komplexa tankar, fjantiga känslor och allt vi vill är att tappa andan men jag andas så lugnt ännu

Jag har sprungit bort i mig själv igen.
Ser så många titta på mig men inte se mig, tro att de läser mig som en öppen bok när det enda de ser är omslaget.
Ser så många skratta mig rakt upp i ansiktet. Trampa på mig. Missförstå mig.
Trädtopparna slänger sig framåt och bakåt.
Jag är så rädd för er, rädd för att jag ska bli slagen i ansiktet och sparkad i magen men ändå aldrig skadad på utsidan, aldrig rörd.
Hur lyckas jag visa att jag också har rätt att få vara här. Att jag har tankar som spelar roll.
Det finns så många som inte orkar ta reda på vem jag är. Som om jag tar för mycket tid och plats.
Kanske att jag gör det, att jag brer ut mig. Jag vet inte, jag vet inte hur det skulle vara om det inte var så här.
En övervägande känsla av att vad jag än säger så kommer ni inte tro mig i alla fall. Hur skulle ni svara om jag berättade precis hur jag mår?
Precis stilla, inte ett löv rör sig.