dyk inte ner i någon du inte bottnar i. ta inte längre steg än du har ben, kära vän.

Funderar på vad det är som betyder något. Och på vem jag är.
Jag har inte kommit fram till något svar på någon av frågorna. Knappt ens orkat ställa fler.
Det flyger upp och ner i mitt huvud och jag vet varken in eller ut.
Från skratt till tårar.
Från tårar till skratt.
Och tillbaka igen.
Trots att kroppen ligger helt still tar jag tvära kast mellan säkerhet och förtvivlan.
Får höra att jag saknar rutin, men jag tror att det är rutinen som saknar mig. Att jag borde strukturera upp mig. Mitt liv. Att den struktur som jag har nu inte räknas. Inte är av rätt sort.
Nej, men det är inte jag heller. Det har jag aldrig varit.
Inte rätt. Men inte rätt fel heller. Bara fel. Passar varken in här eller där.
Bara flyger runt och landar kortare stunder på olika platser. Någon kanske skulle kalla mig en fjäder, men jag känner mig som en tom, kvarlämnad plastpåse. Omöjlig för naturen att ta hand om, slängd i en buske, i grälla färger. På låtsas. En produkt av min samtid. Kanske. Eller en produkt av en själ som borde ha fått vila istället för att ligga här under sommarmånen och fundera på vad som betyder något.
Under månen intet nytt.
Här betyder ingen något.
Här är alla av plast.
Jag har fastnat i gamla hjulspår, som en konsekvens av en lerig sommar. Tillbaka i gamla avtryck, och inser att den här ångesten svider mycket elakare i magen än vad den andra gjorde.
Trött på att bli missförstådd, trött på att bli utstirrad. Men alltid mycket tröttare på att inte ens bli sedd.

Här kommer galningen. Se mig. Jag är bortom all räddning och kontroll.