ni vet hur det kan vara, när man inte vet vart man ska. när man tappar kompassen och månen går i moln

Snurrar. Brinner. Stannar. Slocknar. Försvinner.
Elden tog tag i mig och jag fattade eld och brann som en fackla. Som en majbrasa. Som en skogsbrand. Jag var stark och trodde att jag hade makten i min händer när jag egentligen var maktlös och bara en bricka.
Jag trodde att elden brann inne i mig, att den syntes i mina ögon och kändes i mitt handslag, men det var jag som brann, hela jag. Mitt hår stod i lågor och mina fingertoppar flammade upp som tio vaxljus. Och jag tände eld på alla runt omkring mig. Alla brann. Alla brann och sen slocknade jag. Slocknade hela världen.
Och askan regnade ner i mina vita händer. Runt mig pyrde det slött. Och så kom regnet.
Allt rann bort i de rännilar längs trottoaren som regnet bildade, och alla fontäner blev hav och alla människor blev fiskar.
Jag drunknar.
Hallå. Hallå. Hallå.
Jag ser hur mitt hår dansar runt mig och hur mina vita händer blir vitare här. Jag väger ingenting. Jag är luft. Sällsam. Nyfödd fascination.
Så slocknar världen. Och jag andas in.
Alla fiskar strömmar in i mig och jag blir tung.
Slår i botten. Begraver min ena hand i den mjuka sanden.
Blundar.
Försvinner.
Hallå. Hallå!
Hallå...?