Det är vissa saker jag tänker på mer än andra just nu.
Framtidsångest till exempel.
De senaste åren har jag sagt att jag ska bort härifrån, att jag ska leva mitt liv som ett äventyr tills den dagen jag faller död ner. Ett liv utan plikter, utan barn och utan regler. Lite som Peter Pan trots att jag var lill-gammal från början.
Men jag kommer på mig själv med att planera en framtid här, jag letar första lägenheten i tidningen, letar jobb här, letar ett liv här.
Jag håller på att stadga mig här, fastna här. För en del av mig vill inte härifrån.
Hellre tar jag livet av mig själv än lever ett liv utan att se Angkor Wat, pyramiderna, Empire State Building, Eiffeltornet, Taj Mahal, Operahuset, Nazcalinjerna och hundratals med långa vita stränder. Tills jag ser Hjärtats Prins och hela jag bara vill vara en del av hela hans liv. Jag vill se honom och Prinsessan växa upp, jag vill stöta ihop med gamla bekanta på stan och om 40 år vill jag gnälla på att allt var bättre förr och sakna min ungdom.
Jag är så sliten mellan allt just nu, jag går från att vilja åka långt, långt bort och plugga någonstans ett år, att så desperat vilja vara Hon Som Försvann, till att vilja stanna här för alltid, och jag inser att det är mycket lättare att vara fri om man inte har några rötter som håller kvar en i marken. För varje dag som gång blir jag mer och mer förvirrad, mina rötter växer sig starkare åt ett håll och släpper på ett annat, och min trädkrona sträcker sig mot himlen, men grenarna växer neråt. Jag vill åt båda hållen samtidigt, och snart kommer min stam att knäckas av ansträgningen. Eller så är det bara för att det är hört och mitt klorofyll drar sig tillbaka och löven ramlar av och alla missväxter syns tydligare. Jag vill så gärna försvinna och så gärna finnas kvar.
Jag vill vara ett minne.
Och en verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar