Livet är inte alls vad jag tänkte att det skulle vara nu. I elva och ett halvt år har jag fått höra att sista terminen i trean, det är upploppet, det är segervarvet. De här månaderna skulle glittra av konfetti och förväntan men det visades vara något helt annat.
De senaste veckorna har jag skrivit och skrivit, nästan maniskt. Jag tog tillbaka det jag trodde var borta och bevisade att jag kan vara så mycket mer än ögat tror, jag klättrade upp för ett hinder och utsikten fick det att explodera i bröstkorgen av adrenalin. Planen var att göra något av det, men när jag insåg att det skulle behövas jobb runt om tröttnade jag. Lågan brann ut. Det finns ingen eld, ingen konfetti, det finns bara läxor som aldrig blev gjorda, uppgifter som aldrig lämnades in. Och så mitt i allt det, som ett tunt lager över likgiltigheten och oron, det stora leendet, det sista desperata försöket att dränka både mig och min omgivning i glitter. Det var meningen att det skulle glittra nu.
Om mindre än 3 månader står jag i en vit klänning och en vit mössa och ingenting glittrar. Så många har tittat på mig med spår av glitter i ögonen och med nästan vördnad i rösten sagt "nu är det inte många månader kvar...!"och jag kan inte ens låtsas vara förväntansfull längre. Det ringer i mina öron och det enda jag tänker på är hur jag kommer vakna dagen efter, utslängd från säkerheten, arbetslös och värdelös. Hur jag kommer få höra det. Och hur jag kommer att veta att det är sant. Hur jag kommer att vara så pinsamt, plågsamt medveten om att det är mitt och bara mitt fel att det är sant. Hur jag önskar att jag var någon annan, någon som inte med flit missade att ansöka om sommarjobb, någon som istället för att ringa arbetsplatser och lämna CV förnekar att problemet ens existerar. Häller glitter över "arbetslös" skrattar hysteriskt och frågar om någon vill träffa mig, umgås med mig, få mig att glömma alla bekymmer som håller mig vaken sent på nätterna och väcker mig tidigt om morgnarna. Umgås med mig. Dränk mig i glitter, för jag har fått höra att den här tiden skulle vara dans dans dans (det är en så jävla lång väg ner)
