Jag tror att det är mörkare ute ikväll än det har varit på flera veckor. Men jag tror att jag har fel.
Det enda som är mörkare är jag.
Någonting händer och jag kan inte greppa det. Jag finner min största trygghet i min ensamhet, det har jag alltid gjort. Det har alltid varit ett hinder för alla mina relationer, vän som älskare. För hur förklarar man för någon som vill vara i ständig tvåsamhet att jag behöver få vara ifred för att orka med mig själv? Att jag inte klarar av att gå igenom saker, bena ut och sortera mitt lilla ömkliga liv i närheten av någon annan.
Det är orättvist att ställa sådana krav. Från båda håll.
För jag kan inte kräva min ensamhet, och han kan inte kräva att vara tillsammans hela tiden.
Jag är så fruktansvärt rädd för relationer. All den rädslan dränker varenda liten dröm och förhoppning om att få somna bredvid någon, att få ha lakan som luktar som någon, att bli kramad och pussad av någon som en stor flodvåg. Hur klarar man av att släppa in någon så mycket?
Mitt liv, och framförallt mitt inre, öppnar sig som en gammal dörr. Först svänger den upp halvvägs utan att man knappt ens petar på den. Sen knarrar det till och stannar. Man får dra in magen och gå sidled för att komma igenom. Varför vet jag inte. Jag vill att människor ska komma nära, men blir livrädd när de helt plötsligt står där innerst inne och bara vet saker.
Det finns en person som jag har kunnat släppa in hela vägen, och det är min bästa vän. Men hon är också den enda.
Jag gör det inte av elakhet, utan av oförmåga.
Förlåt att du måste stå där, halvt utanför, och inte förstå någonting. Att du kan se att jag är ledsen men inte får något svar när du frågar varför. Jag vill inte lämna dig där, men jag tror att jag måste.
En ocean av ord och meningar kan ligga i min hals, men tar sig aldrig över tungspetsen och ut i luften. Det bara. Fastnar där. Och ingen anar hur många gånger jag verkligen har velat säga någonting men inte kunnat. Mina ord är vacuumförpackade och sparas för någon annan gång. Hitintills har de aldrig varit på min sida när de verkligen har behövts. Kanske väntar de på det mest livsavgörande av ögonblick. Eller så kommer det talade ordet aldrig vara vän med mig.
Jag är inte gjord för att prata, aldrig någonsin. Jag känner det i tankarna, i fingrarna, i stämbanden att mina ord vill skrivas och inte talas. De vill ut på ett papper, få trängas och vara omaka men sammanhållna och i symbios. Orden jag säger är utan värde och kunde många gånger vara osagda. Jag är så handfallen när det kommer till att prata. Jag vet inte var min förmåga att kunna svara på tilltal gick förlorad. Men jag saknar den idag, jag tror att den kan vara relevant i vuxenlivet. Annars kommer jag nog vara så här missanpassad så länge jag lever.
Kanske. Om jag tänker på det. Så skulle jag må bäst av att alltid vara ensam. Det kanske är det jag vill, egentligen. Det kanske är bra för mig.
Vad som helst, om jag bara slapp mina "kanske". Om jag bara slapp mina tvivel och hittade något att brinna för.
Genom livet har alla eldar slocknat och nu vet jag inte var jag ska tända en ny. Och det tär i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar