och ingen kommer någonsin kunna skratta som bara hon kan

Det handlar inte om vad som hände den dagen.
Det handlar egentligen inte om vad som hänt,
någon annan dag heller.
Det handlar om Känslan.
Som att se sig själv i spegeln, att se sig själv titta tillbaka.
Hon är inte jag, och ändå så är hon det.
För vi kloner av varandra, och samtidigt två olika blommor i samma rabatt.
Det finns ingen så olik som är så identisk med mig, som hon är.
Det handlar om någon som har alla roller i mitt liv.
Hon slutade vara bara min bästa vän för längesen.
Idag är hon mer än så. Hon är allt.
Hon läser mig som en öppen bok, förstår min minsta gest.
Efter allt som hänt, alla stigar och all betong vi gått på.
Efter allt det.
Jag vore försvunnen utan henne.
För 5 år sedan idag träffade jag henne för första gången.
Idag, precis som den dagen, sken solen för henne och mig.
Den sken över tiotusen minnesbilder.
Över tårar.
Över förlåtelse.
Över skratt som ekar i evigheten.
Över oss.
Över hennes leende.
Busiga hår.
Glittrande ögon.
Hjärta av renaste guld.
Hon är skatten vid regnbågens slut.
Världens mittpunkt.
Min bästa vän.