Jag kan inte klura ut om ett hejdå kan vara mer nödvändigt än det är smärtsamt. Det kommer göra ont, men kanske finns det inget alternativ längre. Kanske är enda vägen som finns kvar bort från dig.
Jag vill komma närmare, och väljer därför distans, för jag vet att den närheten slutar med platt fall och oräkneliga tårar.
Det är redan motvind, jag behöver inte en uppförsbacke också. Kan det inte bara bli lugnt och stilla, eller måste jag härifrån för att få vila?
Tusen tårar inatt, eller en miljon tårar en natt i framtiden?
"Det gör ont att undra, men lika ont att veta" kapten Hellström speaks the truth.
Du är för nära, och för långt borta. Och det har gått för långt nu, ensamhet har alltid varit min grej, och du får mig att bli rädd för den.
Du lagar mig och förstör mig gång på gång, hur kan du vara mitt lugn och min trygghet? Det enda du är just nu är trassel i mitt huvud och salta fläckar på min kudde. Is this all because of myself?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar