Västerås inte är, nytt, spännande, lockande, vackert. En liten bit magi som aldrig försvinner, den magi som trollar mina läppar till ett leende varje gång jag kliver av tåget eller bussen.
En liten bit borta-magi.
Kontrasten mellan soliga Stockholm och skymningsgrå Västerås var på något sätt extra påtaglig idag, och återigen drabbas jag av den omilda blandning separationsångest, äventyrslystnad och framtidsrädsla  som har gnagt i mig de senaste dagarna.
Jag vill härifrån. Jag vill inte råka bli kvar här, leva mitt liv här och sen inse mitt misstag tjugo år för sent. Jag vill härifrån. Jag måste härifrån. Kosta vad det kosta vill, men jag måste ta mig ut. Innan det är försent.
Min själ skulle förtvina om jag blev kvar här, hela min person skulle dö. Men det värsta skulle vara att se triumfen i ögonen på alla de som hatar. Att behöva stå ut med alla iskalla människors iskalla blickar hela mitt liv, blickar som säger "var är din tonårsdröm nu?" när jag skamset passerar dem. Jag vill inte skämmas mer. Jag vill inte känna mig malplacerad i min egen hemstad.
Men jag är inte välkommen här, jag passar inte in här. Och det är därför jag måste härifrån, ju längre desto bättre. Ju längre bort jag är desto mindre kommer iskylan bita.
Jag vet inte vad som hände med henne, hon bara försvann
Ja, och jag skulle aldrig aldrig aldrig bry mig igen.

kval

Jag önskar att det där som knackar i bakhuvudet kunde försvinna. Jag känner mig som dag och natt, men just det där, den lilla ihärdiga viskningen, långt långt bak, den sitter kvar än.
Den som säger att jag gör fel.
Att jag inte räcker till.
Jag vill vara tillräcklig, uppskattad. Göra rätt.

Och så blir allt bara så fel.

jag tror att jag är mera kär i kärleken än i dig, hurså?

 idag lyssnar jag på winnerbäck, fotar mig själv i photobooth och går på bio med världens finaste lilla familj. ljusa morgnar och snö som droppar ner från taken är den bästa medicinen för gråt som finns.

vårlängtan

Jag vill att solen ska börja värma, och snön ska smälta bort. Jag vill vakna av fågelsång som når in i mitt av solljus upplysta rum. Jag vill slänga mig på cykeln och inte komma hem innan det har blivit mörkt. Vill känna fartvinden mot ansiktet och låta håret flyga efter mig. Utan några krav eller måsten vill jag sitta många, långa kvällar på uteserveringar, filosofera med mina vänner. Utmana varandras tankegångar och ramar, se hur långt ut vi kan sväva. Skratta höga skratt.
Jag vill bli kär igen, pussas, och rodnande berätta för andra om den fantastiska människa jag mött. Känna hjärtat rusa och slå mot bröstkorgen så där så det känns i hela kroppen.
Jag vill leva igen, just nu vill jag bara få leva igen. Lära mig att leva med mig själv, efter allt som hänt och allt jag känt. Förstå hur jag fungerar och få förklara det för någon annan.
Jag vill känna igen.

du säger 'skriv' men mina händer säger nej

Gråter och skriker och river och slänger.
Tappar fokus, allt blir suddigt. Stänger ögonen.
Blundar.
Andas.
Tystnar.
Pressar samman käkarna så hårt jag bara kan, så där så det ilar ända upp mot tinningen. Då slutar alla tårar envist rinna.
Det enda som är kvar är tystnaden. Lugnet och den tryckande huvudvärken.
Dunk, dunk
dunk
dunk.
Blundar igen. Andas djupare.
1.2.3.
Andas in.
Andas ut.
4.
Jag har fattat pennan fler gånger än jag minns de senaste månaderna, men inte lyckats skriva ett enda ord. Ingenting har jag fått ur mig. Men efter allt skrik, all gråt och all dunkande huvudvärk har jag någonstans insett att är det något jag verkligen vill göra, så är det precis det här. Finns det något jag vill få att brinna igen så är det just det här. Skrivandet. Jag vill ha det kvar hos mig, göra det till mitt. Fånga det och hålla det stängt mellan mina händer. Känna det, andas det, smaka det.
Jag vill skratta det och gråta det men jag vill inte tappa det igen.
För nu vet jag inte var jag ska börja leta efter det igen.