onsdag 2 oktober 2013

en språkeleven mindre under solen

Det är ett jävla hån att min spanskbok heter Alegría. Algería betyder glädje och glädje är nog det jag känner allra minst varje gång jag måste öppna spanskboken. Den och alla andra skolböcker man måste öppna utan att känna någon glädje. Måste.
Så jag klickar på min snabblänk "glosmaskin" och försöker bli glad över att jag vet vad mardröm heter på spanska och försöker att inte fnysa cyniskt åt det faktum att förhoppning heter ilusión, jag misslyckas med att lära mig vad fången heter och belönar mig med att slösurfa en halvtimme.
Öppnar ett påbörjat worddokument och försöker beskriva en miljö genom att använda kontraster. Det borde vara roligt, jag borde verkligen tycka att det var en rolig uppgift, men när jag är inne på mitt tredje försök utan att ha lyckats följa instruktionerna belönar jag mig själv med en till paus. Jag kanske borde se över mitt belöningssystem.
Jag försöker lära mig några fler glosor men inser att jag borde lära mig böja verb istället, gör en halvhjärtad ansats att hämta mina lektionsanteckningar tills jag förstår att en halvtimmes låtsasplugg inte kommer hjälpa någon, jag kommer inte klara provet bättre för det. Jag lägger mer tid på att försöka acceptera att nästa gång jag får ett betygsdokument i min hand är det utan samma enorma stolthet som jag hade i somras än att försöka jobba upp mig. Lägger mer tid att begråta det här jävla skolåret än att göra något åt det. Känns det igen?
Slänger en blick på Alegría och känner fortfarande ingen glädje. Känner mig fortfarande helt tom. Den knalligt lila färgen på omslaget försöker säga åt mig att ta mig samman och lära mig böja verb i  konditionalis och sluta posta för självutlämnande texter på internet. Jag kastar iväg den, precis som jag har kastat iväg allt annat som försöker säga åt mig att göra något vettigt. Precis som jag kommer att kasta iväg resten av mina böcker, resten av mitt liv.
Alegría. Vad är det för skitnamn på en kursbok egentligen?
Jag är så trött på kurslitteratur, gloslistor och verbböjning.
Jag är så trött på att gå i skolan.
Men jag vill inte sluta. Aldrig någonsin vill jag behöva sluta.