långa nätter. långa dagar. korta år och tappade minuter.

Jag har funderat. På mig, och mitt liv.
På att andra måste leva det också.
Funderat och kommit fram till att jag måste vara otroligt svår att ha tätt inpå.
Att människor runt mig måste förstå att det kommer vara mer ner än upp med mig. Att jag kommer kastas mellan hysteriska skratt och elaka ord och envisa tårar om och om och om igen.
Att det kommer vara så många dåliga dagar som följer en enda bra. Och att jag sällan eller aldrig kommer lyckas få alla ord som trängs i mitt huvud att lämna mina läppar.
Förlåt.
Förlåt för allt som jag utsätter er för. Förlåt för att jag visar hur jag mår långt mycket mer än jag borde. Långt mycket mer än ni förtjänar. Förlåt för att ni inte kan hjälpa. För att ni också måste lida. För att ni blir utestängda.
Under den lugna ytan stormar ett vilt hav, och det kommer komma vågor som skvätter upp, inte bara på stranden utan på klippor och båtar och öar. Och er.
Förlåt.
Tusen.
Tiotusen.
Hundratusen gånger förlåt.
Förlåt för att jag har gråtit och gråtit och aldrig kunnat säga varför.
Förlåt för att jag har sagt varför men aldrig kunnat gråta.
Förlåt för de gånger jag varken har pratat eller gråtit.
Förlåt för att jag är så knepig.
Någonstans försvann min manual, beskrivningen på hur jag fungerar.
Och nu står både ni och jag undrande.
Vi undrar hur. Och vi undrar när. När ska det ta slut?
Mest av alla undrar jag.
För jag vill inte mer.