Imorse var en av de tystaste mornarna 6 människor någonsin lyckats ha. 06.01 (OCDvarning på mina klockslag) imorse ringde alarmet och då gick vi upp, packade, städade, slängde skräp, klädde på oss och gick.
Stängde dörren till vårt rum på en handfull kvadratmeter, gick ner för trapporna som var mycket lättare att gå i efter att ha druckit vin. Gick ner i lobbyn som var målad i rött på alla väggar och lämnade tillbaka nyckelkorten som satt i knallröda band. Ut på gatan i morgonregn förbi affärerna där vi köpte kvällsmat, frukost och godis, längs med Hyde Park förbi Pizza Factory där vi åt veckans i särklass största mål mat, in i tunnelbanestationen som för första gången var öde, ner med hissen och på Central Line mot Epping. Förbi 10 stationer och av på Liverpool Street. På tåget mot Stansted. Halvsova med ipoden och se ett regnigt London backa bakåt in i minnet.
Fram till Stansted, genom alla passkontroller, dricka en sista Caramell Macchiato och äta en smörgås.
Och så på planet, lyfta, somna, landa. Hämta väskor. Bli hämtad. Komma hem.
Känns som om ingen sa någonting alls idag, som om allt hände i tystnad. Det var tunga miner, men med en beslutsam underton, inte bara ett löfte utan nästan ett hot
We'll be back.
Tack mina fina hunnabister för en så himla fin resa så jag knappt vågar minnas den som sann. Jag älskar er.
älskar dig med ok världens bästa resa
SvaraRadera