Sitter i biblioteket med 2 grymma, jag har tidspress för nästa lektion börjar tio i tolv och då är det 90 minuters fokus som gäller.
Har precis tittat på svt's klipp på fina Kristian när han pratar om sin fina blogg, och det berör verkligen.
Och jag inser att om det är någonting jag verkligen önskar mig så är det precis det han trodde att han inte hade något kvar av: tid.
Tid till att plugga, lära mig nya saker och göra arbeten grundligt och bra, tid att plugga glosor och skriva uppsatser.
Tid till vännerna, tillräckligt med tid för alla, jag vill ha shoppingturer på stan, timlånga fikor bakom en stor kaffekopp, eftermiddagar hos någon, bara ligga i en säng och prata om whatever tar upp mina tankar just där, just då, tid för kvällsäventyr och oplanerade upplevelser.
Tid till familjen, tid att sitta i ett rum med hel vägg som är hälften rosa och hälften blå och bygga en tågbana, leka med dockor, rita, äta låtsasmat och dricka låtsaskaffe med massor av låtsassocker och låtsasmjölk i. Tacokvällar i ett trångt kök och en ljudnivå långt över hälsosam, utflykter till skogen eller badhuset eller busborgen. En trött liten kropp bredvid min, som tar djupa andetag och har en liten bröstkorg som sänker och höjer sig om och om.
Tid till ett extrajobb, tid att gå från skolan till en arbetsplats och träffa människor och tjäna pengar och göra nånting som är jag stolt över.
Tid för mig själv, tid att klura ut vad jag vill med mitt liv, tid när jag kan acceptera att livet inte är en rak väg till målet, utan en lång uppförsbacke innan man ens vet vad målet är. Att det är tusen mil i motvind innan man kan glida, och allt som är värt att ha är värt att kämpa för. Tid där jag inte behöver hålla några trådar eller någon fasad, utan kan slappna av och vara liten och ynklig och osäker.
Tid att få vara ung, tid för att få växa upp, tid för att misslyckas, tid för att komma upp på banan igen, tid för att älska och tid för att bli älskad. Tid för glädje och tid för sorg. Men framförallt tid för att få komma framåt, och bort och upp. Och vart jag nu vill ta vägen i livet, så vill jag ha tid att ta mig dit.
Love you sis!! Du vet att du alltid är välkommen till dockhuset av kaos!
SvaraRaderaOch det är märkligt, för när jag tänker på när jag var 16...17...18 och gick på gymnasiet så minns jag bara tid. Att jag hade så galet mycket tid. Tid till att hänga i ljushallen. Tid att hänga i Botaniska. Tid att sitta alldeles för många timmar på Gränden eller Bredbar tills dom bad oss gå.
Tid att vara vaken en halv natt, sittandes i någons kök med en stor kanna kaffe och digestive kex. Tid att filosofera över livets varan och ickevaran med vänner av båda könen.
Tid att dela en box rödvin och förlora mig i filosofiska resonemang och gråt över livets orättvisor.
Tid att sitta i mitt rum och måla och teckna timme efter timme medans musiken dundrade ur högtalarna och bara må sådär deppigt bra.
Jag tyckte säkert inte då att jag hade gott om tid. Jag tyckte säkert då att livet var piss. Men när jag tänker tillbaka så var det fantastiskt. Jag var ung, jag var kravlös och jag levde i nuet.
Så, jag vet inte riktigt var jag vill komma. Men tänk och känn så blir det bra. Det finns dagar man måste skolka. Det finns dagar när man måste dra en vit lögn för kompisarna för att få vara ensam. Det finns dagar när man måste rymma hemifrån och umgås med sin bästa killkompis.
Gör det du måste. Gör det som känns rätt utan att göra det som är orätt och fel. Och inse att du just nu lever dom bästa åren i ditt liv även om det inte känns så! <3 <3 <3