up and down to

Så, på senare tid har min blogg varit väldigt tyst bortsett från att varit avlopp för envisa tankar.
Vad har jag gjort egentligen?
Alltså. Egentligen. Så gör jag ju inte så mycket, det är mycket skola, skolångest, plugg eller pluggbrist som balanserar efter tycke och smak under veckorna.
Någonstans i huvudet är jag fortfarande lite kvar i London, efter att ha blivit kastad tillbaka hem från en completely amazing week har tankarna snurrat ihop sig lite mer än vanligt.
Men nu har det gått två veckor.
Förra veckan handlade om vänner, i tisdags var det tre år sen jag och min bästa vän fnittrande köpte likadana ringar och gifte oss. En sådan typisk sak som de flesta fjortonåriga tjejerna gör, men vi är nog ett av de paren som hållit ihop längst efter det. Fast vi uppmärksammar det nog inte mycket mer än den 6 mars varje år. Förutom den gången i höstas när allting var mörkt och svårt och pappa sa "men ni är ju gifta, eller hur? och man lämnar inte någon man är gift med, då måste man gå igenom en skilsmässa först"
I onsdags förra veckan fyllde Bella år, och jag visste det men höll ändå på att göra en tabbe, det känns ganska typiskt mig att vara socialt klumpig, men det vet ju å andra sidan hon. Förhoppningsvis var det ingen fara skedd. Spontant drog jag med mig Celina och Angie hem till mig för "plugg". Jag öppnade inte en enda bok men en lyxlunch, det blev det.
Torsdagen förflöt i sin alldeles speciella takt, och jag blev ihoptussad med tre andra tjejer i klassen och sen fick vi titta på ekologiskt och ickeekologiskt kött på Konsum. Jag var trött och rastlös och ville inte alls titta på kött, jag vill plugga till ett omprov. Så när alla andra gick hem stannade jag och gick igenom monohybrid klyvning, mitos, meios och pedigree. Och det lönade sig. När jag kom hem spenderade jag hela kvällen med att göra en golvskiva fin, klistra 12 chokladkakor på den och gömma 12 lappar bakom dem.
Födelsedag nummer 2 inföll förra fredagen. Det var Angies tur att bli young and sweet, only seventeen. Jag åkte VL-buss med den tidagare omtalade golvskiva, som nu såg ut mer som något roligt/festligt (fast det visste ingen av mina medresenärer, då jag hade lagt den i en svart sopsäck för att kunna frakta den)
Det var den dagen jag skrev två omprov och hade sällskap i aulan av alla möjliga olika fina. Som belöning, och eftersom A fyllde år, begav vi oss till Kalles för födelsedagsfika deluxe. Det är ju helt galet mysigt där, och det var mini-reuinion efter London. Det var vi, halvfriska humanister och ett par av hennes andra vänner, men riktigt mysigt.
Hade dessutom en engagerad konversation om fredagsmat med pappa (det vill säga vad vi skulle äta) och det blev kebab med bröd. Så som jag attackerade den kebaben, det är nästan så att jag blir lite rädd för mig själv.
På lördagsmorgonen var jag uppe i gryningen. Inte riktigt, men nästan. Åt en halvdan frukost och cyklade iväg till Kristiansborgsbadet för bad och bus och skoj med Karlssons. Elsa är nog en av de tuffaste prinsessorna jag vet! När jag var nästan tre vågade jag inte bada i den största bassängen, åka vattenrutchbana och vara så modig som hon är. Albin var duktig han också, speciellt efter att ha hört hur läskigt han tyckte det var med badhus sist. Han plaskade omkring och simmade och hoppade från kanten. Min fina, fina kille!
Från Kristiansborg ner på stan, klädd som en hemlös och med fuktiga toppar. Mötte upp med Bella och hängde en timme eller så på Stadsbiblioteket. Det var soligt och varmt så fikat avklarade vi utomhus, en så fin dag.
Tog en omväg via hamnen hem, såg solen och vattnet och en skymt av Framnäsbadet och kunde nästan, nästan, nästan snudda med fingertopparna på sommaren.
Jag beslagtog vardagsrummet när kvällen kom, och fem så himla. fina. tjejer. kom hit och umgicks. Vi avverkade melodifestivalsfinalen med egna poäng och vinnare och sen pratade vi igenom varenda minne och person från högstadiet fram till nu. Det fanns mängder med chips, godis och läsk och överlag var det bara en mysig lördagkväll. Halv 2 sa jag hejdå till de sista, städade upp och somnade.
Hade på det en riktig söndag. Jag sov nästan hela dagen, städade lite och var ute och gick med mamma. Mina gå-skor har alltid känts bra men jag tror att mina fötter är lite för vana vid platta skor, fick så ont i hålfoten på höger fot att jag blev halt, det känns fortfarande.
På kvällen fick jag besök av Adam, jag berättade om London, fick beröm för mitt välstädade rum, och så tittade vi på denna svenska skam Big Brother. När han hade gått gick jag och la mig ganska direkt. Pratade med en eller två fina personer, tänkte på vad kärlek egentligen är och hur det är att vara riktigt kär i någon. Att det vore kul att få bli kär, speciellt nu när vårsolen bara ler sitt stora leende från morgon till kväll. Det vore fint att få dela vårsolen med någon.

Den här veckan har rusat förbi. I måndags var det måbra-väder gånger tiotusenmiljoner, vi satt utanför en av byggnaderna på skolan i solen under den långa historielektionen och lyssnade på sommarmusik. Jag och Angie poppade Håkan, Angie och Celina lyssnade på Wombats. Vad jag och Celina lyssnade på minns jag inte, men jag kan tänka mig att det hade sitt ursprung i Borlängetrakten.
I tisdags lunchade vi (eh handfull humtjejer) på Asian Sushi Bar, vi satt länge och gosade i källaren, åt sushi, drack té, pratade om sociolingvistik av hjärtans lust och när de övriga lunchgästerna började kasta lite väl hatiska blickar åt vårt håll gick vi.
Igår hade jag en riktigt dålig dag. Solen log och strålade, men jag vände bara ner huvudet. Vid lunch började det vända något. På förmiddagen fick jag vara en av de sex eleverna i klassen som pratade med några politiker. Vi försökte ta upp allting med dem som skolpersonal säger sig vara maktlösa över. Att vi vill kunna läsa mycket språk, att vi vill kunna genomföra resor som vi mer eller mindre blivit lovade och framförallt att vi inte vill bli förbisedda eller behandlas sämre bara för att det är ett program som tydligen inte är speciellt efterfrågat (förhoppningsvis kommer fler söka humanist som några år, än är det så nytt) men svaren var medelmåttiga, något riktigt engagemang fanns inte.
Kom tillbaka till spanskan, halvpluggade inför prov.
När vi slutade gick vi ner till stan, fikade på Espresso House, väntade på Julia, pratade lite om bandet, om planer och vad vi vill och önskar göra. När Julia kom tog vi bussen till Bäckby för att repa, jag var nervös och inte alls på humör egentligen. Hade haft en dålig dag och att sitta och skämmas i ett litet rum och önska att jag hade ett musiköra, även om ett var ett dåligt sådant. Men det flöt på helt okej, vi spelade igenom våra låtar, började knåpa på en ny och så kass var jag inte, det lättade lite. Det var i princip sista gången som Julia var där och hjälpte oss, det var lite tråkigt för det är ju hon som mer eller mindre har lärt mig spela gitarr, det lilla jag nu kan. Dock har vi kommit så pass långt, och Ellen är så duktig, så nu klarar vi oss nästan själva.
Fick även spelningshintar och något hoppade till i mig. Livrädd för det, självförtroendet är i höjd med mina skor, men samtidigt. En annan känsla också. Dels, en längtan efter att stå på scen, det jag har saknat sen jag slutade dansa. Dels, en vilja att faktiskt visa upp bandet, mest för att jag tycker så himla mycket om oss. Och i sommar. Kanske. Kanske att något har hänt, att poletten har trillat ner och att jag tror lite mer på mig själv, att det låter renare och är i takt. Kanske.

Nu börjar pollensäsongen, och jag nyser och snörvlar och ögonen svider och rinner. Men det betyder också att det blir vår på riktigt.
Har så mycket att göra egentligen, men vill skriva hela natten. Och eventuellt leka med gitarren.
Åh, som jag ska göra sådant i sommar.
PUSS!