Det är varmt och svettigt och den kvava luften lägger sig runt mig som flera lager varma kläder, trots att jag gått runt i en tunn klänning hela dagen. Som en av många känsloparadoxer.
Jag har redan duschat en gång idag, men tanken på att duscha igen känns inte alls främmande eller otrevlig. Antagligen är det sådana här kvällar man ska bada, kanske att jag faktiskt gör det också, liksom fångar sommarlovsessensen i det här lågtrycket som tycks pressa samman luften så den blir extra kompakt och svårandad, som om jag inte hade tillräckligt svårt att få luft redan, mitt bristfälliga liv kväver mig nog.
Jag läser en gammal bok och gungar i hängstolarna, doppar färska jordgubbar i choklad och dricker cola för att dämpa vätskebristen, det finns för mycket tid. Det finns alldeles för mycket tid att tänka på allt, det står stilla både i luften och i livet. En ny sorts tom ensamhet trycker sig på precis som molnen, helt nya känslor som fyller mig till bredden och tömmer mig helt, på samma gång. Förvirrar. De ska inte vara här, inte nu, inte på det här viset. Jag känner mig obehagligt svettklibbig både på utsidan och insidan men inga kvällsdopp eller maniska duschar i världen kan tvätta bort känslan av obehag.
De största molnen är orosmolnen och de bor inne i mig och jag inser att det kommer behövas ett ordentligt åskoväder för att alla himlar ska kunna klarna och luften bli lättare att andas igen, men jag är rädd för var jag kommer befinna mig när blixten slår ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar