måndag 4 juni 2012

sådant man vet, sådant man anar, sådant man aldrig får ett svar på av någon annan än sig själv.

Jag vet inte om det är vädret och vinden eller någon som slår på något. Jag vet att det dunsar och låter.
Jag vet inte vad framtiden har för mig. Men jag vet att jag är rädd.
Jag vet inte vad jag borde tycka och känna nu. Jag vet att jag är ledsen, så oändligt och bottenlöst ledsen.
Jag vet att jag inte vill någonting längre, att jag gråter ofta och att jag inte skulle lämna mig säng om jag fick välja.
Men jag vet inte varför.
Jag vet att han har gjort mig bräcklig och tunn och utsliten. Jag vet att jag inte borde bry mig. Jag vet inte varför jag lät allt komma mig så nära.
Jag vet att skolan har hållit mig så hårt att jag nästan kvävts. Jag vet att jag klarade mitt första år. Men jag vet inte till vilket pris.
Jag vet inte om saker har blivit bättre. Eller ännu sämre.
Jag vet att jag borde vara glad.
Men jag vet inte om jag kan längre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar