Och borta var allt det som en gång varit.
De senaste dagarna (veckorna) har jag inte skrivit alls, inte ett ord. Det har varit ovanligt, obehagligt, tyst i mitt huvud, där det annars trängs ord och formuleringar som vill ut, som vill skrivas ner och kommas ihåg. Kanske är det för att jag tänker att jag borde skriva om Berlin, om hur roligt det var, om hur en stad kan vara så vacker fast den är grå, fyrkantig och full av träd utan blad och rabatter utan blommor. Om hur kär man kan bli i en atmosfär, en känsla och hur äventyrlig jag kände mig från det att vi gick på planet på Arlanda till det att vi gick av ett annat plan en knapp vecka senare. Om hur de långa nätterna trollband mig och om känslan av att sitta på en tunnelbana kvart över 4 på morgonen när solen börjar kika fram. Om alla långa gator vi gick på, och om en stad som helt stänger ner under påskhelgen. Om kicken när vi kom in allihop på Suicide Circus sista kvällen, och om Garage som säljer underbara second hand-kläder till kilopris. Om tusen och åter tusen saker jag sett. Men orden når aldrig ända fram, jag skulle aldrig göra Berlin rättvisa om jag skrev en hel text om det nu. Och därför skriver jag inget alls.
Det finns två saker kvar i mig från Tyskland, det ena är förkylningen som jag förnekade så länge vi var där, för att den skulle kunna blomma ut i all sin verkande, snoriga prakt så fort jag steg innanför ytterdörren hemma igen, och det andra är känslan av äventyrslust, jag vill leva. Jag vill se varenda gryning innan jag går och lägger mig från och med idag tills jag dör. Jag vill stå tillsammans med mina vänner och kikna av skratt någonstans långt utanför stan och frusta fram "men gud, var är vi ens någonstans?" Jag vill dansa och skratta i timmar, jag vill berusat ramla in i någons armar och skrattandes snurra runt runt runt. Men jag kan inte göra det här, för jag har aldrig lyckats passa in här. Här är fest undantagstillstånd och vardagen övermäktig, en fruktansvärd tyrann till diktator och jag är bara en liten, obetydlig invånare. Och jag är så trött på det, trött på att aldrig välja att vara hemma, utan bli tvingad till det. Trött på ensamheten och instängdheten.
Här om dagen fick jag en fin idé av en fantastisk människa, hon tyckte att jag borde anordna en fest, en fest för att jag mår bättre nu. För det är trots allt en av de finaste sakerna man kan fira. Och det är som att det inte vill försvinna ur mig, utan tanken stannar envist kvar. Ja, jag vill faktiskt det här. Jag vill att solen ska börja värma mer, och stanna uppe lite längre, och så vill jag samla ihop alla som någonsin fått mig att le, alla som jag tycker om och trivs med, oavsett om det är mina absolut närmaste vänner eller sådana som jag bara pratar med ibland, men önskar att jag pratade mycket, mycket mer med. I mina tankar är det årets finaste kväll, alla är glada och vinfnittriga och har hittat några att prata med, skratta med, och trots att det är olika typer av personligheter så är stämningen fin och avslappnad och alla trivs, ingen ångrar att de kom, jag är inte alls stressad utan går bara omkring och pratar med alla fina människor, alla som ville komma och fira att jag är gladare igen och att våren äntligen är här.
Det vore så fantastiskt, att av ren egoism få samla ihop alla vackra människor som finns här, och ha dem på en och samma plats. Och kanske är det därför som tanken inte vill försvinna, utan sitter kvar som ett gammalt tuggummi i mig.
Det känns som att det är så mycket som händer, både i mig och i livet just nu, och jag hoppas att alla mina bra, glada, positiva känslor stannar kvar och att det jobbiga, svåra, ledsna blir mindre, blir tillräckligt litet för att jag ska sluta vara rädd och orolig för det och kan hantera det istället.
Jag vill att något händer, och Rapunzel säger det så himla bra i Trassel:
Jag bara undrar, och undrar och, undrar: när börjar livet, egentligen?
