något lånat

(mycket skulle vara lättare om jag inte var så rädd för att ge någon dåligt samvete eller vara i vägen. mycket skulle vara lättare om jag vågade sätta mig ner och säga att "jag orkar inte just nu" men min tid är liksom över, jag vågar inte be om den extra långa kramen eller gränslöst med förståelse. det behövs på annat håll, jag har redan levt på lånad tid, nu får jag klara mig själv. jag klarar mig själv.) Oroa dig inte för mig, jag sitter fortfarande ihop här och där.

vart du vill, så fort du kan (härifrån bara)

Livet är inte alls vad jag tänkte att det skulle vara nu. I elva och ett halvt år har jag fått höra att sista terminen i trean, det är upploppet, det är segervarvet. De här månaderna skulle glittra av konfetti och förväntan men det visades vara något helt annat.
   De senaste veckorna har jag skrivit och skrivit, nästan maniskt. Jag tog tillbaka det jag trodde var borta och bevisade att jag kan vara så mycket mer än ögat tror, jag klättrade upp för ett hinder och utsikten fick det att explodera i bröstkorgen av adrenalin. Planen var att göra något av det, men när jag insåg att det skulle behövas jobb runt om tröttnade jag. Lågan brann ut. Det finns ingen eld, ingen konfetti, det finns bara läxor som aldrig blev gjorda, uppgifter som aldrig lämnades in. Och så mitt i allt det, som ett tunt lager över likgiltigheten och oron, det stora leendet, det sista desperata försöket att dränka både mig och min omgivning i glitter. Det var meningen att det skulle glittra nu.
   Om mindre än 3 månader står jag i en vit klänning och en vit mössa och ingenting glittrar. Så många har tittat på mig med spår av glitter i ögonen och med nästan vördnad i rösten sagt "nu är det inte många månader kvar...!"och jag kan inte ens låtsas vara förväntansfull längre. Det ringer i mina öron och det enda jag tänker på är hur jag kommer vakna dagen efter, utslängd från säkerheten, arbetslös och värdelös. Hur jag kommer få höra det. Och hur jag kommer att veta att det är sant. Hur jag kommer att vara så pinsamt, plågsamt medveten om att det är mitt och bara mitt fel att det är sant. Hur jag önskar att jag var någon annan, någon som inte med flit missade att ansöka om sommarjobb, någon som istället för att ringa arbetsplatser och lämna CV förnekar att problemet ens existerar. Häller glitter över "arbetslös" skrattar hysteriskt och frågar om någon vill träffa mig, umgås med mig, få mig att glömma alla bekymmer som håller mig vaken sent på nätterna och väcker mig tidigt om morgnarna. Umgås med mig. Dränk mig i glitter, för jag har fått höra att den här tiden skulle vara dans dans dans (det är en så jävla lång väg ner)

jag är dåren som rusat in

Det känns som att något som en gång var mitt har tagits ifrån mig, slitits ur mina händer av tusen hungrande själar. Det känns som att en bit av mig har blivit uppäten. Det känns som att något fattas, jag har varken lust, förmåga, ork eller viljan att skriva längre. Jag vill inte. Det känns smutsigt, gammalt, använt men framförallt känns det inte längre som mitt. Det är ett påtvingat arv, precis som min näsa, mina höfter och färgen på mina ögon. Det är inte mitt. Det har tagits ifrån mig.
   "Men ska du inte skriva något snart"
   Nej, jag ska inte skriva mer. Jag vill inte. Det som en gång gjorde mig så speciell gör mig ingenting längre, det tar mig ingenstans. Jag lämnade ut för mycket och för många åt för girigt ur mina händer och nu finns inget kvar. Så nej, jag ska inte skriva något snart. Jag ska växa upp. Det är så det fungerar i det här livet. Man växer upp.
   Den här julen gav mig ingen julmagi. Nu är den undanstoppad, bortstädad och noggrant nerpackad i lådor, inga julstjärnor lyser i fönstren och inga små tomtar står på fönsterblecken. Det är slut nu och nästa stopp är min födelsedag.
   Sällan har jag längtat så lite till något. Om 10 dagar är den redan över. Det kanske ger en gnutta tröst i den nu obarmhärtigt mörka vinternatten, även om tidens framrusande ger föga tröst i det här obarmhärtigt mörka livet. Allt tas ifrån mig.
   Jag vill bara hitta något eget. Hitta mig.