Jag hade satt klockan en timme för långt fram och försov mig alldeles förskräckligt länge, vilket resulterade i att jag blev jättestressad, knuffade pappa i bröstet, slängde i dörrar och började gråta. Gjorde sådant som jag egentligen inte gör.
Gjorde frukost, klädde på mig, åt frukost och sminkade mig samtidigt. Och grät lite till.
Sen tog vi oss iväg till jobbet.
Jobbet gick bra, jobbade från 8 till 17 men förmiddagen rusade förbi och eftermiddagen bara hackade på. Hade förväntat mig det värsta men det var riktigt skönt att bara göra något. På torsdag är det jobbdag igen, och sen när lönen kommer, då känns det ju ännu bättre.
När jag kom hem var jag rödrosig om kinderna, hade bultande fötter, ömma höfter, värkande rygg och var så trött. Typiska första-dagen-på-jobbetsyndrom.
Åt en lätt middag med mamma, pappa kom hem mitt i maten och gjorde oss sällskap vid matbordet.
Sen dess har jag krashlandat i sängen, legat och tittat i taket och lyssnat på Lars Winnerbäck. Det var längesen nu, och de flesta skulle nog ifrågasätta mitt vårlyssnande på Winnerbäck, men det känns helt rätt.
Har tänkt på massa saker. Varit arg, ledsen, besviken, rädd, glad, arg och ledsen igen. Men nu känns det helt okej.
Imorgon ska jag till Stockholm, ska på spelning på Grill. Blir en sen kväll och på torsdag ska jag upp och jobba.
Det är så att bli vuxen och bara vara vänner.
"You only live once" som de flesta hade kontrat med.
"Ingen förstår min ensamhet som min 120 gånger 200 centimeters himmelrike till säng" säger jag som svar.
 |
| Låter håret vara och tycker synd om alla som följer mig på Instagram efter mina fotobomber. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar