Tittar upp i taket, mest för att jag inte har ork nog att titta bort.
Är behagligt tom inuti, känslohavet är stilla.
Jag tror att det bara är mitt skal som ligger här, i mina tankar är jag långt bort. Någonstans i en värld där man blir kramad bakifrån, överraskad och får kärleksbrev. I en annan värld.
Kanske i en värld av klyschor, ganska säkert en värld av klyschor.
Men jag har alltid varit fäst vid klyschor.
Vad vet jag, nej, precis ingenting alls.
Ovetandes om både klyschor och verklighet och det där mitt i mellan som jag lever i.
Ikväll tar mina tankar en tur till rosaskimrande fantasier, hänger kvar bland moln.
Flyger vidare och kraschlandar.
För det finns inga moln att hänga i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar