[time truth hearts]

Jag har precis en sådan kväll som jag inte ville ha. Som ingen vill ha.
När allt får mig att kröka på ryggen, vända ner ansiktet och gråta. Allt.
Dagen hade inte de bästa förutsättningarna heller, det var ganska givet att det skulle bli en dålig dag. Jag har trots allt räknat ner till den här dagen med fruktan i flera månader, skämts och gråtit och legat vaken så många nätter. Försökt skoja om det till andra, gjort ett stort skämt av det för att slippa visa att det är precis motsatsen.

Ibland kopplar man in reservresurserna, ungefär som att växla till en parallell del av sig själv, så att man kan ta sig framåt och överleva dagen. Så jag kopplade om, och pratade och skrattade och betedde mig lika illa som jag alltid göra. Trampar ner andra och låter mig trampas på gång på gång. Jag blir så jävla trött på allt.
Det är inte för ens nu som jag kan koppla tillbaka. Nu kan jag gå igenom allting, ungefär som att bläddra igenom en bunt fotografier. Inte för att jag vill det, jag vill bränna upp hela dagen. Hela världen. Hela mig. Slippa.
Utan mer för att hjärnan gör så, ungefär som ett barn som berättar om sin dag, i oordning och utan att lämna klarhet. Bara massa ord.

Ingenting går min väg, jag vet inte var jag är, vem jag är, varför jag är. Jag vet inte ens vart jag är på väg. Det är knappt jag vet varifrån jag kommer. Alla andra är ju så himla klara med allting och har sådan koll. Alla andras planer är så bra och så accepterade.
Varför är det aldrig jag som är bra eller accepterad? Varför måste alltid jag vara fel?
Mina planer duger inte. Inte jag heller. Det enda jag duger till är att bli dumförklarad, men det är också det enda.
Det finns ingenting kvar nu, inte ens viljan.
Jag har bara gett upp, för jag hittar ingen gnista längre, det finns ingen glöd kvar. Det finns vissa saker jag måste göra, som att gå upp varje morgon och ta mig till skolan. Hade inte pressen varit nästan ohållbar hade jag slutat vakna på morgonen, jag hade bara öppnat ögonen, stängt de igen och somnat om.
Hade det inte varit så att jag inte törs missa skolan för att tempot är så högt och jag är så dålig så hade jag slutat gå dit.
Jag hade slutat höra av mig till folk. Slutat prata med andra över huvudtaget.
Sluppit försöka passa in. För jag är så fruktansvärt trött på att aldrig kunna slappna av. Minns inte längre när jag sist trivdes med mitt beteende. För varje dag som går blir jag bara värre och värre. Har jag någonsin haft en psykiskt välmående så är det borta nu. Allt som var jag är borta.
Jag vet inte ens vad som är kvar.
Varför jag skriver det här.
Varför jag överhuvudtaget skriver.
Hur människor orkar med mig, för jag gör det inte själv.

Och nej. Jag vill inte prata om det. För det finns ingenting att prata om. Och vill jag prata om ingenting kan jag lika gärna föra vilket samtal som helst.