Det känns som att något som en gång var mitt har tagits ifrån mig, slitits ur mina händer av tusen hungrande själar. Det känns som att en bit av mig har blivit uppäten. Det känns som att något fattas, jag har varken lust, förmåga, ork eller viljan att skriva längre. Jag vill inte. Det känns smutsigt, gammalt, använt men framförallt känns det inte längre som mitt. Det är ett påtvingat arv, precis som min näsa, mina höfter och färgen på mina ögon. Det är inte mitt. Det har tagits ifrån mig.
"Men ska du inte skriva något snart"
Nej, jag ska inte skriva mer. Jag vill inte. Det som en gång gjorde mig så speciell gör mig ingenting längre, det tar mig ingenstans. Jag lämnade ut för mycket och för många åt för girigt ur mina händer och nu finns inget kvar. Så nej, jag ska inte skriva något snart. Jag ska växa upp. Det är så det fungerar i det här livet. Man växer upp.
Den här julen gav mig ingen julmagi. Nu är den undanstoppad, bortstädad och noggrant nerpackad i lådor, inga julstjärnor lyser i fönstren och inga små tomtar står på fönsterblecken. Det är slut nu och nästa stopp är min födelsedag.
Sällan har jag längtat så lite till något. Om 10 dagar är den redan över. Det kanske ger en gnutta tröst i den nu obarmhärtigt mörka vinternatten, även om tidens framrusande ger föga tröst i det här obarmhärtigt mörka livet. Allt tas ifrån mig.
Jag vill bara hitta något eget. Hitta mig.
