i'll probably feel bad for not taking the train but you'll say it's in the country and it's raining

Jag har ingenting att säga egentligen.
Det är ljusgrått ute och det blåser kallt. Här inne i min fristad är det halvdunkelt och instängt. Jag längtar tills sommaren kommer så att jag kan vädra ut all misär. Men när det finns arga åskmoln och var och varannan vindby innehåller pollen måste jag hålla stängt. Jag borde nog alltid hålla stängt.

Har inte åstadkommit mycket den här veckan. Jag har haft mitt första nationella prov i svenska. Så nu har den karusellen tagit fart. Om bara sommaren ville göra detsamma. Fick många fina saker sagda om mitt tal, och jag är väl egentligen rätt nöjd. Jo, över att jag vågade. Det gör mig nöjd. Annars är jag nog aldrig nöjd. Jag valde i alla fall prata om min relation till ensamheten. Det var lågmält och trevande, som jag.

Fått "nej tack" från två olika jobb i veckan också. Inser plötsligt hur kämpigt det kommer bli sen. Sen när det faktiskt är dags för att det där på riktigt. Jag vill inte växa upp. Inte åldras. Men inte heller stanna här.
Så nu stryker jag ett alternativ från listan av möjliga sommarjobb. En chans kvar. Och så har jag en sak till som jag ska ta mod till mig att göra. Jag ska.

Mod annars. Jag saknar det, och har alltid gjort. Jag trodde att jag var modig idag. Det visade sig att jag bara satte upp en snara som jag själv trampade i. Föll tvåhundratusen meter ner under marken, och vill inte klättra upp. För en sekund så trodde jag att jag hade någonting bra. Något att tycka om. Men när man tar för stora kliv och klättrar för högt upp kommer det brista. Det är bättre att hålla sig nere på sin nivå. Det enda som hände nu var att jag gjorde bort mig, sårade mig själv och satte någon annan i en jobbig situation. Jag har dåligt samvete för hens skull, men som vanligt spelar mitt eget svarta hjärta faktiskt ingen större roll. Mitt svarta hjärta, det slog lite mer för dig. I den här världen ska man ha ett hjärta av stål. Och mitt var av porslin. Är man dum och naiv så förtjänar man att gråta, så är det.
Kanske om jag inte var så fruktansvärt löjlig att livet skulle vara lite lättare. Att jag har en sådan naiv och oskuldsfull syn på allt, det förvånar mig lika mycket varje gång. När ska jag lära mig att inget är helt? Hade Jocke sagt. Bra sagt Jocke.

Att börja ett blogginlägg med att säga att man inte har något att säga och sen skriva ofantligt mycket mer än man själv trodde.
Jag tror att jag behöver en kram.