yes i have to admit it does break my heart a little bit everytime it happends

Jag hatar att ligga ensam hemma en hel dag, det får alla tankar att flyga i huvudet, ni vet alla de tankarna som man alltid försöker få att försvinna? Men ibland går det inte, ibland måste man acceptera att det alltid kommer att finnas gråa moln nånstans. Det betyder inte att de dåliga tankarna gör mindre ont, det känns mer som om de har legat och lurat i bakhuvudet och bara väntar på att få tillräckligt med space för att få komma fram ordentligt. Och när de väl får uppmärksamheten man försöker låta bli att ge dem så vill de inte försvinna. Det känns som att det är ett riktigt trassligt jävla garnnystan i skallen på mig nu, och jag hittar inte en enda ände som det är ordning på, allt bara faller isär:( det är som att det bara krävs något jättejättelitet för att allt ska fucka ur, på alla plan hela tiden. Jag kommer inte orka hålla fasaden uppe åt alla håll längre, jag vill verkligen släppa masken och visa exakt hur jag verkligen mår, men det faller redan på frågan "hur mår du?" för jag har inget svar. Hur mår jag? Kanske borde jag bara hålla upp ett papper med sånt där agressivt, frånvarande blyertskladd på, som är grått, fult och ostrukturerat. För närmare ett bra svar på den frågan kommer jag inte. Och då slipper jag säga nånting också, och bara det skulle förenkla en hel del...