Åh, den dagen jag åker härifrån. När jag kramar om alla och får "lycka till" och "ha det så bra" och "ta hand om dig" och lämnar alla gråtnätter, långa eftermiddagar och svarta morgnar bakom mig. Ett tag i alla fall.
Den dagen när jag ger upp mitt liv som jag hittills känner till.
När jag slutar vara en stor fisk i en liten pöl, och blir ett plankton i Stilla Havet.
Vara en av alla andra, men samtidigt bara vara sin egen. Att leva i sig själv, fullkomligt.
Kanske drunknar jag, kanske är Stilla Havet för djupt. Jag är dålig på att simma och flyter nästan inte alls.
Jag tar den risken, för jag drunknar hellre i ett hav än ramlar huvudstupa i pölen och kvävs av vatten som knappt räcker mig till fotknölarna.
Var i världen jag passar in vet jag inte. Jag vet att här har jag ett hus, en familj och en väldigt liten kille som helst av allt vill ha på sig en lite för stor t-shirt med rockbandet Kiss på. Här finns mina tillhörigheter, minnen och upptäckter.
Men livet slutar inte vid Centralstationen. Det slutar inte på Stora Gatan där jag går av bussen. Det slutar inte ens på andra sidan stan där vi repar.
Jag vet inte var det kommer sluta. Kanske slutar det här, där det började.
Om det ens har börjat än.
måndag 23 april 2012
torsdag 19 april 2012
swirling, twirling, dancing in the wind
Idag har varit en fin dag, även fast jag började 8 för första gången den här veckan, även fast björkpollenet trivs i min näsa och gillar att jävlas med mig.
Cyklade till skolan och åh, det är så fint att cykla den korta biten genom Mälarparken nu, men blåsippor i överflöd och vitsipporna som börjar titta fram mellan träden. Jag känner att någonstans inne i mig, spirar lite hopp. Hopp om något. Kanske en sommar, kanske lycka. Kanske bara hopp på livet. Eller så är jag pandoras ask, och det jag känner är hoppet som faktiskt packar ihop sitt för att lämna mig.
Nej.
En kort dag, hann med att lägga upp ett skolarbete och att köpa nya skor efter skolan. Hängde på stan med hummisarna och köpte sockervadd. (Att äta sockervadd i samma nyans som sitt hår är ingen hit, då jag inte kunde skilja på hår och socker och fick massor med hår i munnen)
Lyckades med konsten att slå huvudet i en stålkant, och har en bula som pryder mitt bakhuvud och en huvudvärk som håller i sig av hjärtans lust.
Träffade på Isabelle och han byta några ord med henne, spontanmöten med vänner, det är fint.
Passade på att våldgästa Lovis också, drack lite kaffe och pratade om människor, resor, minnen, planer. Livet.
Sen gick vi ut, och jag fick agera modell. Det är nog tur att jag var en sådan linslus när jag var liten, med tanke på att jag har en bästis som inte bara är fantastiskt duktig på att fota utan älskar att göra det också. Hon fick upp mig i ett träd, vilket förvånar mig i efterhand med tanke på att 1, jag kan inte klättra för fem öre, 2, jag hade kjol och strumpisar på mig (strumpisarna dog bli-skrapad-mot-bark-döden) 3, jag har en bula i bakhuvudet och en läskig huvudvärk.
Men det blev ett gäng bilder, och ungefär så här ser det ut. Finaste Lovis.
Har inte mycket annat att säga, ska sova snart och hoppas att jag vaknar utan bula, huvudvärk och illamående.
Planerad Stockholmstrip och myskväll på lördag. Kommer hinna med att umgås med nästan alla mina fina på en dag. Bäst.
Ha en fin kväll, och ut och skrik in våren. PUSS!
Cyklade till skolan och åh, det är så fint att cykla den korta biten genom Mälarparken nu, men blåsippor i överflöd och vitsipporna som börjar titta fram mellan träden. Jag känner att någonstans inne i mig, spirar lite hopp. Hopp om något. Kanske en sommar, kanske lycka. Kanske bara hopp på livet. Eller så är jag pandoras ask, och det jag känner är hoppet som faktiskt packar ihop sitt för att lämna mig.
Nej.
En kort dag, hann med att lägga upp ett skolarbete och att köpa nya skor efter skolan. Hängde på stan med hummisarna och köpte sockervadd. (Att äta sockervadd i samma nyans som sitt hår är ingen hit, då jag inte kunde skilja på hår och socker och fick massor med hår i munnen)
Lyckades med konsten att slå huvudet i en stålkant, och har en bula som pryder mitt bakhuvud och en huvudvärk som håller i sig av hjärtans lust.
Träffade på Isabelle och han byta några ord med henne, spontanmöten med vänner, det är fint.
Passade på att våldgästa Lovis också, drack lite kaffe och pratade om människor, resor, minnen, planer. Livet.
Sen gick vi ut, och jag fick agera modell. Det är nog tur att jag var en sådan linslus när jag var liten, med tanke på att jag har en bästis som inte bara är fantastiskt duktig på att fota utan älskar att göra det också. Hon fick upp mig i ett träd, vilket förvånar mig i efterhand med tanke på att 1, jag kan inte klättra för fem öre, 2, jag hade kjol och strumpisar på mig (strumpisarna dog bli-skrapad-mot-bark-döden) 3, jag har en bula i bakhuvudet och en läskig huvudvärk.
Men det blev ett gäng bilder, och ungefär så här ser det ut. Finaste Lovis.
Har inte mycket annat att säga, ska sova snart och hoppas att jag vaknar utan bula, huvudvärk och illamående.
Planerad Stockholmstrip och myskväll på lördag. Kommer hinna med att umgås med nästan alla mina fina på en dag. Bäst.
Ha en fin kväll, och ut och skrik in våren. PUSS!
måndag 16 april 2012
you make me sing those stupid songs i listened to ages ago
Jag tror att det är mörkare ute ikväll än det har varit på flera veckor. Men jag tror att jag har fel.
Det enda som är mörkare är jag.
Någonting händer och jag kan inte greppa det. Jag finner min största trygghet i min ensamhet, det har jag alltid gjort. Det har alltid varit ett hinder för alla mina relationer, vän som älskare. För hur förklarar man för någon som vill vara i ständig tvåsamhet att jag behöver få vara ifred för att orka med mig själv? Att jag inte klarar av att gå igenom saker, bena ut och sortera mitt lilla ömkliga liv i närheten av någon annan.
Det är orättvist att ställa sådana krav. Från båda håll.
För jag kan inte kräva min ensamhet, och han kan inte kräva att vara tillsammans hela tiden.
Jag är så fruktansvärt rädd för relationer. All den rädslan dränker varenda liten dröm och förhoppning om att få somna bredvid någon, att få ha lakan som luktar som någon, att bli kramad och pussad av någon som en stor flodvåg. Hur klarar man av att släppa in någon så mycket?
Mitt liv, och framförallt mitt inre, öppnar sig som en gammal dörr. Först svänger den upp halvvägs utan att man knappt ens petar på den. Sen knarrar det till och stannar. Man får dra in magen och gå sidled för att komma igenom. Varför vet jag inte. Jag vill att människor ska komma nära, men blir livrädd när de helt plötsligt står där innerst inne och bara vet saker.
Det finns en person som jag har kunnat släppa in hela vägen, och det är min bästa vän. Men hon är också den enda.
Jag gör det inte av elakhet, utan av oförmåga.
Förlåt att du måste stå där, halvt utanför, och inte förstå någonting. Att du kan se att jag är ledsen men inte får något svar när du frågar varför. Jag vill inte lämna dig där, men jag tror att jag måste.
En ocean av ord och meningar kan ligga i min hals, men tar sig aldrig över tungspetsen och ut i luften. Det bara. Fastnar där. Och ingen anar hur många gånger jag verkligen har velat säga någonting men inte kunnat. Mina ord är vacuumförpackade och sparas för någon annan gång. Hitintills har de aldrig varit på min sida när de verkligen har behövts. Kanske väntar de på det mest livsavgörande av ögonblick. Eller så kommer det talade ordet aldrig vara vän med mig.
Jag är inte gjord för att prata, aldrig någonsin. Jag känner det i tankarna, i fingrarna, i stämbanden att mina ord vill skrivas och inte talas. De vill ut på ett papper, få trängas och vara omaka men sammanhållna och i symbios. Orden jag säger är utan värde och kunde många gånger vara osagda. Jag är så handfallen när det kommer till att prata. Jag vet inte var min förmåga att kunna svara på tilltal gick förlorad. Men jag saknar den idag, jag tror att den kan vara relevant i vuxenlivet. Annars kommer jag nog vara så här missanpassad så länge jag lever.
Kanske. Om jag tänker på det. Så skulle jag må bäst av att alltid vara ensam. Det kanske är det jag vill, egentligen. Det kanske är bra för mig.
Vad som helst, om jag bara slapp mina "kanske". Om jag bara slapp mina tvivel och hittade något att brinna för.
Genom livet har alla eldar slocknat och nu vet jag inte var jag ska tända en ny. Och det tär i mig.
Det enda som är mörkare är jag.
Någonting händer och jag kan inte greppa det. Jag finner min största trygghet i min ensamhet, det har jag alltid gjort. Det har alltid varit ett hinder för alla mina relationer, vän som älskare. För hur förklarar man för någon som vill vara i ständig tvåsamhet att jag behöver få vara ifred för att orka med mig själv? Att jag inte klarar av att gå igenom saker, bena ut och sortera mitt lilla ömkliga liv i närheten av någon annan.
Det är orättvist att ställa sådana krav. Från båda håll.
För jag kan inte kräva min ensamhet, och han kan inte kräva att vara tillsammans hela tiden.
Jag är så fruktansvärt rädd för relationer. All den rädslan dränker varenda liten dröm och förhoppning om att få somna bredvid någon, att få ha lakan som luktar som någon, att bli kramad och pussad av någon som en stor flodvåg. Hur klarar man av att släppa in någon så mycket?
Mitt liv, och framförallt mitt inre, öppnar sig som en gammal dörr. Först svänger den upp halvvägs utan att man knappt ens petar på den. Sen knarrar det till och stannar. Man får dra in magen och gå sidled för att komma igenom. Varför vet jag inte. Jag vill att människor ska komma nära, men blir livrädd när de helt plötsligt står där innerst inne och bara vet saker.
Det finns en person som jag har kunnat släppa in hela vägen, och det är min bästa vän. Men hon är också den enda.
Jag gör det inte av elakhet, utan av oförmåga.
Förlåt att du måste stå där, halvt utanför, och inte förstå någonting. Att du kan se att jag är ledsen men inte får något svar när du frågar varför. Jag vill inte lämna dig där, men jag tror att jag måste.
En ocean av ord och meningar kan ligga i min hals, men tar sig aldrig över tungspetsen och ut i luften. Det bara. Fastnar där. Och ingen anar hur många gånger jag verkligen har velat säga någonting men inte kunnat. Mina ord är vacuumförpackade och sparas för någon annan gång. Hitintills har de aldrig varit på min sida när de verkligen har behövts. Kanske väntar de på det mest livsavgörande av ögonblick. Eller så kommer det talade ordet aldrig vara vän med mig.
Jag är inte gjord för att prata, aldrig någonsin. Jag känner det i tankarna, i fingrarna, i stämbanden att mina ord vill skrivas och inte talas. De vill ut på ett papper, få trängas och vara omaka men sammanhållna och i symbios. Orden jag säger är utan värde och kunde många gånger vara osagda. Jag är så handfallen när det kommer till att prata. Jag vet inte var min förmåga att kunna svara på tilltal gick förlorad. Men jag saknar den idag, jag tror att den kan vara relevant i vuxenlivet. Annars kommer jag nog vara så här missanpassad så länge jag lever.
Kanske. Om jag tänker på det. Så skulle jag må bäst av att alltid vara ensam. Det kanske är det jag vill, egentligen. Det kanske är bra för mig.
Vad som helst, om jag bara slapp mina "kanske". Om jag bara slapp mina tvivel och hittade något att brinna för.
Genom livet har alla eldar slocknat och nu vet jag inte var jag ska tända en ny. Och det tär i mig.
fredag 13 april 2012
what i have been listening to on repeat on cold mornings, cold afternoons and cold nights
A love struck Romeo, sings the streets a serenade
Laying everybody low, with a love song that he made
He finds the street light, steps out of the shade
'n' says something like, "You and me babe, how about it?"
Juliet says, "Hey it's Romeo, you nearly gave me a heart attack"
He's underneath the window, she's singing, 'Hey la, my boyfriend's back
You shouldn't come around here, singing up at people like that'
Anyway, what you gonna do about it?
Juliet, the dice was loaded from the start,
And I bet, then you exploded in my heart,
And I forget, I forget, the movie song
When you gonna realize, it was just that the time was wrong, Juliet?
Come up on different streets, they both were streets of shame,
Both dirty, both mean, yes, and the dream was just the same,
And I dreamed your dream for you, and now your dream is real
How can you look at me as if I was just another one of your deals?
You can fall for chains of silver, you can fall for chains of gold
You can fall for pretty strangers and the promises they hold
You promised me everything, you promised me thick and thin, yeah
Now you just say, "Oh Romeo, yeah, you know I used to have a scene with him"
Juliet, when we made love you used to cry
I said "I love you like the stars above, I'll love you till I die"
And there's a place for us, you know the movie song
When you gonna realize, it was just that the time was wrong, Juliet?
I can't do the talks, like they talk on the TV
And I can't do a love song, like the way it's meant to be
I can't do everything, but I'll do anything for you
I can't do anything 'cept be in love with you
And all I do is miss you and the way we used to be
And all I do is keep the beat, 'n the band company
And all I do is kiss you, through the bars of a rhyme
Juliet, I'd do the stars with you, anytime
Juliet, when we made love you used to cry
I said "I love you like the stars above, I'll love you till I die"
And there's a place for us, you know the movie song
When you gonna realize, it was just that the time was wrong, Juliet?
And a love struck Romeo, sings the streets a serenade,
Laying everybody low, with a love song that he made
He finds a convenient street light, steps out of the shade
'n' says something like, "You and me babe, how about it?"
i'll probably feel bad for not taking the train but you'll say it's in the country and it's raining
Jag har ingenting att säga egentligen.
Det är ljusgrått ute och det blåser kallt. Här inne i min fristad är det halvdunkelt och instängt. Jag längtar tills sommaren kommer så att jag kan vädra ut all misär. Men när det finns arga åskmoln och var och varannan vindby innehåller pollen måste jag hålla stängt. Jag borde nog alltid hålla stängt.
Har inte åstadkommit mycket den här veckan. Jag har haft mitt första nationella prov i svenska. Så nu har den karusellen tagit fart. Om bara sommaren ville göra detsamma. Fick många fina saker sagda om mitt tal, och jag är väl egentligen rätt nöjd. Jo, över att jag vågade. Det gör mig nöjd. Annars är jag nog aldrig nöjd. Jag valde i alla fall prata om min relation till ensamheten. Det var lågmält och trevande, som jag.
Fått "nej tack" från två olika jobb i veckan också. Inser plötsligt hur kämpigt det kommer bli sen. Sen när det faktiskt är dags för att det där på riktigt. Jag vill inte växa upp. Inte åldras. Men inte heller stanna här.
Så nu stryker jag ett alternativ från listan av möjliga sommarjobb. En chans kvar. Och så har jag en sak till som jag ska ta mod till mig att göra. Jag ska.
Mod annars. Jag saknar det, och har alltid gjort. Jag trodde att jag var modig idag. Det visade sig att jag bara satte upp en snara som jag själv trampade i. Föll tvåhundratusen meter ner under marken, och vill inte klättra upp. För en sekund så trodde jag att jag hade någonting bra. Något att tycka om. Men när man tar för stora kliv och klättrar för högt upp kommer det brista. Det är bättre att hålla sig nere på sin nivå. Det enda som hände nu var att jag gjorde bort mig, sårade mig själv och satte någon annan i en jobbig situation. Jag har dåligt samvete för hens skull, men som vanligt spelar mitt eget svarta hjärta faktiskt ingen större roll. Mitt svarta hjärta, det slog lite mer för dig. I den här världen ska man ha ett hjärta av stål. Och mitt var av porslin. Är man dum och naiv så förtjänar man att gråta, så är det.
Kanske om jag inte var så fruktansvärt löjlig att livet skulle vara lite lättare. Att jag har en sådan naiv och oskuldsfull syn på allt, det förvånar mig lika mycket varje gång. När ska jag lära mig att inget är helt? Hade Jocke sagt. Bra sagt Jocke.
Att börja ett blogginlägg med att säga att man inte har något att säga och sen skriva ofantligt mycket mer än man själv trodde.
Jag tror att jag behöver en kram.
Det är ljusgrått ute och det blåser kallt. Här inne i min fristad är det halvdunkelt och instängt. Jag längtar tills sommaren kommer så att jag kan vädra ut all misär. Men när det finns arga åskmoln och var och varannan vindby innehåller pollen måste jag hålla stängt. Jag borde nog alltid hålla stängt.
Har inte åstadkommit mycket den här veckan. Jag har haft mitt första nationella prov i svenska. Så nu har den karusellen tagit fart. Om bara sommaren ville göra detsamma. Fick många fina saker sagda om mitt tal, och jag är väl egentligen rätt nöjd. Jo, över att jag vågade. Det gör mig nöjd. Annars är jag nog aldrig nöjd. Jag valde i alla fall prata om min relation till ensamheten. Det var lågmält och trevande, som jag.
Fått "nej tack" från två olika jobb i veckan också. Inser plötsligt hur kämpigt det kommer bli sen. Sen när det faktiskt är dags för att det där på riktigt. Jag vill inte växa upp. Inte åldras. Men inte heller stanna här.
Så nu stryker jag ett alternativ från listan av möjliga sommarjobb. En chans kvar. Och så har jag en sak till som jag ska ta mod till mig att göra. Jag ska.
Mod annars. Jag saknar det, och har alltid gjort. Jag trodde att jag var modig idag. Det visade sig att jag bara satte upp en snara som jag själv trampade i. Föll tvåhundratusen meter ner under marken, och vill inte klättra upp. För en sekund så trodde jag att jag hade någonting bra. Något att tycka om. Men när man tar för stora kliv och klättrar för högt upp kommer det brista. Det är bättre att hålla sig nere på sin nivå. Det enda som hände nu var att jag gjorde bort mig, sårade mig själv och satte någon annan i en jobbig situation. Jag har dåligt samvete för hens skull, men som vanligt spelar mitt eget svarta hjärta faktiskt ingen större roll. Mitt svarta hjärta, det slog lite mer för dig. I den här världen ska man ha ett hjärta av stål. Och mitt var av porslin. Är man dum och naiv så förtjänar man att gråta, så är det.
Kanske om jag inte var så fruktansvärt löjlig att livet skulle vara lite lättare. Att jag har en sådan naiv och oskuldsfull syn på allt, det förvånar mig lika mycket varje gång. När ska jag lära mig att inget är helt? Hade Jocke sagt. Bra sagt Jocke.
Att börja ett blogginlägg med att säga att man inte har något att säga och sen skriva ofantligt mycket mer än man själv trodde.
Jag tror att jag behöver en kram.
söndag 8 april 2012
may i please be yours? can you, please please, let me in? could you make this night our night?
Trodde att jag skulle ligga i min säng hela dagen, se solen gå upp och gå ner.
Men jag tog mig spontant till en nyöppnad biograf. Såg Hungergames. Grät mig igenom hela filmen.
Vad som händer nu vet jag inte. Väntar på middagen, mest för att det är min enda kvällsplan. Mår illa efter påskgodis och biopopcorn.
Vill helst svepa in mig i varma kläder, sitta vid vattnet och titta ut över den stad som håller mig fången. Sitta där tills händerna blir vita och stela av köld. Tills benen blir stumma och hela kroppen slutar fungera. Dra en filt om dig och mig, halvsova och se solen kika fram och sprida ljus över den här förbannade staden igen.
Men det blir en ensam natt. En ensam natt i min rosa dröm till flickrum. Mitt egen lilla cell i det här fängelset till stad.
En dag blir jag fri.
En dag.
Det jag gör nu, är att invänta sommaren. Är att invänta livet.
Men jag tog mig spontant till en nyöppnad biograf. Såg Hungergames. Grät mig igenom hela filmen.
Vad som händer nu vet jag inte. Väntar på middagen, mest för att det är min enda kvällsplan. Mår illa efter påskgodis och biopopcorn.
Vill helst svepa in mig i varma kläder, sitta vid vattnet och titta ut över den stad som håller mig fången. Sitta där tills händerna blir vita och stela av köld. Tills benen blir stumma och hela kroppen slutar fungera. Dra en filt om dig och mig, halvsova och se solen kika fram och sprida ljus över den här förbannade staden igen.
Men det blir en ensam natt. En ensam natt i min rosa dröm till flickrum. Mitt egen lilla cell i det här fängelset till stad.
En dag blir jag fri.
En dag.
Det jag gör nu, är att invänta sommaren. Är att invänta livet.
lördag 7 april 2012
there are no songs about you anymore
Och det finns ingen som jag, när jag pratar med dig. Du är bortom speciell och din personlighet strålar som den allra största av stjärnor. Som min egen polstjärna. Snälla, försvinn inte in i något svart hål. Jag behöver dig nu. Jag behöver att du behöver mig. Jag vill vara din Supernova. Din satellit i omlopp kring ditt väsen.
Fyra sjövilda ungar, en skogsdunge fylld med påskägg, en mystisk påskhare och massor utav mat och dryck och godis.
Desserten stod jag för, den godaste cheesecaken jag åstadkommit i hela mitt liv tror jag.
Ikväll blir det brudmys med tre grymma.
Nu: andingspaus.
tisdag 3 april 2012
and the bluebird whistle hymnslike
Jag inser att jag är så himla rädd för att lämna vissa saker. Inte för att jag är rädd för det okända. Utan för att jag är rädd för att inte längre vara behövd.
this is a very dark night but it will be a sunny morning
Den här dagen har varit så himla jobbig.
Jag hade satt klockan en timme för långt fram och försov mig alldeles förskräckligt länge, vilket resulterade i att jag blev jättestressad, knuffade pappa i bröstet, slängde i dörrar och började gråta. Gjorde sådant som jag egentligen inte gör.
Gjorde frukost, klädde på mig, åt frukost och sminkade mig samtidigt. Och grät lite till.
Sen tog vi oss iväg till jobbet.
Jobbet gick bra, jobbade från 8 till 17 men förmiddagen rusade förbi och eftermiddagen bara hackade på. Hade förväntat mig det värsta men det var riktigt skönt att bara göra något. På torsdag är det jobbdag igen, och sen när lönen kommer, då känns det ju ännu bättre.
När jag kom hem var jag rödrosig om kinderna, hade bultande fötter, ömma höfter, värkande rygg och var så trött. Typiska första-dagen-på-jobbetsyndrom.
Åt en lätt middag med mamma, pappa kom hem mitt i maten och gjorde oss sällskap vid matbordet.
Sen dess har jag krashlandat i sängen, legat och tittat i taket och lyssnat på Lars Winnerbäck. Det var längesen nu, och de flesta skulle nog ifrågasätta mitt vårlyssnande på Winnerbäck, men det känns helt rätt.
Har tänkt på massa saker. Varit arg, ledsen, besviken, rädd, glad, arg och ledsen igen. Men nu känns det helt okej.
Imorgon ska jag till Stockholm, ska på spelning på Grill. Blir en sen kväll och på torsdag ska jag upp och jobba.
Det är så att bli vuxen och bara vara vänner.
"You only live once" som de flesta hade kontrat med.
"Ingen förstår min ensamhet som min 120 gånger 200 centimeters himmelrike till säng" säger jag som svar.
Jag hade satt klockan en timme för långt fram och försov mig alldeles förskräckligt länge, vilket resulterade i att jag blev jättestressad, knuffade pappa i bröstet, slängde i dörrar och började gråta. Gjorde sådant som jag egentligen inte gör.
Gjorde frukost, klädde på mig, åt frukost och sminkade mig samtidigt. Och grät lite till.
Sen tog vi oss iväg till jobbet.
Jobbet gick bra, jobbade från 8 till 17 men förmiddagen rusade förbi och eftermiddagen bara hackade på. Hade förväntat mig det värsta men det var riktigt skönt att bara göra något. På torsdag är det jobbdag igen, och sen när lönen kommer, då känns det ju ännu bättre.
När jag kom hem var jag rödrosig om kinderna, hade bultande fötter, ömma höfter, värkande rygg och var så trött. Typiska första-dagen-på-jobbetsyndrom.
Åt en lätt middag med mamma, pappa kom hem mitt i maten och gjorde oss sällskap vid matbordet.
Sen dess har jag krashlandat i sängen, legat och tittat i taket och lyssnat på Lars Winnerbäck. Det var längesen nu, och de flesta skulle nog ifrågasätta mitt vårlyssnande på Winnerbäck, men det känns helt rätt.
Har tänkt på massa saker. Varit arg, ledsen, besviken, rädd, glad, arg och ledsen igen. Men nu känns det helt okej.
Imorgon ska jag till Stockholm, ska på spelning på Grill. Blir en sen kväll och på torsdag ska jag upp och jobba.
Det är så att bli vuxen och bara vara vänner.
"You only live once" som de flesta hade kontrat med.
"Ingen förstår min ensamhet som min 120 gånger 200 centimeters himmelrike till säng" säger jag som svar.
 |
| Låter håret vara och tycker synd om alla som följer mig på Instagram efter mina fotobomber. |
söndag 1 april 2012
there is so much beauty and then there is me
Fenomenet söndagsångest har släppt något så otroligt sen jag började på gymnasiet. Måndagar börjar med sovmorgon och i skolan finns min underbart supermysiga klass.
Men de bästa söndagarna är fortfarande de när man vet att man är ledig dagen efter. Och idag var en extra fin dag, jag hade massor med tid, ni vet. Ljus och stor tid. Jag hann med massa "måsten" och träning. Åt brunch och fick besök mitt i av mina bästa vän, den finaste av alla på hela jorden.
Hon följde med mig och mamma till Hälla, vi fördrev tid och jag köpte lite sånt som behövs. Beroende på hur man definierar behov.
Vi åt tidig middag på Pizza Hut. Pratade om att prata om andra saker. Att vi har bytt ut skvaller mot politik och skvaller mot funderingar och känslor. Att tiden går och vi med den.
Finns ingen som känner mig som hon, min stora trygghet.
Imorgon ska jag repa, träffa min fantastiskt duktiga syster och mot kvällen träffa en gammal vän. På tisdag ska jag jobba, vill ju självklart helst bara sova bort det här lovet. Men cash is king.
Nu: sova.
PUSS!
Men de bästa söndagarna är fortfarande de när man vet att man är ledig dagen efter. Och idag var en extra fin dag, jag hade massor med tid, ni vet. Ljus och stor tid. Jag hann med massa "måsten" och träning. Åt brunch och fick besök mitt i av mina bästa vän, den finaste av alla på hela jorden.
Hon följde med mig och mamma till Hälla, vi fördrev tid och jag köpte lite sånt som behövs. Beroende på hur man definierar behov.
Vi åt tidig middag på Pizza Hut. Pratade om att prata om andra saker. Att vi har bytt ut skvaller mot politik och skvaller mot funderingar och känslor. Att tiden går och vi med den.
Finns ingen som känner mig som hon, min stora trygghet.
Imorgon ska jag repa, träffa min fantastiskt duktiga syster och mot kvällen träffa en gammal vän. På tisdag ska jag jobba, vill ju självklart helst bara sova bort det här lovet. Men cash is king.
Nu: sova.
PUSS!
the sun rises in another world
Är vaken mest för att se värmeljusen brinna ut. Och för att jag ligger med bara ben i nya lakan, och det är så skönt.
Har haft en jättefin kväll ikväll, fick besök av tre fina tjejer. Det börjar nästan bli obligatoriskt, de här träffarna varje helg, i någons sovrum. Som gruppfilosofi, att gå igenom precis allt som rör sig i huvudet, där inget är för stort eller litet. Så kravlöst och befriande och roligt.
Ikväll var det bara vi, bandet minus Ellen. Andra gånger har det varit människor som inte egentligen rör sig i samma kretsar, men som har mig som minsta gemensamma nämnare. Förra veckan var det så, och det blev jättemysigt!
Det är så tyst här, så tyst att bilvägar långt bort hörs. Ingen människa rör sig här utanför vid den här tiden på dygnet, och ingen väg ligger utanför fönstret. Jag önskar att jag bodde i ett höghus idag, mitt i en riktig stad. Att jag kunde luta mig ut genom mitt fönster och titta på bilar och människor som rör sig. Att jag kunde se hela stadens skyline. En del av mig önskar att jag var i en stuga i skogen, och få bli sövd av vajande trätoppar och husknutar som knäpper.
Jag vet faktiskt inte vart jag vill i livet. Ibland blir jag så förvirrad att det känns lika bra att bara stanna här.
Men jag ska härifrån en dag. Kanske för alltid. Kanske kommer jag tillbaka.
Det finns så mycket otalt mellan mig och den här staden, samtidigt som den håller så mycket jag älskar.
Vad ska jag hitta på andra sidan jorden, när Hjärtats Prins somnar i en säng här, och Lovisa går på de här gatorna?
Med tiden kommer allt att klarna. Just nu är jag fast, inte bara i mitt hus utan i vanmakten. Fångad i en utbildning och i omyndighet och i inkomstlöshet.
Ett steg i taget, just nu är jag kvar här.
Och så är det med den saken.
Det är bara två ljus som fortfarande brinner, och det är helt tyst nu.
God natt.
Har haft en jättefin kväll ikväll, fick besök av tre fina tjejer. Det börjar nästan bli obligatoriskt, de här träffarna varje helg, i någons sovrum. Som gruppfilosofi, att gå igenom precis allt som rör sig i huvudet, där inget är för stort eller litet. Så kravlöst och befriande och roligt.
Ikväll var det bara vi, bandet minus Ellen. Andra gånger har det varit människor som inte egentligen rör sig i samma kretsar, men som har mig som minsta gemensamma nämnare. Förra veckan var det så, och det blev jättemysigt!
Det är så tyst här, så tyst att bilvägar långt bort hörs. Ingen människa rör sig här utanför vid den här tiden på dygnet, och ingen väg ligger utanför fönstret. Jag önskar att jag bodde i ett höghus idag, mitt i en riktig stad. Att jag kunde luta mig ut genom mitt fönster och titta på bilar och människor som rör sig. Att jag kunde se hela stadens skyline. En del av mig önskar att jag var i en stuga i skogen, och få bli sövd av vajande trätoppar och husknutar som knäpper.
Jag vet faktiskt inte vart jag vill i livet. Ibland blir jag så förvirrad att det känns lika bra att bara stanna här.
Men jag ska härifrån en dag. Kanske för alltid. Kanske kommer jag tillbaka.
Det finns så mycket otalt mellan mig och den här staden, samtidigt som den håller så mycket jag älskar.
Vad ska jag hitta på andra sidan jorden, när Hjärtats Prins somnar i en säng här, och Lovisa går på de här gatorna?
Med tiden kommer allt att klarna. Just nu är jag fast, inte bara i mitt hus utan i vanmakten. Fångad i en utbildning och i omyndighet och i inkomstlöshet.
Ett steg i taget, just nu är jag kvar här.
Och så är det med den saken.
Det är bara två ljus som fortfarande brinner, och det är helt tyst nu.
God natt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)