Så, för att återgå till gårdagen, som jag inte kan släppa, inte kan glömma och inte kan sluta drömma om.
Bara att sitta i en liten, mörk lokal som var ny men ändå inte främmande, med levande ljus som värmde, och som lyste upp svagt med ändå konstant, bara det kändes så rätt.
Att sen sitta på en obekväm och uppstyltad stol 1,5 meter framför scenen vi förflyttade oss till, och titta upp på den väldiga, tomma plats där Han snart skulle stå, det fick pulsen att rusa och hjärtat att vilja banka sig ur mitt bröst.
Jag var så nervös så att jag trodde att jag skulle spy, det är verkligen det rätta ordet för det: nervositet. Som inför ett första möte, för det var lite så situationen var upplagd, för mig i alla fall. Skillnaden var att vi redan hade en relation, fast bara åt ena hållet, och kommunikationen skulle också vara just envägskommunikation. Jag visste så mycket om vad som hade hänt de senaste månaderna, alla behandlingar, operationen, mediciner, ämnet Han skulle prata om var något av ett specialämne för mig, så som jag har lusläst hans blogg sen jag först hittade den, och Han vet inte vem jag är, jag skulle inte heller få presentera mig, inte få lovorda honom och uttrycka all uppskattning. Det var Hans utrymme att få prata. Det var Han som skulle berätta.
Och när han väl kom in på scenen, från sidan, genom tunga, svarta tyger, så var allt så självklart. Det var Kristian, självklart var det Kristian! Han stod där, så given så att det såg ut som Han hade skapats för just det ögonblicket, i vad såg som ut som en femåringskropp i pappas kläder, en underbar skjorta, byxor som såg ut att vara 4 storlekar för stora och skor, skor som satt på fötter som såg ut att vara av helt fel storlek. Tills jag insåg, att det var inte kläderna eller fötterna som var stora, det var ju Han som var liten. Så himla smal och tärd, och ändå så stark, där Han stod med sina stora händer nerkörda i fickorna. Mannen vars blogg jag har avgudat så länge nu.
Så börjar han prata, på sin underbara dialekt. Det är dalmål, men inte den breda dalmål jag är uppväxt med, det är en mer nedtonad nyans, med inslag av rikssvenska, något man kan anta är en effekt av flera års i huvudstaden.
Allt han säger går in i hjärtat, ger mig rysningar och får mig att ömsom le, ömson bli tårögd. Och det värsta var att Han var precis så som jag tänkte mig, poetisk utan att bli pretentiös, ganska lågmäld, men inte dyster, och så fläckar av ödmjuka skämt. Så mitt i prick.
Ganska snabbt kommer han in på den här delen, och då är det nära att allt brister, både för Honom och mig, när han pratar om det som fick tårarna att rinna på mina kinder en sommarnatt när jag för första gången läste det, och som fått tårar att rinna på samma kinder flera gånger efter det, då jag läst om det fina, hemska. Så fruktansvärt makabert, så svart.
Men så ler Han, som om gårdagen hör historian till, och vad som spelar roll precis nu är NU. Och morgondagen är bara ett avlägset hopp, kanske mer bokstavligt än det brukar. Han berättar om allt fint Han har att fokusera på i sitt liv just nu, hur tacksam Han är för en kropp som fungerar och hur ljus framtiden skulle kunna vara.
När han pratar om Afrika, så blir jag tårögd igen, för jag minns. Men jag kan inte spegla mina tårar i Hans ögon, det är som att Afrika är en gammal dröm, som hör hemma bakom stängda ögonlock och inte här. Jag vet inte om Han vill ha det så, eller om det är något man utvecklar när en dröm krossas. Men något säger mig att även om Han inte kommer till Afrika så kommer Han tycka att livet är rätt fint ändå. Och sanna mina ord om Han kommer vara i mina tankar i vinter, när jag åker till Afrika.
Bilresan hem satte myror i huvudet på mig, det var mörkt och tyst och stjärnorna lyste så tryggt, det fanns en ro i mig, någon sorts tillfredsställelse, samtidigt som gamla kugghjul hade börjat snurra igen, och nya hade sällat sig till rytmen. Alla dessa ord, alla dessa ord kommer att finnas kvar i mig, ju längre desto bättre.
Och jag hoppas så innerligt att det inte var sista gången jag såg Honom, fina Kristian.
Jag håller tummarna för dig, jag tror på dig, det är bara nedförsbacken kvar nu
Everytime I look deep in your eye I see the dreams go by
kunde verkligen inte ha lagt fram det bättre själv, puss <3
SvaraRadera