Jag vet knappt vem du är, ändå har jag slösat min glädje på dig i hela mitt liv. Förlåt för att jag förväntade mig något tillbaka, jag har lärt av mitt misstag, du är inte värd mitt leende längre, för jag är inte värd ditt.
Om du mot förmodan skulle undra så går det bra i nya skolan, jag mår bra men ibland är allt bara rent åt helvete. Jag önskar att du hade hört av dig tidigare och varit det du kallar dig, så jag hade kunnat prata med dig om saker som gör mig ledsen. Du har alltid fått mig att le, och varje gång vi träffas har jag varit nära dig så mycket som möjligt. I efterhand undrar jag varför du fick mig att le, när du bara får mig att gråta nu.
Allt jag ville var att få vara speciell för dig, men tänk efter, och försök sen säga tre personliga saker om mig. Jag tvivlar på att du ens kommer på en, men hon kan nämna tiotusen.
Tiden ger nya perspektiv på saker, vem är du ens?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar