Det har gått in i ett nytt skede nu. Det innebär att jag gömmer mig på skoltoaletterna och trycker pappersservetter mot kinderna för att torka bort tårar, att jag inte orkar någonting utan nu tar mig upp på morgnarna endast genom rutin.
Jag börjar ge upp, lossa i kanterna. Det är som att gå genom lera nu, jag vet inte hur jag ska ta mig upp för överallt omkring finns samma lera som räcker mig upp till knäna. Allt jag kan göra är att långsamt gå framåt och hoppas att det kommer fastland. Tar jag mig till skolan och hem är det en bragd. Läxor, initiativ, umgänge, hygien, allt annat blir lidande.
Skolan och hem.
Det är det enda.
Skolan och hem och mer smink så ingen ska se rödkantade ögon mörka ringar. Skolan och hem.
Ingen runt mig ser, jag har lyckats göra mig osynlig nu.
Bara jag skrattar och ler så har det inte hänt något, så finns det inget monster. Skolan, skratta och hem.
Jag har blivit en rosa elefant. Alla vet vad som händer men ingen vågar titta på det. Alla kanske inte ens kan se det förresten. Skratta och le. Jag letar väl bara efter samma sorts uppmärksamhet som alla andra, tyck synd om mig, se mig se mig se mig.
Nej. Klart att jag inte är på riktigt.
På låtsas.
Snart kommer det hända någonting. Det blir värre för varje dag. Jag är rädd för mig själv och trots mina försök att stänga in det läskiga någonstans långt inne i mig är det allt oftare som det som brukade vara den bestämda delen av mig sitter där istället. Jag håller på att bli mitt monster. Bli allas monster.
Men jag är osynlig än så länge. Osynlig, skratta le, allt är bra så le och skratta och le le le.
Förut brukade jag släppa allt på nätterna, gråta och skrika och trilla allra längst ner. Nu gör jag inte det längre, jag vågar inte.
Jag behöver hjälp. Jag är så rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar