Åh, den dagen jag åker härifrån. När jag kramar om alla och får "lycka till" och "ha det så bra" och "ta hand om dig" och lämnar alla gråtnätter, långa eftermiddagar och svarta morgnar bakom mig. Ett tag i alla fall.
Den dagen när jag ger upp mitt liv som jag hittills känner till.
När jag slutar vara en stor fisk i en liten pöl, och blir ett plankton i Stilla Havet.
Vara en av alla andra, men samtidigt bara vara sin egen. Att leva i sig själv, fullkomligt.
Kanske drunknar jag, kanske är Stilla Havet för djupt. Jag är dålig på att simma och flyter nästan inte alls.
Jag tar den risken, för jag drunknar hellre i ett hav än ramlar huvudstupa i pölen och kvävs av vatten som knappt räcker mig till fotknölarna.
Var i världen jag passar in vet jag inte. Jag vet att här har jag ett hus, en familj och en väldigt liten kille som helst av allt vill ha på sig en lite för stor t-shirt med rockbandet Kiss på. Här finns mina tillhörigheter, minnen och upptäckter.
Men livet slutar inte vid Centralstationen. Det slutar inte på Stora Gatan där jag går av bussen. Det slutar inte ens på andra sidan stan där vi repar.
Jag vet inte var det kommer sluta. Kanske slutar det här, där det började.
Om det ens har börjat än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar