svarta bollar, svarta nätter, svarta tankar

Det händer så himla mycket i mig just nu. I mitt huvud. Jag vet inte hur jag ska hantera hälften av det, allt bara hopar sig till stora svarta bollar som gör ont. En boll i magen, en boll i ansiktet, i huvudet, på tårna, på fingerspetsarna. Det gör ont.
Vissa saker gör inte ont, men lägger istället en apatisk dimma runt hela mig. Jag skärmar av, svävar iväg, allt oftare. Försvinner, fast jag är kvar. Säger inget, hör inget, ser inget, känner inget. Bara sitter där, som ett skal. Då är det nästan bättre med de svarta bollarna.
Jag försöker spara allt som inte är jobbigt eller läskigt eller ledsamt, och lägga det i en fin ask. En sådan med ett litet utsirat lås på. Där har jag lagt Berlin, och så ofta jag kan öppnar jag asken och tittar på Berlin, och på alla förhoppningar som det ligger nedbäddat med, som rosa vadd. Ibland måste jag slå igen locket för att någon försöker kasta en svart boll ner i min fina ask, eller blåsa apativind i den. Det hör inte hemma där.
Under Berlin ligger alla fina dansfester, ett luddigt minne av vaniljvodka och dansdansdans. Där ligger Kalle-fikor och de där få men värdefulla gångerna jag de senaste veckorna har kunnat luta huvudet mot solen och känt den värma. Under Berlin ligger Hjärtats Prins och Lilla Hjärtat och ler sina allra gladaste leenden, och där ligger storasyster också. Där ligger en fin vän jag trodde att jag hade tappat bort, men som jag har hittat igen, och nu med största vördnad lagt ner i min ask, och det känns så bra i hjärtat att hon ligger där.
Det finns saker som borde ligga i asken men som inte ligger där. Framtiden ligger inte där. Framtiden ligger någonstans i magtrakten och ser ut som en svart, hård boll och gör sig jobbigt påmind med jämna och allt tätare mellanrum. Framtiden är förknippad med ont i magen och rädsla, inte rosa vadd och utsirade lås.
Alla äventyr som varit och alla äventyr som kommer vill jag lägga i asken, och spara på. Skratta åt, skratta med, minnas. Jag vill vara speciell, och samtidigt få andra att känna sig speciella. Glada.
Men ibland känns det som jag gör mer skada än nytta här. Och det känns som att få en basketboll rätt över näsan att känna så.

det är alltid jag, jag, jag med mig

Vill vara samma bra kompis som mina kompisar har varit för mig, men jag klarar bara av andra människor när de är glada och bekymmerslösa. 

Det är inte så många människor som alltid är glada och bekymmerslösa. De är väldigt få, om de ens finns. 

I och för sig klarar jag bara av mig själv när jag är glad och bekymmerslös, och det är nästan aldrig.

Jag är världens mest egoistiska person.

fina kvällar 2.0

Igår stod återigen födelsedagskalas på schemat, och det känns som att hela mars är ett enda långt firande, som en glittrig serpentin i senvinterkylan. Det var dubbelt upp med firande, jag slutar aldrig förundras över att det faktiskt kan hända mer än en sak åt gången i mitt annars så tysta, trötta liv. Det är som att jag vaknar ur en dvala för att frenetiskt flaxa med mina vingar, för att få upp värmen och få igång blodcirkulationen, men sen somnar igen.
Redan klockan fem var jag kalasklar och redo att åka, det blev en lång kväll. Först ut var min guddotter, det går så snabbt och det känns så konstigt att hon är fem år gammal nu, jag känner mig så vuxet mossig när de i mina ögon fortfarande är småbarn allihop men Hjärtats Prins börjar förskoleklass i höst. Det är sådana saker som gör mig rädd, att de har vuxit så mycket, men vad har hänt med mig?
Efter pannkakskalas och små armar runt min hals åkte jag genom halva stan i jakt på mynta, svor över kyla, vinter och dåligt utbud, hittade rätt, och hittade hem till Angie.
Det var ett bord fullt av cupcakes, ballonger på väggar och tak och fina kjolar, från ett kalas till ett annat. Fest med mina hummisar är alltid de bästa festerna, det är bra stämning, glada miner, bra musik, dans och skratt i natten. Omgiven av alkoholdimma kastade vi upp armarna i luften och slängde med våra huvuden, tumlade in i varandra och skrattande föll i varandras ostadiga famnar. Och skratt, skratt skratt.
Jag är så tacksam att jag har hamnat i just den klicken, att jag är en del av just den blandningen av den finaste sortens människor, något som jag ölsnurrig reflekterade över igår, ståendes i ett kök. Jag tror inte att jag fick fram det jag ville få sagt, jag tror inte ens att jag hade någon poäng att komma till, men det var ord som ville ut, som ville berätta hur omtyckta alla där var, hur tacksam jag är, hur innerligt jävla glad jag är. Allt det där.
Det blev inte en jättesen kväll, vi åkte med nattbussen hem, och jag fick sällskap av en av mina bästa, och tyst försökte vi göra oss klara, byta om och dricka vatten, men vi bröt mest ihop i utmattat fnitter innan vi föll ihop i min säng och sov som om det var vi som hade fyllt fem den dagen.
Alla dessa fina kvällar är den bästa medicinen mot ont i magen och tryck över bröstkorgen. Vinsnurriga danser och skratt snurrar rätt in i mitt hjärta, och blir minnen som lockar leenden långt efter just den kvällen.
Fler fina kvällar kommer, och någonstans, långt långt bakom tio-minus-morgnarna och envis rimfrost, står sommaren i startgroparna. Så länge tänker jag ställa mig i solen, blunda och hålla för ögonen och känna hur den helt lätt värmer strumpbyxkalla ben och låtsas att all snö har smält och att den här vintern är slut.

fina kvällar

Tog mig ut ur prinsessrummet igår, ut på gatorna, hem till en vän. Planen för kvällen var födelsedagsfirande, jag och ett gäng tjejer till, tjejer som jag bara träffat ett par gånger tidigare, och så bästa vännen och födelsedagsbarnet, förstås. Det var fint, en fin kväll, fint umgänge, fint att våga ta sig utanför sin komfortzon för en gångs skull, fint att se att det finns hopp för den här staden, att när jag går så finns det människor kvar som kommer att lyfta den. Firade kvinnodagen på bästa sätt, tillsammans med bra kvinnor, som det ska vara.
Ibland är gatorna här inte lika kalla och hotfulla, ibland glittrar det till. Ibland får man skrattas och kramas med sin bästa vän, vinsnurriga och rödrosiga. Vissa kvällar räcker inte till, är alldeles för korta. Igår var en sådan kväll, en fin kväll.
Jag hoppas att det kommer fler sådana kvällar den här månaden, mars har fantastiska förutsättningar att bli årets hittills bästa månad.

gamla visor i gamla hem

(publicerat dokument från tidig januari)

Jag har bestämt mig för att låtsas som att ingenting har hänt. Att den här hösten inte gick i överljudshastighet men ändå aldrig tog slut. Som att den inte var en resa som innehåll fler, och många oväntade, stopp än jag trott. Att den inte bestod av flera dagar hemma, isolerad från omvärlden. Låtsas som att jag inte gick på autopilot, till skolan, i skolan, hem. Jag tänker ignorera att jag har tappat kontakten med alla som inte finns i min omedelbara närhet. Tänker låtsas som att de förspillda relationerna inte tär på mig. Alla tårar jag har gråtit i höst ska jag torka upp och hälla ut i vasken. Allt svart ska jag sopa under mattan och bestämt sätta mig på den. Jag tänker bara låtsas som att allt har varit frid och fröjd hela tiden. Att det gångna året inte på något sätt har varit jobbigt, tärande och läskigt. Jag tänker knuffa bort rädslan som gnager i mig nu, rädslan att det här bara är en tillfällig uppgång innan allt faller ner igen. Allt är ju precis som det ska och som det alltid varit, ju. Alltså finns det inget att vara rädd för. Allt är bra. Jag är frisk nu, jag skrattar och går i skolan och jag gör saker. Alltså måste jag ju vara glad, och således frisk. Det måste ju ha blivit bra nu. Jag hoppade ju aldrig av skolan. Jag går ju kvar i min klass. Jag ska fortsätta med det också. Jag mår ju bra nu. Jag måste må bra nu.
    Men om jag mår bra. Varför är trycket över bröstet kvar och varför har jag fortfarande tårfyllda ögon?