Västerås låg nedkyld under ett tjockt dimtäcke och min hemkomst blev långt ifrån vad jag förväntat mig. En tapper skara av vackra människor tog emot mig och tog med mig ut, hjärtat var varmt och luften kall och fåfängan större än förnuftet när jag bestämde mig för att vit magtröja visar min nybrända hud bäst.
Lovet är slut, det är slut med att leva på låtsas, tryggt på andra sidan medelhavet, där det är okej att sova 16 h om dagen och distansera sig från sociala mediers trivialitet. Imorgon börjar det riktiga livet igen, med väckarklocka och standardfrukost, skoluppgifter som pockar men inte blir gjorda, ett gymnasiearbete som kraschlandat mitt ute i öknen och sjunkande resultat, med vänner som skaffar jobb och tar ansvar, vänner som kämpar och lyckas och åstadkommer så mycket bra, med tjocka halsdukar och 5 djupa andetag för att inte börja gråta. Imorgon börjar det riktiga livet igen, med lika delar besvikelse som desperation över att ingenting går som det ska.
Imorgon börjar 5 djupa andetag och 2 stängda ögon och 1 malande tanke, att jag måste göra det här utifrån mina förutsättningar och inte ska jämföra mig med högpresterare. Imorgon börjar loppet genom tjock lera, mjuk sand och djupt vatten, loppet genom vinterhalvåret. Och när träden får nya blad, när dimman lättar och kylan släpper, då är livet som jag hittills känt till det oåterkalleligt slut och till ända. Ingen tanke har varit mer skrämmande eller lika nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar