nightpoems

Varför föddes jag med ett hjärta av porslin?
Så lätt att tappa, så skört, så lätt att ta sönder.
Det hade säkert en slät yta någon gång från början, men allt klister har gjort det skrovligt och asymmetriskt, vad som en gång var vackert är bara tragiskt nu.
Kunde jag inte fått ett hjärta i standardmodell? För resten av den här världen tycks ha hjärtan av starkaste metall, omöjligt att bräcka, omöjligt att genomtränga. Bara en hård slät grå bit av metall, den bästa utrustningen för att överleva.
Det är mycket med mig som är gjort på reservdelar, min genuppsättning är ett lapptäcke av sådant som fanns kvar att hämta av, kortväxt, mullig, finnig, bebishår, dålig syn, breda vader, men av alla skavanker är ett porslinshjärta det värsta av allt. Kära du, vet du vad som krävs för att krossa porslin? Minsta vindpust kan skapa sprickor.
Men jag vill inte ha fler sprickor i mitt porslinshjärta. Jag vill härda det och sköta om det, kanske en dag att det blir stärkt av stål, att jag också får den utrustningen vi behöver för att kunna stå på våra egna två ben genom livet.
Eller kanske är ett bräckligt hjärta av porslin en egenskap som behövs, kanske är det jag som är rätt, och alla andra som är fel?
Kanske var det därför jag föddes med ett porslinshjärta.