då och nu

Nu har i-väntan-på-livet-livet börjat igen, och jag tänker på hur det är nu och hur det var då och ler lite för mig själv varenda gång.

Idag kom jag till skolan som ett vrak, fortfarande utmattad efter gårdagens konsert och nattens brist på sömn.

Då kom jag till skolan efter flera timmars sminkning och val av kläder.

Idag cyklade jag dit och kom fram med svettdroppar i hela ansiktet.

Då tog jag bussen för att inte förstöra någon del av utseendet.

Idag gick jag in i ljushallen och satte mig bland ett halvt dussin människor jag älskar.

Då kom jag in i ljushallen och satte mig helt ensam.

Idag skrattade jag och flamsade under välkomsttalet.

Då satt jag på nålar.

Idag skrek jag när jag kom in i klassrummet, av glädje för att se alla igen.

Då gick jag in med huvudet sänkt.

Idag sprang jag fram till världens bästa lärare och kramade om honom.

Då tog jag i hand och log utan att egentligen le.

Idag satt jag där jag alltid sitter, flamsade och fånade mig.

Då satt jag stelt där det fanns en plats, knäpptyst.

Idag, glad och sprallig.

Då, en av de värsta dagarna i mitt liv.

Är så glad och tacksam över det valet jag gjorde. Över att jag stannade kvar här trots ont i magen, huvudvärk och ångest.

Bästa, finaste HU11.

åh du älskade vän utan röst eller drag, kom hit jag behöver dig

Åh, snälla håll mig om midjan, vem du nu än är.
Dra mig mot dig och håll fast mig där.
Låt mig luta mitt huvud mot ditt bröst, och känna mig liten och trygg.
Lyft upp mitt ansikte och kyss mig.
Kyss mig.
Snälla du, var du än är, släpp aldrig taget om mig.
Låt mig aldrig gå och säg att det kommer att bli bra.
Och när allt är som allra värst, håll om mig hårt.
Vidrör mina läppar med dina.
Stryk mig över håret och torka bort alla saltavlagringar på mina kinder.
Låt mig tro på att det blir bra.
Vad som än händer, vem du än är,
Snälla, kyss mig.
Håll mig nära.

älskling jag måste åka iväg ett tag

Tidigt imorgon lyfter flygplanet som tar mig ner till Medelhavet och Solen.
En vecka får jag försvinna och låtsas som att allt är bra när det egentligen bara blir värre och värre.
Vi ses.

jag vet inte vad det kallas eller ens vad det är

Tittar upp i taket, mest för att jag inte har ork nog att titta bort.
Är behagligt tom inuti, känslohavet är stilla.
Jag tror att det bara är mitt skal som ligger här, i mina tankar är jag långt bort. Någonstans i en värld där man blir kramad bakifrån, överraskad och får kärleksbrev. I en annan värld.
Kanske i en värld av klyschor, ganska säkert en värld av klyschor.
Men jag har alltid varit fäst vid klyschor.
Vad vet jag, nej, precis ingenting alls.
Ovetandes om både klyschor och verklighet och det där mitt i mellan som jag lever i.
Ikväll tar mina tankar en tur till rosaskimrande fantasier, hänger kvar bland moln.
Flyger vidare och kraschlandar.
För det finns inga moln att hänga i.